85 ryktade Malleus Maleficarum på dessa processer, både kyrkliga och världsliga, behöver också undersökas. Vårt material säger oss att inkvisitorernas intresse omkring 1580 överflyttades från förföljelsen av protestantismen i Italien till brott sådana som vidskepelse och magi, vilka kom att utgöra mer än 40 % av deras verksamhet. Det största antalet mål innefattade inte det skadliga bruket av »maleficium«. Det var således inte fråga om häxeri, utan snarare magiska konster med andra syften - att bota, finna dolda skatter, väcka någons åtrå. Och utövarna var inte uteslutande gamla kvinnor. Där fanns ett stort antal kyrkans män, som missbrukat sakramenten, de liturgiska riterna och bönerna, ibland med men oftast utan formligt avfall till djävulen. Medan moralisk rättvisa var omöjlig, så länge man förutsatte att kyrkan hade rätten eller rentav skyldigheten att förfölja demsomhade avvikande religiös tro, så blev ändå legal rättvisa skipad av den romerska inkvisitionen. Jag har gång efter gång kunnat konstatera, att de regler för en rättvis procedur, somåterfanns i inkvisitorernas handböcker, strikt upprätthölls från Roms sida. Och när man tränger in till källorna bakom källorna, de brev, memoranda och överklaganden som utväxlades mellan Rom och de lokala domstolarna, blir protokollens och dombrevens stränga bild av den inkvisitoriska rätten åtskilligt förändrad. Jag skall här skissera det judiciella och straffrättsliga system som tillämpades av den romerska inkvisitionen, den institution somefter tidigare förebilder skapades i Italien vid mitten av 1500-talet för att möta hotet från protestantismen i landet.^ Den får inte förväxlas med den medeltida inkvisitionen som upprättades i början av 1200-talet (och som den utgjorde en fortsättning av), eller med den spanska tribunal som grundades 1478 och som har sin egen historia."* ’ För cn allmän orientering se J. Tedeschi, ”Preliminary Observations on Writing a History of the Roman Inquisition,” i F.F. Church anti T. George (eds.), Contmuity and Discontinuity in Church History (Leiden 1979), ss 232-49. För institutionens yttre historia se Ludwig von Pastor, The History of the Popes fromthe Close of the Middle /4ges, 40 vol (St. Louis 1898-1953), XII, ss 503-13; XllI, 210-24; XIV, 259-318; XVI, 305-52, 478-82; XVII, 288-343, 400-04; XIX, 296-322; XXI, 192-97; XXIV, 198—219. En utmärkt snabbskiss av inkvisitionen från dess medeltida begynnelse finns hos Niccolo del Re, La Curia romana, 3 uppl. (Rom 1970), ss 89-101. För en bibliografi (med luckor ännu i den andra utvidgade upplagan) se Emil van der Vekene, Bibliotheca Ribliographica Historiae Sanetae Inquisitionis, 1-2 (Vaduz 1982-83). Första steget mot en jämförelse mellan de tvä institutionerna (den spanska och den romerska) har redan tagits av Agostino Borromeo, ”Spanische und römische Inquisition. Identität und Verschiedenheiten der beiden Institutionen im 16. Jahrhundert”, Institut fur europäische Geschichte, Mainz. Vorträge (under utgivning). Se också den i Archivo Historico Nacional, Madrid, bevarade korrespondensen mellan la Suprema och dess agenter i Rom; Pilar Huerga Criado, ”Los agentes de la Inquisicion Espahola en Roma durante el siglo XVII” i Joaquin Pérez Villanueva, La Inquisiciön Espahola. Nueva vision, nuevos horizontes (Madrid 1980), ss 243-56. Den framstående spanske juristen Francisco Pena somtillbringade en stor del .tv sin karriär i kretsarna kring curian i Romnote-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=