RS 13

168 dens växande beroende av terraferma för sin livsmedelsförsörjning. Omdessa hypotetiska förändringar hade socialt nedbrytande effekter, då kunde man vänta sig både förändringar i relationerna inombyarna (till exempel ökad social differentiering) och en ökning av antalet individuella häxanklagelser. Ginzburgs material ger förvisso stöd för det senare. Det är också möjligt att tron på benandantis färder inte längre var så utbredd i regionen mot slutet av 1500-talet. 1575 var en lokal präst tveksam, när han fick höra av en benandante att dennes fosterhinna fyrtio år tidigare hade döpts med honom och en mässa lästs över den. En del på orten var tydligen också osäkra och talade till och med om benandantihäxorna, strigoni benandanti, varvid de missade hela poängen med den kollektiva, anonyma kampen och såg benandanti bara i deras roll av häxfinnare och botare av häxeri, kanske själva häxor, alltså individer som kunde manipulera de ockulta makterna. När så Michele Soppe 1649 i sin förvdrring hävdade, att han hade deltagit i sabbaten, blev ett erkännande om djävulsförbund det enda sättet på vilket han kunde få någon mening i sin historia och samtidigt tillfredsställa inkvisitorns krav på en sammanhängande berättelse. Den individualistiska dimensionen har nu tydligt framträtt, den samhälleliga dimensionen har trätt i bakgrunden och den strukturella oklarheten i trossystemet eliminerats. Allt det andra faller in i mönstret. Sedan Michele Soppe hade medgett sin pakt med djävulen, avlade han en fullständig, spontan och alltigenom typisk häxbekännelse. Som en följd av sitt inre sammanhang som en ”strukturerande struktur”^^ och svagheten i den konkurrerande modellen, hade den tredelade modell som låg till grund för de europeiska häxbekännelserna kunnat hävdas av inkvisitionen. V Hur föga typiskt fallet med benandanti än har varit, så visar deras möte med den venetianska inkvisitionen mycket klart hur oroliga funderingar kring ursprunget till och innebörden av häxans onda förmåga i Västeuropa oundvikligen ledde till åsikten, att hon genom att direkt eller indirekt ta tjänst hos djävulen hade avsvurit sig Gud och kyrkan och därmed placerat sig utanför och mot det kristna samfundet. Denna oro var tydligt framträdande i den definition av häxeribrottet, som användes vid de kontinentala förföljelserna. Varje gång någon anklagades för skadegörelse och därefter åtalades och dömdes för häxeri, skapades en länk mellan det som var följderna av och ursprunget till häxans förmåga att göra skada. På den folkliga kulturens nivå rörde oron mest effekterna av häxans förmåga. Man försökte undgå eller neutralisera dem genom att tillgripa olika former av Pierre Bourdieu, ’The Thinkable and the Unthinkable.’ The Times Literary Supplement 3633 (15 okt. 1971), ss 1255-6; jfr också det mycket mer utvecklade resonemanget i hans Outline of a Theory of Practice (Cambridge 1977).

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=