103 R.ETLÖSA att söka någon materiell överensstämmelse, som skulle motivera sammanförandet på ett ställe av så olika föreskrifter som omkonungaval, skällsord, okynnesfä och deposition. Enligt Beckman skulle man däremot av inre grunder kunna sluta sig till en relativt sen tillkomsttid för flertalet av de bestämmelser, som ingå i Rättlösabalken, vilken egentligen icke skulle utgöra något helt utan innehålla olikartat gods, som blott på grund av sin samtidiga tillkomst kommit att hållas samman — balken skulle sålunda efter lagman Eskils tid (1220-talet) fått ett helt nytt innehåll. En ny förklaring av rubriken gavs av H. Pipping,^ enligt vilken i förleden icke ingår r^etlösa, f. ’lagvidrighet’, utan gen. pl. av ’r^etlöse, n.’ rättlöshet; fall för vilket inga stadganden först funnits i lagen’. Härtill har anslutit sig de finländska forskarna B. Sjöros och E. Estlander;® i enlighet härmed översatte Sjöros balkens rubrik med »Detta är nymäle balk». Mot denna Pippings tolkning invände emellertid Beckman,'^ att då lagen icke var en bok utan sammanfattningen av rådande rättssedvänjor, det vore praktiskt taget omöjligt att utreda, när ett sådant fall skulle kunna föreligga. Beträffande de i balken behandlade frågorna måste lag i långa tider ha funnits. Slutligen vore det av Pipping antagna ordet ratlöse icke på annat håll belagt. Sjöros® genmälde häremot, att det beträffande balkens flockar utom de tre första absolut icke finnes något skäl att tro, att icke lagman Eskil vid sin kodifiering av lagen kunnat sammanföra en del vid denna tid nya stadganden i en särskild ’tilläggsbalk’. Till denna diskussion har utgivarna och kommentatorerna till de svenska landskapslagarna, Åke Holmbäck och Elias Wessén® framhållit följande. Slutet av balken är bevarat i det s.k. Fragmentet. Fl. 12 och 13 ha sålunda funnits redan i Eskils redaktion, d.v.s. före redaktionsarbetet vid mitten av 1200-talet, och de har haft sin plats på samma ställe som hs B 59, omedelbart framför Jordabalken. Detta vore ett viktigt faktum, som bestämt talar emot Beckmans teori, att R skulle bestå av idel nya eller omarbetade stadganden. Om fl. 12 och 13 i oförändrat skick ingått i den ursprungliga VgL I, finnes inga skäl att antaga, att det skulle förhålla sig annorlunda med de föregående flockarna. —Kommentatorerna framhåller vidare, att Rättlösabalken visserligen innehåller bestämmelser av olika slag, och att sammanhanget är lösare och oklarare än inom andra delar av lagen. Fråga ® Äldre Västgötalagens ordskatt (Acta Societatis Scientiarum Fennicae, Tom XLII, N:o 4), 1913, s. 39. * I Festskrift tillägnad Fl. Pipping (1924), s. 95. ’ Äldre Västgötalagen, s. 51. jfr. Arkiv för nordisk filologi 1921, s. 149, och 40, s. 240 f. ® Äldre Västgötalagen, s. 212 f., s. 239. —Jfr Arkiv för nordisk filologi, 1922, s. 167. ® Äldre Västgötalagen, s. 116.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=