~r ^1 g. :•? .'■*X~' r y»' Å T .' V’ - ♦, •*> % T^r^ »V / • k * .» % -r ^r^r ■- ; jr l'vA»«l V, ) S i V- i'v- ■■ » i. '4 . [1 ‘i i* ■ v '"''">4 V > t\r V '% , ’ :• 'f’ ..^T‘ ■ . / •i % v :n * •^;. • -y ■ ■■5 > vVl ■5 *t 'X / Wk U* J r *. r-. ^0 v*. Ä •; »% } S V ' ^, ■ '• !:•' 7 £f / ; * 4 ' 'ri' :- -X ■ >«:. >' j s. K .¥ •A •T I- '■ ' imÅ\ '% -« V- h. ■ i3' • ' / ■' 1 ** " I i -'• J å I,-' / "V? .1 'S f \ v- isii '■:' 4‘ii ? •>. s ■''j 'if \. w- -< t '•^ V 1f »■' I' \ rl6 ?t:^ ' ri ^ i-. ,0 k M^y. ■i Y fi?. «>? y •'% V 3f ■ -vt . ■'!< > s ä' ■ sn Vh f i- « ■.,t Jtj! ftA ! -ft a 1 i I f. 4''> m 7i i?: % iA '■s; 1^ 7* r - .-s' »k '■ .'.T: ''• tfA. :-W*r:-' ... 5s. ; ■r.' »- 4:^ <»'■ ' -v l^öt+sKi s+or^i sko pe^*speK+iv T"es+sk»^if+ +illä0rvad (^e^Ua^d •f'la-j'sf^om
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II • • RATTSHISTORISKA STUDIER TIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAVOCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNINCx GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER TIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
Rättshistoriska perspektiv En bukett uppsatser från fem decennier Av Gerhard Hafström FESTSKRIFT TILLÄGNAD GERHARD HAFSTRÖM PÅ 80-ÅRSDAGEN DEN 27 MARS 1984
Redaktion: Kjell Å. Modéer ISBN91-85190-23-3 ISSN0534-2724 Tryck: Bloms Boktryckeri ABLund 1984 Bilden på skyddsomslaget: Akvarell föreställande en domare och de svårigheter som möter honom vid kallets rätta förvaltande tecknade i form av allegoriska figurer i en handskrift av Södermannalagens Kyrkobalk från 1555. Handskriften tillhör professor Gerhard Hafström. Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren. Foto föreställande professor Gerhard Hafström: Harald Borgström, Stockholm.
Innehåll Kjell Å. Modéer: Gerhard Hafström 80 år IX Gerhard Hafström: Rättshistoriska perspektiv. En bukett uppsatser från fem decennier Äldre Västgötalagens »landamxri» Justitiekanslern och Fersenska mordet Skafthållning Tomt är tegs moder Hatt och huva Rxtlösa Från fästning med fastar till trolovning »annorledes» Dulgadråp och danaarv Tiohäradslagen och Värendsrätten Rättshistoriska perspektiv Skattefjällsdomen. En rättshistorisk kommentar . . . . 1 22 45 55 73 102 115 136 151 177 190 Signe Carlsson: Professor Gerhard Hafströms skrifter. En bibliografi 201
*
Gerhard Hafström 80 år Av Kjell Å. Modéer Äntligen stod professorn i katedern. Föreläsningssalen i bottenvåningen på Juridicumvar välbesatt med förväntansfulla studenter, Undervisningsomgången i rättshistoria vid Lunds universitet vårterminen 1961 hade just börjat. Jag satt tillsammans med ett sjuttiotal studenter, med nödiga läromedel försedd, bänkad för att höra professorn i rättshistoria Gerhard Hafström hålla vetenskapliga föreläsningar över valda delar av rättshistorien. Korrekt klädd i tredelad kostymkomprofessorn ned från sitt ämbetsrum på andra våningen. På armen vilade tungt utöver föreläsningsmanuskript ett par lagkommentarer, kanske någon lagliandskrift, ett par bruna gummibandsomslutna omslag med forskningsexcerpter, och någon lärobok i ämnet interfolierad med handskrivna lappar fastsatta med så många pappersgem att boken bågnade. Med välavmätta steg gjorde han entré, lade ned sina medhavda böcker och dokument bredvid katedern, och med båda händernas knogar placerade på podiet hälsade han oss alla med en avmätt bugning. Blicken var fast förankrad i auditoriets mitt. Sorlet avstannade och under två timmar fick vi en första entusiasmerande översikt i ämnet. Två gånger i veckan fick vi den terminen därefter följa hans välformulerade och eleganta presentationer över de mest skilda delar av rättshistorien, från den romerska rättens formella rättsförfaranden till kommentarer av den då aktuella revisionen av vår familjerätt. Nära ett kvartssekel har förflutit sedan dess och när jag nu som en hyllning till Gerhard Hafström på hans 80-årsdag har äran teckna en bild av honom vill jag gärna taga utgångspunkten i denna minnesbild från Juridicumi Lund, Gerhard Hafström hade vad moderna högskolepolitiker i dag ser som ett viktigt mål; han hade forskningsanknytning i sin undervisning. Studenterna fördes på hans speciella och smittande sätt in i professorns egen forskningsvärld. Det har därför känts naturligt att i en festskrift till Gerhard Hafström lyfta fram ämnesområden, som han ansett viktiga och inomvilka han utfört omfattande forskningsinsatser. Gerhard Hafström kom till Lund höstterminen 1952 och i närmare två
Festskrift tillägnadGerhardHafström X decennier, fram till pensioneringen från professuren i rättshistoria 1970, var han Lund trogen och tog tillsammans med sin stora familj aktiv del i den lilla universitetsstadens många skilda aktiviteter. Han packade emellertid också regelbundet sina portföljer och tog tåget till Stockholm. »Stockholm—Lund, tur och retur» hade kunnat vara titeln på Gerhard Hafströms biografi. Han är född i Stockholm, har fått sin utbildning vid Stockholms högskola, och han har efter professorstiden i Lund återvänt till »Staden vidvattnet», vilken han också dagligen kan betrakta från hans och Monicas Strandvägsvåning vid Djurgårdsbrons norra fäste. Med professorstjänsten i Lund följde också ledamotskap i Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, vars styrelse han tillhörde fram till pensioneringen 1970. I Olinska stiftelsen nedlade Gerhard Hafströmett omfattande och oegennyttigt arbete i många år, inte minst sominstitutets sekreterare. Institutet är honomstort tack skyldig för detta hans arbete till gagn för svensk rättshistorisk forskning. Institutets styrelse har velat bringa Gerhard Hafström sin hyllning på 80-årsdagen genom att som en festskrift trycka en bukett uppsatser av hans egen hand samlade kring rubriken »Rättshistoriska perspektiv». Titeln var rubriken på Gerhard Hafströms avskedsföreläsning i Lund 1970. Samtidigt är det emellertid en titel, som väl samlar en stor del av Gerhard Hafströms rättshistoriska produktion. Det historiska perspektivet på våra rättsregler och presentationen av hur rättsinstitut förändrats och omformats i rättslivet genomseklerna framtill våra dagar blev ett kronologiskt, evolutivt metodschema, som han med framgång utnyttjade både i forskning och i undervisning. Ett annat viktigt perspektiv i hans produktion är det tvärvetenskapliga. Gerhard Hafström har alltid gärna arbetat tillsammans med företrädare för andra ämnen såväl i den teologiska som i den humanistiska fakulteten. Den första uppsatsen i samlingen behandlar det i Äldre Västgötalagens s.k. landamsri, dvs. riksgränsen mellan Sverige och Danmark, ett forskningsområde som också konkret blivit föremål för professorns »syn på stället» och till vilket ämne han flera gånger återkommit. Denna uppsats är hämtad från festskriften till läraren professor Sven Tunberg på Stockholms högskola 1942. Den roll Sven Tunberg spelat för historikerna i Stockholmunder mellankrigsperioden och krigsåren har Gerhard Hafström i flera sammanhang understrukit. Under krigsåren ägnade sig Hafström också åt ett rättshistoriskt författarskap med politisk bakgrund nämligen om estlandssvenskarna och deras rättsställning. Doktorsavhandlingen »Ledung och marklandsindelning» framlades vid filosofisk fakultet i Stockholm 1949. Den behandlar den administrativa
