14 byggd i själva den protestantiska demonologin,” hävdar Clark, eftersomde flesta präster satte sig emot häxförföljelserna om dessa medförde att man försummade läran om hemsökelser, som man byggde på Jobs bok. Den tredje essän är skriven avJohn Tedeschi, kännare av den romerska inkvisitionen och dess juridiska handböcker. I motsättning till Caro Baroja har han en fördelaktig uppfattning om inkvisitionens sätt att behandla häxorna och betonar ”de teoretiska säkerhetsmått som genomfördes i praktiken av den romerska inkvisitionskongregationen och som föreskrevs för provinstribunalerna, där processuellt missbruk oftast kunde väntas förekomma.” Detta bidrag gör slut på allt det nonsens, som fortfarande skrivs om inkvisitionens förfarande i häxmål. Det råder i själva verket en slående kontrast mellan de procedurer, som här beskrivs och rättspraxis i de världsliga domstolarna både på andra håll i Europa och i själva Italien, anmärker Tedeschi: ”läkare anlitades för att fastställa...om en sjukdom eller ett dödsfall kunde ha naturliga orsaker, innan man drog slutsatsen att ett maleficium hade blivit begånget. Något letande efter djävulsmärket förekom inte...och en anklagads oförmåga att fälla tårar...tillmättes ingen betydelse. Misstänkta deltagare i sabbaten tilläts inte namnge några medbrottslingar, och...ingen häxa brändes någonsin som förstagångsförbrytare.” Till Tedeschis bidrag, som koncentrerar sig på Italien, kan läggas två viktiga fakta: (1) den procedur som beskrivs i Malleus Maleficarum var oförenlig med den praxis som föreskrevs för inkvisitionen och var också bara avsedd för världsliga och kyrkliga domstolar. Historiker har sällan uppmärksammat, att detta klart uttrycks i själva titeln till tredje delen av Malleus-. ”Rörande den rättsliga proceduren mot häxor i både kyrkliga och världsliga domstolar.”* För en sentida iakttagare kan kanske inkvisitionens tribunaler betraktas som kyrkliga, men för en samtida inkvisitor fanns det tre kategorier domstolar: de världsliga, de kyrkliga (dvs biskoparnas) samt inkvisitionens; (2) från omkring 1530 förde inkvisitionen inga häxprocesser någonstans utanför Italien, Spanien, Portugal och dessas kolonier. Efter denna tidpunkt hade i själva verket inkvisitionen slutat fungera i alla andra länder.^ Alla notiser om att häxor ”rannsakats av inkvisitionen” i 1500- eller 1600-talet Tyskland, Frankrike eller annorstädes i Centraleuropa skall därför behandlas med den största misstro, eftersom de troligen alltid vid närmare granskning visar sig syfta på världsliga eller kyrkliga domare, som använder den allmänt förekommande inkvisitoriska proceduren. Ett annat problem som inte kunde lösas med sjuttiotalets funktionalistiska me- * The Malleus Maleficarum of Heinrich Kramer andJames Sprenger (1486 or 1487), translated with introductions, bibliography and notes by Montague Summers (1928; nytryck New York 1971), s 194. ’ Jfr G Henningsen, J Tedeschi and C Amiel (eds). The Inquisition in Early Modern Europe: Studies on Exempel på sådana missförstånd hos Robbins (1959), H C Enk Midelfort, Witch Hunting in Southwestern Germany 1362—1684 (Stanford 1972), t ex s 21. Sources and Methods (Dekalb 1986).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=