Festskrift tillägnadGerhard Hafström bestämmelser. De kyrkliga myndigheterna måste därför tills vidare hejda sitt anlopp för att istället gå försiktigt fram på övertalningens väg. De fingo nöja sig med att framställa som sin åsikt, att det vore nyttigt, att trolovningen skedde i kyrkan i församlingens närvaro (så t.ex. prästerskåpets beslut under riksdagen i Nyköping 7.1.1612; jfr 1619 års förslag till kyrkolag) eller åtminstone i närvaro av en persona ecclesiastica (jfr Stockholms konsistoriums svar på Svea hovrätts frågepunkter rörande formerna för trolovning 19.10.1638). I motsats härtill framhöll 1642 års lagkommission,^^ att en trolovning måste anses fullt giltig, »när föräldrar, nästa fränder eller rätt giftoman å bägge sidor tillstädes äro med sina vittnen och bägge äktenskapspersoners fria vilja gilla . . . antingen präster tillstädes voro eller ej». Dock tillädes, att det skulle stå var och en fritt, »där så täckes och ske kan, präster därtill kalla». Huruvida prästerskapet lyckats att under 1600-talets lopp till fullo genomföra de kyrkliga kraven är ännu ej tillfredsställande utrett. Mot ett dylikt antagande talar dock i viss mån förhållandet, att de kyrkliga myndigheterna genom 1686 års kyrkolag i princip tvungits att uppgiva sin gamla fordran på prästerlig medverkan vidtrolovningens ingående. I 15: 12 heter det nämligen blott: »Trolovningar skola ske med klara och tydliga ord med eller utan villkor. När nu bägge därtill säga ja förutan räddhåga eller tvång samt giva varandra handen, så är trolovningen förrättad, antingen där gives gåvor eller icke.» Dock skulle »tvenne ärlige och trovärdige vittnen av mankön, en å vardera sidan» vara närvarande »förutan föräldrar och förmyndare» (15: 10). Endast personer, som icke kunde »råda sig eller de sina» ansågos i 15: 11 böra uppmanas att i tid underrätta sin själasörjare om förestående trolovning, så att denne skulle kunna varna dem för de äktenskapshinder, som eventuellt kunde förefinnas. Ytterligare förutsättningar för att ingå trolovning var enligt samma lagrum, att båda kontrahenterna kunde Luthers katekes och blivit konfirmerade genom nattvardsgång. Stadgandet om vittnens närvaro framstår visserligen enligt ordalagen såsom en bindande formföreskrift, men kom likväl i allmänhet icke att uppfattas så. I Kungl. brevet till Hovkonsistoriet den 6 mars 1691 förklarades sålunda på förfrågan, att en genom brevväxling mellan kontrahenterna med vederbörandes samtycke sluten trolovning ägde laga verkan. Enligt Lagkommissionens förslag till GB 1689, 4: 1,^^ borde laga trolovning förrättas i rätta giftomans och två vittnens närvaro; »var annorlunda sker, och där över av giftomannen klagas, vare trolovningen ogill . . . Men vill giftomannen låta trolovningen bliva ständig vare saklösa». 120 J. E. Almquist, Handlingar rörande 1642 års lagkommission, 1931, s. 141. “ Wilhelm Sjögren, Förarbeten till Sveriges rikes lag, band IV, s. 17 f.; jfr s. 55.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=