GerhardHafström80 år XI territoriella indelningen i Uppland under medeltiden. Också till detta tema har han därefter återkommit i flera uppsatser. Det fersenska mordet 1810 betraktar Gerhard Hafström som ett av de mörkaste bladen i vår historia. Redan 1933 recenserade han Ture Nermans bok omdet fersenska mordet. Han återkom till de rättshistoriska aspekterna på detta brottmål i egna forskningar presenterade i uppsatsen »Justitiekanslern och Fersenska mordet» där JK:s försök att hävda rättsprinciperna i det dåtida Sverige särskilt har framhävts. De läromedel för juristutbildningen Gerhard Hafströmutgav behandlade de svenska rättskällorna samt fastighetsrättens och familjerättens historia. Just inom de båda sistnämnda områdena kom Gerhard Hafströmatt ägna stor kraft i sina rättshistoriska forskningar. Ett par av många bidrag till fastighetsrättens historia har medtagits i denna uppsatssamling, nämligen en liten studie omreglerna för fastighetsavhändelse, »Skafthållning» från 1954 och en om det medeltida tegskiftet, vilket också fortlevde i 1734 års lag. Titeln på uppsatsen »Tomt är tegs moder» från samma år är hämtad från Södermannalagen. De familjerättsliga frågorna togs upp i installationsföreläsningen »Hatt och huva», från 1955. Den behandlade den lika arvs- och giftorätten och publicerades överarbetad ett par år senare. Den kristna frids- och försoningstankens påverkan på det äldre rättssystemet under medeltiden applicerade Gerhard Hafström på den mycket omtvistade rättlösheten i studien »Rastlösa» från 1961. Revisionen av vår äktenskapsrätt, vilken som bekant pågått under hela detta sekel, resulterade i betänkanden av den s.k. Familjerättskommittén »Äktenskapsrätt» 1964 (SOU 1964: 34—35). Samma år utkom uppsatsen »Från fästning med fastar till trolovning ’annorledes’», som blev ett rättspolitiskt inlägg i diskussionen omtrolovningens rättsverkningar. Samma år utkom också Festskriften till Karl Olivecrona i vilken Hafström publicerade uppsatsen »Dulgadråp och danaarv», i vilken han erinrade om hur dessa rättsinstitut, »vilka tillhört den svenska rätten sedan urminnes tider», förändrats och organiskt omformats fram till våra dagar. Ett annat rättsområde med anknytning till arvs- och giftorättsfrågorna, togs upp i uppsatsen »Tiohäradslagen och Värendsrätten», som Gerhard Hafström återkom till ofta både i sina forskningar och i sina föreläsningar. Den här återgivna artikeln är hämtad ur Kronobergsboken 1965. Det kan om denna uppsats, som om flera andra i Hafströms produktion anföras, att de forskningsresultat som han framlagt blivit föremål för både kritik och kompletteringar av senare forskning. Genom sina forskningar har han emellertid inte enbart gjort bestående landvinningar utan också initierat en vetenskaplig debatt, som fört forskningen framåt på de områden han behandlat. Just med det här exemplet är det på sin plats att
Festskrift tillägnadGerhard Hafström anföra Elsa Sjöholms forskningar om medeltida arvsrätt, publicerade bl.a. i Scandia 1968—1970^ och som resulterade i en konstruktiv rättshistorisk vetenskaplig debatt. I Carolinasalen i Kungshuset i Lund höll Gerhard Hafström inför en fulltalig publik sin avskedsföreläsning »Rättshistoriska perspektiv» i maj 1970. Föreläsningen tog utgångspunkten i ämnet rättshistorias centrala förankring i den juridiska fakulteten och därigenom också inom den juridiska forskningen. Identiteten i den juridiska fakulteten har alltid varit självklar för Gerhard Hafströmoch också för hans kolleger, som år 1958 kreerade honom till hedersdoktor vid denna fakultet. Hans framtidssyn för ämnet formulerade han emellertid i ett tvärvetenskapligt program, där den rättshistoriska forskningen å ena sidan kan hämta viktiga bidrag från andra humanistiska discipliner men å andra sidan också kan bli ett betydelsefullt hjälpmedel för många andra vetenskaper. I det avseendet har Gerhard Hafströmsjälv haft glädjen uppleva hur ämnet under senare år i allt större utsträckning kommit att deltaga i ett interdisciplinärt samarbete med andra ämnen. En forskningsuppgift har efter pensioneringen i särskilt hög grad kommit att engagera Gerhard Hafström, nämligen de fastighetsrättshistoriska problemställningar, som aktualiserades i det s.k. Skattefjällsmålet, avgjort genom Högsta Domstolens avgörande i januari 1981. Hafström, som anlitades som sakkunnig av samerna i detta mål, har publicerat sina forskningsresultat på detta område i flera sammanhang. Den här publicerade artikeln, som i stor utsträckning bygger på HD:s dom, ger en sammanfattande rättshistorisk kommentar till rättsfallet. Denna bukett av uppsatser dokumenterar Gerhard Hafströms brinnande intresse för den rättshistoriska forskningen under ett långt liv. De visar också på hans engagemang för individens rättsliga ställning i äldre rättskulturer men också i vår egen tid. Det rättspolitiska engagemanget präglar för övrigt en stor del av Gerhard Hafströms rättshistoriska produktion och visar på en annan viktig dimension och egenskap hos honom som rättsventenskaplig forskare. Sist men inte minst har hans smittande engagemang skapat ett intresse och en medvetenhet om ämnet rättshistoria, för vilket Institutet för rättshistorisk forskning samt alla hans vänner och kolleger på hans 80-årsdag framför sin tacksamhet och hyllning. XII ^ Elsa Sjöholm, Några arvsrättsliga problem i de svenska medeltidslagarna, Scandia 1968 s. 164. — Jfr Gerhard Hafström, Den värendska arvs- och giftorätten, Scandia 1970 s. 333 och Elsa Sjöholm, Genmäle, a.a., s. 337.
