Dulgadråp och danaarv 147 böter utdömas av häradet vid skogsbrand, om ingen gärningsman ertappades, utan hänsyn till vilken slags skog som brunnit. Enligt Kungl. brevet den 6 december 1695 till alla landshövdingarna om s. k. häradsböter för skogseld^^ skulle alla gårdar i häradet utgiva böterna proportionaliter efter hemmantalet. I kungl. brevet den 14 juli 1696 till Svea hovrätt om skogseldar^® lämnades närmare föreskrifter vid förbränning av s. k. bärande träd. Även på ett annat område infördes dulgadråpsböter genom den kungliga lagstiftningen. Den 6 december 1697 utfärdades ett Kungl. Placat och Påbud angående övervåld och röveri, som förövas på skeppsbrutna och strandade farkoster.^' Konungen hade tid efter annan förnummit, att beträffande skeppsbrutna »the å landet boende icke allenast intet bispringa slika olyckelige med then hielp och sådan ömhet, som then naturlige lagen kräfwer», utan i stället förbränt farkosterna samt berövat de skeppsbrutna deras liv och gods. För att avskräcka från sådana missgärningar bestämdes i plakatet att om upphovsmännen till brottet ej kunde upptäckas, skulle 5 daler riksmynt utgivas av varje helgård —halvor och fjärdedelar däremot räknade —»somligger uti then districten eller häradet, hwarest något strandat skep röfwas, sönderhugges eller upbrännes.» När lagkommissionens förslag till ny rikslag föredrogs för ständerna 173D® frågade den store lagutgivaren, häradshövding Petter Abrahamsson, varför böterna höjts från 40 mark till 100 daler samt framhöll vidare följande: fast skiäligare wore, at detta capitel aldeles utslötes; ty då efter hållen inqvisition dråparen ey igenfinnes, är iu ingen, som skall hållas brotzlig, och således fast mindre ordsak at fälla hela häradet til böter, som hwar och en bör bära sin egen synd. Ingen anledning till detta är at taga af Deuter. 21, när man det påser, och för dulgedråp i staden bötes ey, lärer fördenskull ey wara obilligt, at det afskaffas på landet.» »— Härtill svarades, att den nya bötessatsen motsvarade den nya mansboten. Vidare framhölls, att häradet belädes med böter för att var och en skulle vara så mycket angelägnare att framskaffa banemannen. Bondeståndet protesterade emellertid mot dulgadråpsböterna, varvid en av ståndets medlemmar framhöll »at banemannen därföre icke angifwes, ty den, somwet af honom, gier giärna ut några styfwer och tiger.» I städerna ansågs sådana böter onödiga, emedan banemannen där kunde lätteligen ertappas. J. ScHMEDEMAN, Kongl. Stadgar osv, (del 2) s. 1435. J. ScHMEDEMAN, a. a. s. 1466 ff. —Jfr Kungl. brevet 10 oktober 1722. J. ScHMEDEMAN, a. a. s. 1490 ff. — Jfr B. J. Edberger, Delicta circa naufragia. Lund 1751, Diss. jur. praeside D. Nehrman, s. 16 f. W. Sjögren, Förarbetena till Sveriges Rikes lag 1686—1736, band VIII, s. 70 f. 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=