89 som den kärleksfulle och förlåtande fadern. Och varje handbok betonade, att eftersom inkvisitorns makt var delegerad direkt från påven, så ansågs han inte kunna begå något misstag vid fullgörandet av sina ämbetsplikter.''^ Inkvisitorerna hade alltså ingen känsla av att de behövde dölja någonting. I de ansatser till en modern vetenskaplig debatt om de inkvisitoriska källornas tillförlitlighet som finns, har man snarast betonat den förvrängning av materialet som kan ha skett som en följd av den kulturella och språkliga klyfta, som ofta skiljde domare och anklagade åt.'° Den noggranna registreringen av varje ord och åtbörd i rättegångssalen har aldrig ifrågasatts. Därmed inte sagt att inkvisitorerna arbetade i offentlighetens ljus, långt därifrån. Varje ämbetsman avgav ett högtidligt tysthetslöfte, genomförde utfrågningen i sträng avskildhet och bevakade svartsjukt rättegångsprotokollen.'' Det fanns flera skäl för detta. Åklagarvittnena förblev anonyma, eftersom de måste skyddas mot eventuella hämndeaktioner från den anklagades familj och vänkrets. Dessutom måste kongregationen ofta, så snart en anklagad hade gett namnet på någon medbrottsling, snabbt vidta åtgärder för att ta denne i fängsligt förvar. För att detta skulle lyckas var det naturligtvis viktigt, att den misstänkte inte fick veta någonting innan han kunde gripas. Och slutligen, ett skäl somkan synas överraskande, den anklagades rykte måste skyddas. Det var en ofta upprepad princip att inkvisitorn måste gå frammed den största försiktighet innan någon arresterades. ”All omsorg måste iakttas, när någon misstänkt skall fänglas,” skrev Ehseo Masini i sin auktoritativa handbok Sacro Arsenale, ”ty redan att någon tas i förvar misstänkt för kätteri bringar honom i allmänt vanrykte. Därför måste man noggrant pröva vittnenas tillförlitlighet och den anklagades bakgrund. Och i ett brev skrivet 1573 av en ämbetsman i den romerska kongregationen till en inkvisitor i Bologna: ”Gör inget hastigt bruk av arresteringar, ty redan ett gripande eller ett rykte omett sådant kan göra stor skada.Återigen, i ett brev daterat den 4 mars samma år från Antonio Balduzzi, generalkommissarie i den romerska inkvisitionen, till en ämbetsman i Bologna: ”Vad beträffar den där karmelitermunken ... har de (dvs kardinalerna i inkvisitionskongregationen) beordrat, att såvida Ni inte har fler bevis mot honom än de som sänts till oss, så Inkvisitions.Hmbetcts ofelbarhet uttryeks klart, bland annat av dominikanen Silvestro Mazzolini da Prierio, Modus Solennis et Authenticus ad inquirendum...Lutheranos (Rom 1553), Tertia Rej;ula: ”Necesse est summe, ut inquisitor ipse quoque certus sit, se non posse errare in hoc aetu.” Se också Masini, Sacro Arsenale, s 9, där Gud åberopas som den förste inkvisitorn, då han straffade Adam och Eva. Detta är huvudtesen i Carlo Ginzburgs / Benandanti. Stregoneria e eulti agrart tra Cinquecento e Seicento, 2 uppl. (Tunn 1974), nu också pä engelska; The Night Battles. Witchaaft and Agrarian Cults Between the Sixteenth and Seventeenth Centuries (Baltimore 1983). ■' För ett absolut tysthetslöfte som kardinalerna vid inkvisitionskongregationen måste avlägga, se deras dekret den 25 januari 1560 i Pastor, ”Allgemeine Dekrete”, s 502. ’■ Masini, Sacro Arsenale, s 277. BA, MS. B-1860, fol CLX, brev från Fra Paolo da Ferrara den 7 november 1573.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=