19 i Robert Muchembleds bidrag. Han talar om en mer omfattande historisk process, där häxförföljelserna, ”trots sina uppseendeväckande aspekter, helt enkelt (blir) en episod bland andra i Lagens och Ordningens erövring av den västerländska landsbygden.” Denna diskurs, som får oss att tänka på Foucault, förknippar direkt en kulturell homogenisering med en alltmer omfattande maktutövning. Föreställningen om kulturell påverkan från centrum ut mot periferin och från den sociala toppen ner i folkdjupet återspeglas på flera håll i språkbruket: de idéer som gjorde processerna möjliga (liksom de som senare ledde till deras upphörande) måste ”tränga ut” till böndérna innan historien kunde ha sin gång. Olika forskare har gett olika betoning åt de rumsliga och sociala aspekterna av denna penetration. De bevis som anförs för den allmänna tolkningen är därför mångfaldiga och skiftande. En rumslig spridning på tämligen låg regional nivå som den i mellersta och norra Sverige på 1670-talet visar enligt Bengt Ankarloo sådana tydliga regelbundenheter att den utan svårigheter kan kartläggas i en mycket reell mening. En jämförelse med innovations- eller epidemiförlopp ligger 1 dessa fall mte långt borta. Visuahseringen av en spridning i rummet gör också förföljelsernas lokala och regionala kronologi intressant: ju längre ut mot periferin desto senare börjar (och upphör) processerna. För Ungerns vidkommande gör Gdhor Klaniczay några reflexioner på grundval av sådana iakttagelser. Landets sena deltagande i massförföljelserna berodde på att innovationen komsenare här; och han avser därmed inte bara den direkta spridningen av moderna demonologiska idéer utan samhällsutvecklingen, ’moderniseringen’, i allmänhet. Man kan kanske teckna konturerna av en allmän historisk geografi, där Ungern tillsammans med andra ’perifera’ europeiska länder släpade efter dem i ’kärnan’ med åtminstone ett sekel vad gäller den ekonomiska, sociala och ideologiska utvecklingen. Detta kan kanske också förklara den gåtfulla ökningen av processerna i Portugal under 1700-talet, somFrancisco Bethencourt diskuterar. Häxförföljelsernas kronologi blir en indikation bland andra på regionala olikheter i Europas historiska och kulturella utveckling. Till belysning av detta problem kan man, omän med vissa svårigheter, ur materialet hos våra författare sammanställa ett ungefärligt tidsschema för processernas kulmination och avveckling i delar av Europas norra och östliga periferi. I Danmark, kan Jens Chr. V. Johansen visa, är intensiteten som störst kring 1620 och följs därefter av en tämligen lång avvecklingfas med få processer, som nästan helt upphör mot seklets slut. I Norge, där de rättsliga förutsättningarna var snarlika, noterar Fians EyvindNaess en tydligomän något senare ökning av förföljelserna efter 1617, då en ny, mer repressiv lag trädde i kraft. Någon drastisk nedgång under de följande årtiondena som i Danmark är det inte tal om. Tvärtom ser vi i Norge en sista höjning av processintensiteten på 1660-talet. I Sverige och Finland hgger frekvensen under större delen av seklet på en låg endemisk nivå och kulminerar där explosivt med de stora förföljelserna på 1670-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=