RS 10

Dulgadråp och danaarv 149 Allmän Criminallag hade sålunda detta brott uteslutits/® liksom i propositionerna till ny strafflag vid 1844—1845, 1847—48 och 1859—60 års riksdagar. Det försvann ur lagstiftningen genom K. F. den 29 januari 1861 — varigenom MB 21 kap. om dulgadråp upphävdes — endast något år efter det en dulgadråpsbot senast utdömts av svensk domstol. Under förarbetena till 1734 års lag diskuterades om de ålderdomliga orden dulgadråp och danaarv kunde »af allomwäl förstås och ingen irra». Lagkommissionens ordförande, excellensen Erik Lindschöld, föreslog, att man borde införa orden »tillförene kallas dana arf», dvs. samma upplysning somi Östgötalagen och stadslagen.^^ Det diskuterades också inom lagkommissionen, när danaarv skulle anses föreligga. Frågan behandlades vid kommissionens sammanträde den 27 februari 1690:^'^ »Disc, om danaarf eller wid hwad leed som arfwet stanna må, och syntes bäst, att herom må eij uthiåtas till någon wiss leed, utan allenast på det sätt: der ingen wiss arfwinge är, tager konung arfwet, men så länge Gud och naturen will låta någon arfwinge wara, tager han arf.» I 1734 års lag, ÄB 15 kap., 1 § fick bestämmelserna om danaarv följande lydelse: »Nu dör den man, som har arvingar utrikes, å den ort boende, där svensk man ej arv njuter; tager då de ej något arv i Sverige, utan de äro den dödas barn eller bröstarvingar, och vilja sätta sig neder här i landet att bygga och bo, så ock borgen därför ställa inom natt och år. Eljest tage den dödas inländska arvingar samma arv. Har han ej arvingar utrikes; tage då Konungen allt gods hans, evad det är jord eller lösören. Det kallades fordom dana arv.» År 1929 inrättades Allmänna arvsfonden, vilken arvet skall tillfalla, därest enligt ärvdabalkens bestämmelser någon arvinge ej finnes (ÄB 5: 1). Sedan arvsfondens tillkomst har i arvsmedel till densamma influtit omkring 75 miljoner kronor. Enligt de principer, som gäller för fonden, skall en tredjedel av arvsmedlen tillföras fonden, medan två tredjedelar får delas ut. Under nämnda tid har följaktligen utdelats 50 miljoner kronor. Fondens behållning uppgår f. n. till 25 miljoner kronor. Det har av ovanstående undersökning framgått, att böter för dulgadråp var av mycket hög ålder. Då enligt Upplandslagens konungabalk några andra böter icke nämndes bland konungens äldsta inkomster, är det möjligt, att dulgadråpsböterna åtminstone i vissa av de svenska landen var äldre Jfr Tabläkommittén (1841) s. 224. W. Sjögren, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, del I, s. 5, den 9 maj 1687. A. a. s. 159.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=