94 1836/'* Ologiskt nog hade däremot försvarare vid enklare förseelser varit tillåten långt tidigare. Rätten till försvar och andra säkerhetsmått i inkvisitionens rättssystem försvagades men gjordes inte helt verkningslösa genom att angivare och åklagarvittnen fick förbli anonyma. Den anklagade fick kännedomomvittnemålen mot honom men inte namnen på vittnena.'*^ Inkvisitionen medgav att denna regel, som tillkommit flera århundraden tidigare för att skydda vittnen mot repressalier, placerade den anklagade i ett underläge. ”Eftersom”, skrev Masini, ”den åtalades möjligheter att försvara sig är en smula bristfälliga, då vi inte informerar honomom vilka somär hans åklagare, är det nödvändigt att bevisen är absolut klara och utom alla tvivel innan någon fälls.Vid inledningen av sitt försvar ombads den anklagade att uppge namnen på sådana personer, som han misstänkte för att hysa agg mot honom. Omdessa sammanföll med åklagarvittnena måste inkvisitorn undersöka deras motiv och trovärdighet. Om han fann någonting kunde deras vittnesmål prövas på misstanke ommened. Domar mot sådana som vittnat falskt visar att detta krav togs på allvar.'*^ Tortyren hade redan under tidigt 1200-tal börjat användas i världsliga domstolar somsista åtgärd för att framtvinga bekännelser, och den infördes av Innocentius IV i inkvisitionsprocessen genom bullan Ad Extirpandam den 15 maj 1252. I denna hävdades, att om man tillgrep tortyr i fall av enkel stöld av jordisDavid Melinkoff, ”Right to Counsel: the Message fromAmerica” i Fredi Chiapelli (ed). First Images ofAmerica, 2 vol (Berkeley 1976), I, s 406. Framtill 1695 hade samma regel gällt vid åtal för högförräderi. A C Shannon, ”The Secrecy of Witnesses in Inquisitorial Tribunals in Contemporary Secular Trials”, i John FI Mundy (ed). Essays in Medieval Life and Thought Presented in Honor of Austin Patterson Evans (New York 1955), ss 59—69. Reglerna omvittnens anonymitet går tillbaka till 1254 och baserar sig på behovet att skydda dem mot vedergällning från den misstänktes familj och vänner. Detta var inte någon tomförevändning. Se t ex det våld som Roderico Alidosio, en mäktig jordägare i Imola, utövade mot en av sina vasaller, som hade vittnat mot honom. Brev från kardinal Millino i kongregationen till inkvisitorn i Florens 7 november 1609 (BRB, MS. II 290, vol I, fol 183). För liknande fall se Jean Pierre Dedieu, ”The Archives of the Holy Office of Toledo as a Source for Historical Ethnology” i G Henningsen &J Tedeschi (eds), The Inquisition in Early Modern Europe, ifrågasätter i vilken omfattning åklagarvittnenas namn alltid hemlighölls. Detta är en viktig fråga som krävar en noggrann undersökning. De upprepade påminnelserna till provinstribunalerna att ”testium nomina publicari non debent” tyder på att det i verkligheten var svårt att bevara den påbjudna hemligheten. För ett fall där namnen på käranden och vittnen i strid mot bestämmelserna avslöjades för den anklagade, en präst som gjort sexuella närmanden under bikten, se brev 23 maj 1626 från kongregationen till inkvisitorn i Verona. BAV, Barb.lat. 6334, fol 133. Närden anklagade och vittnena tillhörde samma familj var det i det närmaste omöjligt att bevara anonymiteten. Ett brev från curian i Rom till inkvisitorn i Cremona (22 auguusti 1626) berör målet mot en viss Giovanni Paolo Resta, somhade försvårat sitt läge genomatt hota sin svärfar till livet, sedan denne hade angett honom som gudsförsmädare. Ibid, fol 240. Sacro Arsenale, s 283. Ibid, s 41. Jfr TCD, MS. 1224, fol 74. Domavkunnad 6 juni 1566 mot åtta neapolitanare, som falskeligen hade anklagat en Dr Marco di Rosa från Acerno för kätteri. Samtliga menedare blev dömda till galärerna samt att betala skadestånd och rättegångskostnader åt den oskvldigt angivne.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=