Äldre västgötalagens »landamaeri» Västgötarnas äldsta rättsbok innehåller en märklig uppgift om lagsagans »landamäre», som utgjorde en del av riksgränsen mellan Sverige och Danmark. Denna gränsläggningsuppgift i äldre Västgötalagen (cod. B 59) är skriven med den tidigaste handstilen från tiden närmast efter år 1281. Den är i nämnda codex försedd med den oegentliga rubriken: »piStte a^r conongs bolkter» och lyder i översättning:^ Emund Slemme var konung i Uppsala och Sven Tjugeskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark. Då nämndes från Sverige: ’Cakaldi’ från Tiundaland, Botn från Fjärdhundraland, Gåse från Västmanland, Grimalde från Östergötland, Nännir från Småland, Torsten från Västergötland, (Från Danmark:) Tolle från Jutland, Tote och Toke från Jutland, Gymkil från Själland, Dan från Skåne, Grimulv i Grimeton- från Halland. Dessa tolv satte sex stenar mellan rikena. Första stenen står vid Suntruås, den andra i Danabäck, den tredje är Kinna sten, den fjärde i Vraksnäs, den femte Vita sten, den sjätte Brömse sten mellan Blekinge och Möre. Danaholmen är skiftad i tre lotter; en lott äger Uppsalakonungen, en annan Danakonungen, den tredje Norges konung. När deras stämma var, då höll Danakonungen i Uppsalakonungens betsel och den norske konungen i hans stigbygel.® Denna märkliga berättelse har genom tiderna tilldragit sig stort intresse. Först fäste man sig som väntat vid det s. k. ceremonielet, vilket tillerkände Sveakonungen den främsta platsen bland de nordiska konungarna. Från dansk sida sökte man redan under 1400-talet förringa detta förmenta bevis på Sveakonungens överhöghet. Uppgiften om gränsläggningen i en hand- ^ C. J. ScHLYTER och H. C. CoLLiN, Samling af Sveriges gamla lagar, I, Vestgötalagen. —ST, I, s. 45 ff. —B. Sjöros, Äldre Västgötalagen, s. 111. — I. Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor i Skrifter utg. av Vetenskapssocieteten i Lund, 26 (1941), s. 75 f. För översättningen har beaktats rekonstruktionsförslaget i sistnämnda arbete. — Jfr även översättningarna hos 1. Otman, Äldre Västgötalagen, s. 96 ff., samt Nat. BeckMAN, Äldre Västgötalagen, s. 104 f. och Ur vår äldsta bok, s. 95. - Originaltexten har »Grimitun af Hallandi». Skrivaren har antagligen felaktigt sammanskrivit person- och gårdsnamnet. »Grimetun» omtalas som kungsgård i konung Valdemars jordebok. ® En yngre hand fortsätter härefter en förteckning över Västergötlands gränser.
Festskrift tillägnadGerhard Hafström 2 skrift av Skånelagen (codex runicus) har förändrats sålunda, att den danske konungen intog Uppsalakonungens plats. Under 1500- och 1600-talet fortsatte en lärd strid om ceremonielet, vilken sammankopplades med striden omTre kronor. Nils Ahnlund har i sin märkliga studie över Nils Rabenius lämnat en fängslande skildring av denna sida av gränsläggningsberättelsens historia.^ Under denna lärda politiska strid tillkom flera förfalskningar för att stöda de svenska anspråken. En handskrift av Skånelagen försågs med en förfalskad runskrift, i vilken förfalskaren emellertid kvarlämnat sitt bomärke. Gase från Västmanland återgavs under formen »Gasce Rabbesun», vilkens son, skalden Tule från Snävrlnge härad, också omtalas. Urkundsförfalskaren Nils Rabenius hade därigenom signerat sitt verk. Vidare må nämnas den ryktbara Agapetusbullan från samma tid. De båda sistnämnda förfalskningarna har lyckats få plats i DiplomatariumSvecanum.^ Sedan uppteckningen förlorat sin politiska betydelse, har det vetenskapliga meningsutbytet vidtagit. Ännu har forskningen icke lyckats ena sig om flera frågor av historisk och rättshistorisk innebörd, vilka härunder framställts. Den huvudsakliga diskussionen har rört sig om uppteckningens formella karaktär och ålder, det rättsliga förfarandet, gränsmärkena och deras platser, gränsläggningens politiska innebörd samt dateringsfrågan. Därjämte har det gamla tvistefröet angående det avslutande ceremonielet givit anledning till olika åsikter. Lauritz Weibull (1911) är den förste möderne historiker som velat förläna gränsläggnlngsuppgiften högt historiskt värde.® Han anser att anteckningen möjligen återgår till en samtida urkund såsom sin källa. Den exakta, ordknappast möjliga formen anser L. Weibull sakna varje folklig eller litterär överarbetning och nära överensstämma med den i likartade och samtida angelsaxiska urkunder. Han anser anteckningen ursprungligen härröra från en tid, somligger gränsläggningen nära. En avvikande mening uttalades ett par år senare av Henrik Schuck' (1914). Han framhöll, att anteckningen icke får uppfattas som en verklig urkund utan allenast som en i Västergötland kvarlevande tradition om en gränsreglering. Han uttalade emellertid samtidigt, att »hela den s. k. traktaten gör ett mycket ovederhäftigt intryck». Traktatteorien fick emellertid snart nya anhängare. Curt Weibull erinrade i en undersökning några år därefter (1917),® att Nils Ahnlund, Nils Rabenius, Urkundsförfalskaren (1927), s. 80 ff. ® Del 1, s. 24 ff. ® L. Weibull, Kritiska undersökningar I Nordens historia omkring år 1000, s. 70 ff. ^ H. ScHUCK, Svenska folkets historia, I, 1, s. 242. ® Den älsta gränsläggningen mellan Sverige och Danmark s. 8 ff. Jfr å s. 10, not 1 anförd litt.
ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^ERI» i romersk rätt förekommit två skilda urkundstyper, den enkla bevisurkunden (notitian) och den dispositiva urkunden (cartan). Båda dessa typer fortlevde inom de nybildade germanrikena. Ursprungligen hade emellertid en rättshandlings avslutande genom en urkund liksom användandet av en urkund såsom bevismedel varit främmande för germansk rätt. Denna kände endast en rättshandlings avslutande inför vittnen samt eds- och vittnesbevis. I de germanska delarna av frankerriket undanträngdes cartan alltmera av notitian. Denna saknade emellertid den romerska notitians beviskraft och avsåg endast att underlätta och förmedla ett vittnesbevis. »Dess rättsligt giltiga avfattning blev under dessa förhållanden mer och mer likgiltig; de övliga urkundsformerna, signa, datering och skrivareunderskrift bortföll ofta, och notitian övergick till en mer eller mindre formlös, merendels ytterligt enkel uppteckning. Då den endast skulle tjäna som stöd för minnet och för ett eventuellt framtida vittnesbevis omnämnde den ofta endast själva rättshandlingen och vittnena till densamma.» C. Weibull framhåller vidare, att uppteckningen till alla delar överensstämmer med notitian i den ur urkundssynpunkt bristfälliga form denna erhållit i Tyskland under 900- och 1000-talen. Därest uppteckningen endast varit en vanlig, i muntlig tradition bevarad berättelse om en gränsläggning, skulle den haft en helt annan form. Weibull kommer genom sin undersökning till följande resultat: »Gränsläggningsuppteckningen är sålunda utan allt tvivel att betrakta som en avskrift av en med den avhandlade händelsen samtida, urkundsartad uppteckning; dess äkthet säkerställes av den primitiva gränsläggning den omtalar. Till åldern är den den äldsta bevarade nordiska, sannolikt svenska uppteckning av rättslig natur.» Uppteckningen skulle därför ur historisk synpunkt höra hemma som äldsta urkund i en svensk urkundssamling. Den ursprungliga uppteckningen kunde dock icke helt ha haft den form, i vilken den numera föreligger. De båda tillnamnen eller öknamnen —Slemme och Tjugeskägg —kan nämligen icke ha stått i originaluppteckningen utan måste vara tillägg av en senare avskrivare, emedan de två konungarna bevisligen icke voro samtida. Curt Weibulls uppfattning har helt accepterats av Sture Bolin (1930), vilken i sitt arbete om Skånelands historia använder orden: »Den äldsta uppteckningen med rättsligt bindande kraft, som finnes från det nordiska odlingsområdet.»** —Däremot har en avvisande inställning intagits av Sal. Kraft (1934),^® som anser att gränsläggningsnotisen närmast torde vara att betrakta som ett uttryck för västgötska krav på 1200-talet. —En förmedlande uppfattning har uttalats av Nils Ahnlund (1927) och Sven Tunberg (1935).^^ Ahnlund talar om en svensk-västgötsk tradition om en ® Skånelands historia I, s. 135; II, s. 147. S. Kraft, Kring äldre svenska riksgränser, Rig 1934. N. Ahnlund, Nils Rabenius, s. 80. — S. Tunberg, Den äldsta gränsläggningen mellan Sverige och Danmark, Nordisk Tidskrift 1935, s. 263.
Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 4 gränsläggning »vars prioritet står över varje tvivel». Tunberg anser källuppgiften till sitt innehåll synnerligen trovärdig, »kanske t. o. m. av en viss officiell natur». — Senast har Ivar Lindquist (1941) uttalat sig i samma riktning.^- Han anser att berättelsen sådan den föreligger, icke är ett formligt fördrag, utan en tradition om ett fördrag, vilket bland annat framgår av konungarnas öknamn och uttrycket’ var konung’. »Skriftstycket synes då vara en korsningsprodukt mellan ett statsfördrag i karolingisk stil och en folklig, i traditionen genomlångliga tider buren berättelse.» Den givna utgångspunkten vid ett ställningstagande till den mångfald problem, som sammanhänger med Västgötalagens gränsuppteckning, är en textkritisk granskning. En sådan har nyligen utförts av docenten Ivar Lindquist,^^ vilken därvid kommit till följande resultat. 1) Den redan av andra forskare som felaktig konstaterade rubriken »basttx cer conongs bolkser» utbytes mot »Hter sigher af landomcerum» (enligt en handskrift B 10 i Kungl. Biblioteket från senare hälften av 1300talet). 2) Gränsberättelsen omfattar två olika avdelningar. Den förra, av Lindquist kallad »Landamxri 1, Sveriges gräns mot Danmark», slutar med uppgiften om de sex stenarna. Den senare, »Landamccri 2, Västgöta lagsagas gränser», börjar med orden ’Danaholmen är delad i tre delar’ samt omfattar såväl hyllningsceremonien för den svenske konungen som den utförliga uppräkning av Västergötlands gränsplatser, vilken finnes intagen i tillägget till den äldre lagen (cod. B 59) och börjar med Danaholmen. Som stöd för denna uppfattning åberopas följande. I den äldsta texten, den kända B 59, är bokstaven Di ordet Danaholmber första gången detta är nämnt, utförd som initial i rött, varmed bör ha utmärkts ett nytt stycke, vilket icke beaktats av Schlyter. —I dennes utgåva av den yngre lagen (enligt cod. B 58) slutar det s. k. ceremonielet med orden »i istape hans. et cetera». Orden »et cetera» har utmärkt en fortsättning, nämligen förteckningen över Västergötlands gränsplatser med början med Danaholmen. Tre av Schlyter kända svenska medeltida handskrifter samt den s. k. Codex runicus av Skånelagen ha nämligen i kontinuerlig serie med stycket ’Danaholmen är delad i tre delar’ en förteckning på Västergötlands gränser.^'* Denna förteckning på gränsplatserna bör rätteligen börja med orden »Nv byri^es i Västgötalagens litterära bilagor, s. 67. Oläst läst i Äldre Västgötalagen, band 3 i Nordisk filologi, Undersökningar och handböcker, utg. av I. Lindquist och J. Sahlgren, Lund 1941. —Västgötalagens litterära bilagor. Lund 1941. Lindquist åberopar även den i Borgartingslagens kristenrätt intagna gränsförteckningen, som han på grund av språkformen anser äkta i motsats till N. Ahnlund (Nils Rabenius, s. 95 ff.).
ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» 5 Danaholm» (enligt B 10 och cod. run.), i stället för de av kyrkotjänaren i Vidhems socken i B 59 anförda och av Schlyter som de riktiga godtagna: »Hjer byrixs Danaholmber.» 3) Lindquist har vidare med hjälp av de tre ovannämnda medeltida svenska handskrifterna, främst B 10, och cod. run., sökt konstituera gränsuppteckningens ursprungliga text och därvid framlagt en text med väsentliga företräden framför den äldsta i cod. B 59. De erhållna resultaten kunna kontrolleras och ytterligare utbyggas med hjälp av ett par av forskningen hittills obeaktade varianter av gränsuppteckningen. Under 1550-talets första år hade fleragränsstridigheter uppstått påolika delar avden svensk-danska riksgränsen.^" På grund härav lät Gustav Vasa verkställa undersökning om den södra riksgränsens rätta sträckning. Fogden på Kronobergs slott, Nils Birgersson (Rosenkvist), gick sålunda i mars 1553 själv upp den småländska delen av landamäret. Denna utmärktes icke av några ’väldiga strömmar eller stora sjöar utan löpte 1 bäckar och små åar, i os och tvärs över sjöar och mellan berg och stenar’. Till mötet i Älvsborg i maj 1554 lät Gustav Vasa uppgöra gränsböcker av de inkomna gränsuppgifterna. Skrivaren i kansliet Rasmus Ludvigsson gjorde avskrifter och utdrag av de insända uppgifterna. Tre sådana av den flitige Vasatjänaren utförda kopior påkalla särskild uppmärksamhet. Två llkalydande ha påskriften »Copia på the landemerker somstå uttryckte i thenn gamble lagboock somNiels Birgesonn sännde vp in Januarijo Anno 54». I denna text, som icke är identisk med någon av de eljes kända, är några ord korrupta. Den har samma omfattning som den tredje, som enligt Rasmus handlar om »Råmercken emillen Swerige och Danmarch på dhen westgöthe grentz». Denna har följande lydelse: Vmlandamäre. Emunder slema war konu(n)g aff Vpsalum, och Swcn tiuguskiägh i Danmarck. The satte rifftijr och råmerki mällum Suerikis och Danmark. Då nämpdis aff Suerike, Ragaldi aff Tiundalande, Botn aff Fiädrundaland, Gassi aff Wässmannalande, Grimalde aff östragötlande, Nämnir aff Småland(e)n, Thorsten aff Westregötlande, Tolli och Toti och Toki aff Jutlande, Gunkil aff Siälande, Dan aff Skåne, Grimitun aff Hallande. The tolf satte säx stena rikerne emellen. Förste sten i Suntru åsij, annar i Danabeck, tridie Kinnasten, fiärde i Wargznäs, femptc Hwijte steen, siette Bruntzasten mell(a)n Blekungz och Möre. Här six vmDanaholm. Danaholm är skiffter i tre loter, åger en lott Vpsala konu(n)g, anna(n) åger Jfr Hafström, Riksgränsen mellan Södra Möre och Blekinge, Kalmar Läns Fornminnesförenings Meddelanden XXII (1934), s. 48. RA, Danica: Gränshandlingar, Sverige mot Danmark och Norge, 1500- och 1600talen, vol. 1.
Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 6 Danakonu(n)g, tridie lot åger Noren konu(n)g. Dhå stämpna thera war tha hölt Danakonu(n)gz betzle Vpsala k(onun)gz och Noren k(onung) istadh hans, Nu byries i Danaholm, från Danaholm . Härefter följer en uppräkning av Västergötlands gränsplatser till Vät¬ tern. En jämförelse mellan denna text och I. Lindquists ovannämnda resultat möjliggör följande slutsatser. 1) Rubriken »Vw landamäre» överensstämmer nära med den av Lindquist o. a. föreslagna. Somnedan uppvisas har Hälsingelagen rubriken »Om landamären», under det att motsvarande rubrik i en avskrift av Tiohäradslagen är »Här säges Landemäri». 2) Den s. k. gränsberättelsen är återgiven i två stycken, av vilka det förra omfattar tvåkungamötets gränsläggning och slutar med uppgiften om de sex stenarna. Det senare börjar med rubriken »Hör six vm Danaholm»^ en fullständig motsvarighet till Lindquists förslagsrubrik över första avdelningen. »Hxr sigher af landamxrum», och därmed det avgörande beviset för att gränsuppteckningen i VgL I består av två olika avdelningar. Den senare omfattar i den föreliggande texten Danaholmens tredelning, trekungamötet samt åtminstone en del av förteckningen på Västergötlands gränsplatser. Denna förtecknings inledning »Nu byries i Danaholm», är densamma som i den av Linquist åberopade BIOfrån slutet av 1300-talet. Kopian av Nils Birgerssons lagbok möjliggör samma slutsatser. 3) Den nu ifrågavarande texten måste beaktas vid rekonstruktionen av den ursprungliga texten. Av särskilt intresse är uttrycken »rifftijr och råmerki» (se nedan) samt »Ragaldi (Ragvald) aff Tiundalande» i stället för det dunkla Cakaldi; härtill kommer flera namnformer i gränsförteckningen.^" Västgötarnas rättsbok är icke den enda landskapslag, som innehöll uppgifter om rikets gränser. Dessa hade ju särskilt intresse för gränsbygderna och gränslängder synes ha varit intagna i samtliga svenska lagar från gränslandskapen, nämligen förutom i Västgötalagarna i såväl Tiohäradslagen somHälsingelagen. I en »Rågångs-Bok öfwer Sweriges Rikes gräntzor», som sammanställts under 1600-talet och består av olika gränslängder m. m. finnes även en gränsförteckning, som börjar med det svenska rikets yttersta gränspunkt Att den mindre ursprungliga texten i kopian ur Nils Birgerssons lagbok ändock måste beaktas vid rekonstruktionen framgår bl.a. av dess formulering »Förste steenn står å Snytrw åsse». Flär återfinnes nämligen det i cod. B 59 saknade, av Lindquist efterlysta finita verbet. Formen »tridie är» stämmer även med Lindquists rekonstruktion. Jfr ock Jämtlands och Medelpads s. k. landskrå, se NFIT, 5 rekke, 6 bind, s. 285 och 294.
ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» i sydost, nämligen »Flutstena» utanför Ölands södra udde.^® Härefter följer en uppräkning av gränsmärkena på den södra smålandsgränsen, från öster till väster. Förteckningen börjar med orden: »Här säges Landemäri.» Utdraget slutar med följande upplysning: »Ha’c supradicta ex quodam veteri legisterio Sveorum, quod incipit: Konunger är Kristi näst. In cujus libri superficie ponitur litera G.»^^ En nästan helt överensstämmande förteckning i Palmskiöldska samlingen (vol. 254) är även hämtad ur en gammal lagbok. Sannolika skäl tala för att härmed avses Tiohäradslagen, av vilken ju endast kyrkobalken är bevarad. Dess inledning, som talar om den gisslan som skall lämnas den nyvalde konungen, anses av Schlyter rätteligen höra till lagens konungabalk.“° Det ovannämnda fornsvenska citatet är sannolikt den första meningen i denna konungabalk. Är denna identifiering med Tiohäradslagen riktig, har alltså även denna innehållit uppgifter om Smålån- ■dens och rikets landamäre i söder. I Hälsingelagen har sista (15) flocken i Rättegångsbalken rubriken »Om landamären». Dess inledning lyder i översättning^^: »Så går gränsen mellan två konungars riken, att Sveriges och Norges land börjar i Uluträsk» o. s. v. Härefter följer en uppräkning av gränsorterna. Avslutningen lyder: »så därifrån och till Hovahögst, från Hovahögst till Kungahälla». Hovahögst är ett berg nära byn Hoven i Ore socken i Dalarne. Det upptages i en gammal beskrivning över rågången mellan Dalarne och Hälsingland som gränsmärke, och utgjorde alltså Hälsinglands sydligaste gränspunkt.^- Enär det för hälsingarna icke varit något egentligt intresse att beskriva gränsens sträckning utanför deras land, medtogs därav endast den sista gränspunkten, nämligen Kungahälla nere vid havet. Den första gränsberättelsen i äldre Västgötalagen erbjuder en anmärkningsvärd parallell. De fyra första gränsmärkena var på Västergötlands västra gräns. Det femtes plats är omtvistad.-^ Det sjätte och sista gränsmärket, Brömse sten, stod längst ut i öster vid Östersjön. Förklaringen är möjligen densamma som i Hälsingelagen. Det hade för västgötarna endast intresse att bevara minnet av den del av rikets landamäre, somtillikavar landskapets egen gräns. I en norsk laghandskrift från 1320-talet, som tillhört den norske riksdrotsen Erling Vidkunnsson, finnes intaget ett s. k. gränsdokument, vilket 7 RA, Jur. och Kam. avskr. 48. —Jfr Hafström, a. a., s. 48 och 56. Jfr inledningen till VgL I:s kyrkobalk: Kristus är först i vår lag. Därnäst är vår kristna lära och alle kristne, konung, bönder, o. s. v. -® A. Bratt, Tolkning af Smålandslagens kristnubalk, KÄ, årg. 6 (1905). s. 151 och där anf. litt. -* Holmbäck—Wessén, Hälsingelagen, s. 398. Ibid., s. 412 f. Se härom bl. a. O. S. Rydberg i ST, I, s. 46.— J. Kalén, Halländska gränsmärken '1924), samt Hafström, a. a., s. 85 ff.
