RS 10

108 Festskrift tillägnad Gerhard Hafström I den yngre lagen förekommer uttrycket ’rättlösa’ därjämte i Förnämesbalken (fl. 15 och 16). Om någon på en arbetsdag under »andtid», d.v.s. skördetid, olovligen tog och nyttjade annans arbetsdjur, fordon, farkost eller redskap eller mjölkade en annans ko, var detta s.k. full rättlösa, varför böterna var 3X16 örtugar, delade i tre lotter, {pessi maal all full ratlös<£. peer skal bötec firi prenni seextan ortugher i pre stapi)r^ —Om någon för tredje gången åkte över annans äng eller åker, så att grödan skadades, var också detta s.k. full rättlösa. »Han böte 16 örtugar i tre lotter, ty det heter då smutsgata» (pa eer pet full reetlösee, böte prenni seextan örtugher i pre stapi, firi py pet hetee pa sörgata.Y'^ Rättlösa omtalas slutligen på ett ställe i de s.k. Lydekini excerpter (VgL III: 41) Om en herde bröt ned en gärdesgård och av självrådighet gick in i en annans fridlysta gärde skulle herden, om han icke kunde värja sig firi reetlösö, böta 3X16 örtugar.-^ I Västgötalagarna förelåg alltså rectlösa vid vissa mindre grova brott, såsomprocessuell tredska, skadegörelse medelst eld, olovligt bruk av annans arbetsdjur eller redskap, tjuvmjölkning, åkertramp och nedbrytande av gärdesgård. Böterna var härvid alltid 3X16 örtugar, till treskiftes mellan konung, härad och saksökare, tidigare motsvarande en lag bot på 3 mark silver, varjämte vållad skada skulle återgäldas. Vid den balk som i VgL har överskriften pcettce eer retlosee bolkeer har Vidhemsprästen i marginalen överst på sidan antecknat följande tldstrogna överskrift: Heer sigheer aff horo konogh oc biskup skal takee?^ Efter de tre första flockarna med deras val-bestämmelser följer den fjärde flocken, som handlar om självtäkt utan rättegång. Härför utdömdes en för västgötarätten typisk ålderdomlig bot på 3X9 marker, till treskiftes mellan konungen, saksökaren och alle män.^"* De närmast följande fyra flockarna (5—8 fl), karakteriseras av den ovannämnda typiska bötesformeln »de heta tre och äro två» eller liknande och kunna därför lämpligen I VgL I, Forn S 3 var böterna för dessa gärningar allenast 6 öre, d.v.s. den för s.k. förnäme typiska bötessatsen. Gärningen kallades också för fullt förnäme. Dennas förhållande till rättlösa har i denna undersökning icke närmare kommenterats, jfr HolmBÄCK och Wessén, a.a. s. 189, not 18, och s. 184 och där anf. litt. I motsvarande lagrum Vgl I Forn S 4 har möjligen ett stycke text av förbiseende blivit överhoppat; jfr Holmbäck och Wessén, aa. s. 189, not 23. I de besläktade lagrummen VgL I Forn S 6: 3 samt VgL II, Forn B 19, 20, 27 och 30 var nämligen böterna 3X16 örtugar. Jfr. ock VgL II Forn B 23. —Angående Lydekini excerpter, se Holmbäck och Wessén, a.a. s. XIVff. Angående betydelsen av »taga» se Karl Olivecrona, Döma till konung (1942). *■* Angående denna ålderdomliga bot, se Gerhard Hafström, Böter och baugar, i Rättshistoriska studier, II, Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning, ser. II, band 2, s. 4 ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=