Dulgadråp och danaarv 137 huvudsäte; han skänkte därtill alla sina inkomster, land och gods. DärigenomuppkomUppsala öd, somhar bestått allt sedan.» De till Uppsala öd hörande gårdarna bar ofta namnet Hus{a)hy. I Uppland fanns det minst en sådan husaby i varje hund(are), ofta belägen inte långt från hund(ar)ets urgamla kultplats med namn på tuna. Vid kristnandet byggdes somregel en kyrka på husabyns mark. Med dulgadråp menades ett »fördolt dråp», ett av en okänd gärningsman förövat dråp.“ Med danaarv förstods arv, måhända äldst efter utlänning, till vilket ingen arvinge anmälde sig inomföreskriven tid.^ Enligt Västgötalagarna låg vid ett dulgadråp ansvaret på ägaren till den mark, där liket anträffats. Enligt den äldre lagen. Om mandråp 14,“^ skulle om någon blev dräpt utom gårdsled byamännen böta 9 mark eller skaffa frambanemannen. Man skulle kräva fred för honom till tinget och därifrån. »Han skall vidgå dråpet. Han skall hava fred en dag och en natt till skogen.» Om någon blev dräpt mellan tre byars mark, och envar sade sig icke äga del i marken, skulle de värja sig med ed av två tolfter. Den by som då blev fälld (fsv. jul, ’oren, sakfälld’ i motsats till skxr, skir, ’ren oskyldig’), skulle gälda boten. Om de alla blevo fällda, skulle de alla böta 9 mark eller skaffa fram banemannen. Sedan skulle de skifta marken mellan sig.'"* —Om något fällande föremål {abyrp) blev funnet på någons mark, och man kunde se blod och banesår åt det hållet där dråpet gjordes, skulle den böta somägde marken. Omslutligen någon blev dräpt på alla götars mark {a aldra göta marku), och man icke visste vem banemannen var, skulle man föra talan mot den by, som var närmast. Om denna icke ville vidgå dråpet, skulle man föra talan mot den by, som var därnäst. Denna skulle värja sig med två tolfter. Så skulle också den tredje värja sig. Sedan de alla hade värjt sig, skulle det härad, som låg närmast och där hämtade bränsle och virke,® skaffa frambanemannen eller böta 9 mark. Västgötalagarna skiljer alltså mellan olika platser, där fyndet kunde ha gjorts, nämligen inom en bys område men utanför gårdsled, på allmänningen mellan tre byars mark samt på »alla götars mark», dvs. på landsallmänningen. ^ Se art. Dulgadråp av R. Hemmer i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band III (1958), s. 367, varest med rätta kritiseras Hj. Lindroths etymologi (Dulgadråp, Studier i nordisk filologi III: 6, 1912). ^ Jfr art. Danefa: av C. A. Christensen i anf. arb. band II (1957), s. 638, ■* Detta och följande lagrum i den äldre lagen motsvaras i den yngre lagen av Dråparebalken 28—31. ® VgL I, Ommandråp 14: 1. ® Enligt den yngre lagen: där söker virke och bete {fang ok fiargang).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=