Festskrift tillägnadGerhard Hafström 8 i sex olika avdelningar beskriver gränsen mellan Norge och Sverige.^'* Den första avdelningen, som berör gränsen från Nödingeå, norr om Kungälv, och norrut, lyder inledningsvis i översättning: »Peter i Hjärtum bar fram detta vittnesbörd (omgränsen) mellan Götaland och Norge.» Avslutningen lyder: »Eyulf i Gudranne och Kettil på Hagasäter de buro vittne för Karl konung och Harald konung, att Fylsbäck är rätt landamäre både från norr och söder.» Härmed torde åsyftas det möte mellan Västgötajarlen Karl Suneson och den norske konungen Harald Gille, som ägde rum åt 1135. Under den muntliga traditionen skulle Karl felaktigt ha erhållit konungsnamn. —Den andra avdelningen handlar om samma gränsavsnitt men är mycket utförligare och indelad i tio stycken, s. k. endamerki. Efter flera av dessa uppräknas vittnenas namn. —Den tredje avdelningen, som avser Härjedalsgränsen, börjar sålunda: »Detta blev vittnat och styrkt omlandamären och råmärken mellan Norges konungs rike och Svea konungs i Sveg i Härjedalen på alltinget. Vittnade Loden i Allrarkelda» jämte fem andra namngivna bönder, »och en halv tolft bönder från den övre dalen och Havar i Ström. Och Loden bonde sade sig minnas, då han till fots gick upp detta råmärke, att då kunde ingen Pater noster i Ström.» Efter en uppräkning av gränsplatserna följer: »De förut nämnda bönderna avlade ed och en halv tolft andra bönder styrkte, att så har gränsen från gammal och ny tid gått och varit räknad mellan rikena.» Härefter uppräknas som vittnen tolv män, bland dem den norske ärkebiskopen, samt alla bönderna från Nedre dalen, vilka hellre skulle falla den ene efter den andre än de skulle svika det somnu varit styrkt med ed och deras fäder tidigare hade berättat för dem.^“ — Den fjärde och femte avdelningen återger traditionen om gränsen mellan jämtar och hälsingar, vilken de hållit sedan landen blev bebyggda; de som brutit mot den hade gäldat böter härför. —Den sjätte avdelningen, som avser gränsen från Värmland till Härjedalen, erbjuder synnerligt intresse. Dess inledning lyder: »peir VI af huaro rikinu, er konongar nccfndu til at sea landamaeren». Härefter uppräknas gränspunkterna samt de tolv stormännens namn, varefter omtalas: »Sua stoddu peir aller a Eida skoge ok par bioda aller sina eida ^eftir.» Här är det alltså fråga om en officiell riksgränsläggning i fullständigt samma former som i VgL:s berättelse: en nämnd av tolv stormän, sex från vart rike, utsedda av konungarna, bestyrker genomed gränsens sträckning. Det norska gränsdokumentet består sålunda av en sammanfattning av i muntlig eller skriftlig form traderade berättelser angående huru det tillST, I, s. 242 ff. — En rik litteratur finnes härom, vilken är redovisad hos HolmBÄCK—Wessén, Hälsingelagen, s. 408 ff. —För det följande se även E. Bull, Til Jemtlands historie, NHT, 5 rekke, 6 bind (1929), s. 285 ff. Jfr J. Kalén, Bohusländska gränsmärken (1933), s. 12 ff. ^ Beträffande edsformuläret jämför rusernas å s. 46 återgivna.
ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAMAiRI» 9 gått, när de olika delarna av gränsen på ett rättsligt förbindande sätt fastställts. På samma sätt bör Västgötalagens gränsuppteckning uppfattas. De ovannämnda två berättelserna, av I. Lindquist kallade Landamxri 1 och 2, motsvarar det norska gränsdokumentets här ovan så kallade avdelningar. Det s. k. Landamxri 2, som i fem delar såsom en circumscriptio beskriver Västergötlands gränser, har emellertid endast i sin inledning bevarat en beskrivning på hur det tillgick vid gränsens bestämmande på Danaholmen. Omgränsen i övrigt delvis fastställts samtidigt, om den bestämts vid andra förrättningar eller uppkommit genom urminnes hävd, därom lämnar uppteckningen intet besked.^® Bortsett från inledningen omfattar den nämligen endast en förteckning på gränspunkterna på samma sätt som de på Gustav Vasas tid och senare upprättade gränslistorna, vilka icke alltid återger mera än dessa namn och icke heller alltid de bakomliggande källorna. Lämpligheten av den föreslagna uppdelningen i Landamxri 1 och 2 med underrubriker »Sveriges gräns mot Danmark», resp. »Västgöta lagsagas gränser» synes därför kunna ifrågasättas. Genom denna rubricering kan vidare möjligen uppkomma den felaktiga uppfattningen, att ett samband föreligger mellan Danaholmens delning och trekungamötet å ena sidan samt lagsagans hela gräns å den andra. Likaledes synes det vara tveksamt, om förteckningen å lagsagans gränsplatser sådan den föreligger i den yngre lagen, verkligen bör angivas som fortsättning på den äldre lagens (cod. B 59:s) stympade berättelse. En närmare granskning av gränsförteckningen har i varje fall icke synts mig böra ske i föreliggande uppsats omden äldre lagens »landamceri».-^ De vid gränsläggningen använda formerna skola härefter granskas innan den omstridda frågan om uppteckningens formella karaktär upptages till prövning. Curt Weibull har påpekat,"® att formerna, såsom vore att vänta under dessa tider, hämtats från privaträtten. Den fungerande tolvmannanämnden skulle återfinnas i Skånelagens bestämmelser (I: 71)“® om »marka:- skisel», d. v. s. rågångstvist mellan byar samt tvist mellan by och torp. — Därvid utsågs en nämnd av »tolv män, som äro oldingar i bygden». Dessa hade att med ed fastställa rågångens läge och var inför Gud ansvariga för vad de svor. L. Weibull har härav dragit den slutsatsen, att gränslägg- ^ Uppmärksammas bör de I Valdemar II:s jordebok införda uppgifterna om gränsen, se Rydberg, a. a., s. 50 och Kalén, Halländska gränsmärken. För avgörandet av sistnämnda fråga synes det vara nödvändigt göra en förnyad undersökning av gränsförteckningen, varvid bl.a. bör beaktas de i konung Valdemars jordebok införda uppgifterna om gränsen. A. a., s. 13. ^ Skånelagen, utg. av Schlyter; I: 72 i Danmarks gamle landskabslove.
Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 10 ningen bekräftats med ed liksom skedde vid konfirmeringen av freden år 811 mellan frankerna och danerna.^® En närmare jämförelse med den danska rättens regler är fruktbärande.^^ I motsats till förfarandet vid vissa jordtvister inom byn, vilka i äldsta tid avgjordes av byns jordägare, var rågångstvister mellan byar underkastade folklig eller kunglig domsmakt. Enligt de ålderdomligaste reglerna i Eriks sj^Ellandske Lov (II: 68) skulle en synenämnd av tretton, ursprungligen tolv, oväldiga män i häradet med ed fastställa rågången ’som de vilja’ och därigenom slutligt avgöra tvisten. Enligt närbesläktade ehuru yngre regler i Jydske Lov (II: 21) skulle åtta, ursprungligen sannolikt tolv, s. k. sannend m<£n av häradet efter hållen syn upprätta laga råmärken och därefter på ort och ställe med ed bekräfta, att de rätt uppdragit rågången. Eden skulle enligt urgammal sed avläggas på svärdet. Därest rågången samtidigt var häradsgräns, skulle nämnden tagas ur två andra, närgränsande härad med hälften ur vartdera. För detta fall stadgade lagen uttryckligen, att sedan nämnden på ort och ställe fällt sitt utslag, skulle den lysa detsamma å tinget. Lagen påbjöd vidare, att så länge »minne» funnes av att en rågångstvist avgjorts genomdylik ed eller några av de män levde, somförr svurit, kunde tvisten icke bli föremål för ny handläggning av »sannemän». Om »minne» icke fanns kunde markaskäl även ridas av kungen.^- Den danska rättens regler torde åtegiva den äldre rätt, som tidigare rått även i Sverige, ehuru denna icke kan direkt utläsas ur våra landskapslagar.^^ Den på tinget vid ägotvist utsedda synenämnden kallades i götalagarna häradssyn och i svealagarna hundaresyn. Den förras sammansättning omtalas icke; den senare bestod av tolv män, av vilka vardera parten utsåg sex. Det vid gränsläggningen i »Landamäre» använda förfarandet visar synnerlig överensstämmelse med den äldre, närmast danska rättens processuella regler om rågångstvist. Det var tolv män, utsedda till hälften av vardera parten, som upprättade laga råmärken mellan rikena. De tolv, sannolikt stormän, var från olika delar av de två rikena, i viss analogi med förfarandet vid tvist om rågång, som samtidigt var häradsgräns. Liksom i detta fall måste det antagas, att lysning ägt rumpå tinget av såväl de upprättade råmärkena som synemännens namn. En förnyad sådan redogörelse måste L. Weilbull, Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813, s. 145, i Scandla 1941. För dansk rätt se K. G. Westman, Den svenska nämnden (1914'), s. 84 ff. och där anf. litt. —För dansk och svensk rätt se J. E. Almquist, Det processuella förfarandet vid ägotvist (1923), s. 31 ff. JL 11:21: JEr nokter minna: til, at forr:E war vm sworxt, oc liua:r nokxr main af the thair swora:, tha skal thera: aii merte vm swxrais; a:n a:r a:i minna: til, at fyrra: wai vm sworait, oc wil kvnung ritha: marck:E skial, tha stair thet oc for fult Almquist, a. a., s. 32 och 36 f.
ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» 11 förutsättas ha lämnats på tinget vid senare rågångstvister mellan byarna på ömse sidor om riksgränsen. »Minnet» av den gamla riksgränsförrättningen bevarades på detta sätt tills ett upptecknande skedde. Lagsagans gränser hade även betydelse ur offentlig-, process- och straffrättslig synpunkt. Gång efter annan, kanske regelbundet, har därför lagmannen och häradshövdingarna haft anledning att på tingen påminna allmogen om landamäret. Det är av språkliga skäl möjligt, att denna muntliga föredragning bevaras i gränsuppteckningen i de inledande orden, nämligen »Ha:r sigher af landamxrum», och »H^r six vmDanaholm».^’* Denna muntliga föredragning på tinget synes mig vara förklaringen till gränsuppteckningens form, nämligen »en historisk berättelse, som i sin ordknappa, exakta och noggrant detaljerade avfattning bär alla tecken på att vara tillkommen icke endast för att berätta om vad som skett utan för att berätta därom i rent rättsligt bevisningssyfte» (C. Weibull).^^ Förklaringen av berättelsen såsom en avskrift av en samtida urkundsartad uppteckning behöver därför näppeligen tillgripas, i all synnerhet som användandet av en skriftlig form vid denna tid i Norden är mindre sannolik. Ehuru en nära överensstämmelse med medeltidens germanska notitia föreligger, synes förra delen av VgL I:s Landamäre böra karakteriseras såsom en på tinget pålyst och vid senare tillfällen i rättsliga former i bevissyfte upprepad berättelse om gränsmärkenas upprättande, vilken sedan den sålunda i muntlig form traderats och därunder något förändrats, först långt efter den skildrade händelsen upptecknats. Härigenomförklaras även uppteckningens med en notitia oförenliga inledning angående de två under sina öknamn omtalade, ej längre levande konungarna. Enligt gällande rätt har, som L. Weibull framhållit,^® vid gränsläggningen förekommit edsavläggelse. Denna har sannolikt såsomvid fastställelsen av byarnas rågångar verkställts på svärdet. Vapeneden omnämnes exempelvis i allemannernas lag, Lex Alamannorum, från 700-talet. När en strid om ett gränsmärke skulle avgöras genom tvekamp, skulle de kämpande först med sina svärd beröra en från den omstridda marken hämtad grästorva, varvid de högtidligen lade saken inför Guds dom.®^ Hos de kristnade frankerna hade vapeneden såsom en hednisk sedvana avlysts redan omkring år 550, men den kvarlevde länge i praxis. Enligt de frankiska annalisterna användes den av de hedniska saxarna vid fredsslutet med frankerna år 632 och av de likaledes hedniska danerna vid fredsslutet Med orden »Nu six um» eller »Nu talas um» börjar ofta landskapslagarnas flockar. C. Weibull, a. a., s. 10. Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813, s. 145. Art. LXXXVII; beträffande vapeneden se Svend Grundtvig, Om de gotiske folks våbenéd (1871), särskilt s. 7, 10 och 53 ff. — Jfr J. Steenstrup, Normannerne, 4 bind (1882), s. 229 ff.
Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 12 mellan dem och frankerna ovan Ejder år 811. De frankiska riksannalernas framställning av detta fredsslut återgår enligt L. Weibull på en notitia, vilken han sammanställer med Västgötalagens av honom likaledes som en notitia uppfattade gränsläggningsuppteckning.^® Vid de många fredssluten mellan ruserna och grekerna på 900-talet bekräftade de hedniska ruserna överenskommelserna »med dyr ed, svuren på våra vapen, i enlighet med vår tro och vår lag» (år 907 och 912),^® Vid ett tillfälle (år 945) avlades eden på en kulle, där en bild av guden Perun stod uppställd. Edsformuläret är även bevarat genomNestorskrönikan; den som bröt överenskommelsen skulle vara prisgiven åt döden för sina egna vapen: »Han skall icke bliva hjälpt av vare sig Gud eller Perun och han skall icke skyddas av sin sköld. Han skall nedgöras med sitt eget svärd, sina egna pilar eller något annat av sina vapen, och han skall vara träl i hela sitt liv i denna världen samt i den tillkommande.» Vapeneden kom alltså till en vidsträckt användning vid avslutandet av nordbornas rättshandlingar. Den användes av de jylländska bönderna vid avgörandet av rågångstvisterna mellan byarna liksom av varjagernas ättlingar vid de statsrättsliga överenskommelserna mellan det nordiska Ryssland och Grekland. I överensstämmelse med tidens rättsåskådning har det varit genomvapened, somden äldsta kända gränsläggningen mellan Sverige och Danmark fastställts. Beträffande gränsläggningen uppgiver gränsberättelsen: »per sattu riftir (eller ristir) miellir Sverikis ok Danmark» samt »per tolf s^ettu s^ex sten^e m^ellir rikitjenuie». Därefter följer uppräkningen av de sex stenarnas platser. I litteraturen ha olika uppfattningar uttalats om den rätta läsarten är riftir eller ristir.^® Senast har I. Lindquist framhållit, att den rätta läsarten är Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813, s. 142 ff. Nestorskrönikan, översättning från fornryskan av A. Norrback (1919), s. 21, 22 och 31 ff. —Jfr St. Rozniecky, Perun und Thor (Archiv fiir Slavische Philologie, Band 23, 1901), s. 490 ff. Edsformuläret påminner om det som synes ha använts vid den s. k. iordeden vid gränstvister, varvid den svärjande lade torv från det omtvistade området på hjässan: »Må jag dö och må jorden begrava mina ben, om jag svär falskt.» På grund av denna överensstämmelse bör nog vapeneden och dess spridningsområde även beaktas vid förklaringen av såväl jordeden som den fornskandinaviska seden Ganga undir jorSarmen, vilket icke skett i Y. H. Toivonens intressanta uppsats med detta namn i senaste häftet av Folk-Liv (1940). —Jag hoppas i annat sammanhang kunna uppvisa sambandet mellan vapeneden, det fornnordiska vapentaget, skötningen samt skafthållningen och stångfällningen vid fastighetsköpet. riftir: Schlyter, S. G. L., Ordboken, s. 511. I. Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor, s. 89 f. Jfr I. Otman, Äldre Västgötalagen, s. 99. Se ock N. ÖDEEN, Studier i Smålands bebyggelsehistoria (1927), s. 198 f.
ÄLDRE Västgötalagens »Landam.e;ri» 13 riftir, vilket ord förekommer i cod. runicus av Skånelagen (cod. AM. 28). —Ett stöd för denna uppfattning är, att de tre förutnämnda kopiorna från 1554 har resp. »rijfter» samt »rifftir och råmerki». Ovissheten om den rätta läsarten har delvis berott på, att ordet rift för övrigt varit okänt för forskningen. Det kvarlevde emellertid ännu på 1600talet. Vid Sunnerbo häradsting den 15 februari 1605^^ handlades en gränstvist mellan Fagerdals by i Hinderids socken i Sunnerbo härad och Embhults by i Knäreds socken i Halland, vilkens byboar »öffver thes rätte Riffter och gambla Råmercken i Fagerdale skogh sigh haffva indtrengt och indmeldat». Uttrycket är av den ålderdomliga, allittererande typen (jfr »rå och rör»); någon olikhet i betydelsen mellan rift och råmärke behöver därför icke förutsättas. Såväl Schlyter som I. Lindquist antager släktskap med ordet raft, ’stång’, d. v. s. den gamla betydelsen av rå. Ända sedan 1500-talet har gjorts försök att återfinna de sex gränsstenarna. Man har därvid i allmänhet utgått ifrån, att det skulle vara fråga om resta stenar av särskilt slag. De danska kommissarierna vid 1555 års gränssyn frågade synemännen från bygden om de kände till »nogen bessönderliighe stena»"*- som skulle vara satt som landamärke. Därtill svarades med uppräckta fingrar, att de icke kände till att »nogen sönderlige stena» någonstans satts somlandamärke. Som framgår av den ovan återgivna tolkningen av ordet rift finns ingen anledning antaga, att med detta ord skulle avses några med ristningar försedda, resta stenar. J. Kalén har i fältet bedrivit årslånga forskningar för att återfinna gränsstenarna.^^ Med säkerhet har fyra stenar utmärkt gränsen mellan Västergötland och Halland. Gränsen sammanfaller i stort sett med den nuvarande. Säkrast synes vara identifieringen av den andra stenen som ett flyttblock invid Danabäcken och Danasjön, och av den fjärde som det mäktiga bronsåldersröset Vrangsrör intill ett nu försvunnet medeltida hemman Wraxnäs (Vrångsnäs) på gränsen mellan Breareds och Femsjö socknar. Den tredje, Kinna sten, som Kalén icke med säkerhet lyckats återfinna, betecknas av ristir: E. Sch'wartz—A. Noreen, Äldre Västgötalagen, s. 62. H. Vendell, Äldre Västgötalagen, s. 67. H. Pipping, Äldre Västgötalagens ordskatt, s. 38 o. 39. B. Sjöros, Äldre Västgötalagen, s. 110 f. A. Kock, Några svenska etymologier, i De svenska landsmålen, XV, 8, s. 19. E. Olson, De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan, s. 327. Renov. dombok, Göta hovrätts arkiv, Jönköping. Efter krigsdomaren N. Aschans excerpter ur Sunnerbo dombok, Kronobergs läns samlingar. DRA, Sverige A, avskrift av gränsbok. Jfr Hafström, a. a., s. 51. J. Kalén, Halländska gränsmärken, s. 83, 130, 157 och 172. —O. S. Rydberg, a. a., s. 46. —Hafström, a. a., s. 85 ff. och senast I. Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor, s. 80 och där anf. litt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=