Festskrift tillägnad GerhardHafström 144 de ärva. Komma de icke, då ärve konungen. Och dag utmärker en tid av sex veckor.» I Tyskland innebar uttrycket »år och dag» enligt vissa rättskällor ett år, sex veckor och tre dagar. »Ohne zwifel hat auch diese auslegung seit jahrhunderten bei den gerichten gegolten, die gloss zum Sachsenspiegel I, 38 bestätigt sei, die bremet statuten p. 76 besagen ausdriicklich: hinnen jare und hinnen daghe thad is en jar und ses weken unde dre daghe.I den danska medeltidsrätten beräknades år och dag, liksom i den svenska Bjärköarätten, till ett år och sex veckor {aar oc dagh thxt ner iainlingee oc sax vka).^^ Uttrycket »år och dag» har behållit samma betydelse i den danska rätten över Kristian V:s Danske Lov av 1683 ända till nutiden.^® I Magnus Erikssons landslag Ärvdabalken 21 kap. (jfr ÄB, 18 kap. och KrLL ÄB 23 kap.),^^ gällde om dana arf och inländsk mans arf, ther ey komma arfwa innan natt och år följande bestämmelser: »Nu dör en man, som ej har arvinge efter sig inom riket. Kommer rätt arvinge inomnatt och år med brev och säkra kännetecken," att han är hans rätte arvinge, då tage han hans arv. Kommer han ej inom natt och år,^^ då tage konungen hans arv, vare sig det är jord eller lösöre; detta kallas danaarv. Om jord hade givits åt honom, tage den jorden, somhar givit den. § 1. Om det är inländsk man och man känner hans arvinge, då skall arvet stå kvar, till dess att han kommer, som skall ärva. Om man ej känner hans arvinge, och bud ej kommer från honom eller säker kunskap, var han är, och ej heller han själv inomnatt och år, då ärver konungen hälften, och hälften låte man giva för hans själ.» I Magnus Erikssons stadslag (18 kap.) finnes liknande bestämmelser.^* Ordagrant har här bibehållits den från Östgötalagen hämtade formuleringen Thet kallades fordom dana arff.^^ Ehuru i de norska medeltidslagarna inte nämnes om konungens rätt till danaarv, synes sådan likväl ha förelegat. I Egil Skallagrimssons saga (kap. 64) säges nämligen i samband med tvisten om arvet efter Sjotr, en svensk bärsärk, som Egil dräpt i Norge: »Det var då lag, att om en utländsk J. Grimm, Deutsche Rechtsaltertiimer, 4. Aufl. 1899, I, s. 307. Jfr Å. Holmbäck— E. Wessén, Svenska landskapslagar, femte serien s. 490. JL I: 23, Eriks SjL II: 51, SkL Tillägg VI: 4. -® Jfr H. Munch-Petersen, Den borgerlige ret i hovedtrcek, 11 uppl. (1940), s. 160. Jfr Karl IX:s lagförslag, ÄB 28, och det Rosengrenska förslaget, ÄB 20, i vilka båda lagförslag i det närmaste bibehålies landslagens stadganden. »Med brev och säkra kännetecken»: se J. Liedgren i »Archivistica ct mediaivistica» (1956), s. 260. Se Svenska Akademiens Ordbok N 151. Bestämmelse om arvlös klerk har dock här ej medtagits. Beträffande yngre lagstiftning, se P. Abrahamsson, Swerikes Rijkes Landslag, 2 uppl. 1726, s. 346 och I. Arnell, Swerikes Stads-Lagh, 1730, s. 339 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=