RS 10

R.ETLÖSA 105 flertalet mål, som där behandlas, är böterna ’16 örtugar tre gånger’. De äro ur denna synpunkt ’rättlösa’.» Förklaringen till att stadganden om kungaval (R 1) fått sin plats i balkens början torde enligt kommentatorerna med stor sannolikhet ligga däri, att rättlösa i motsats till förnäme utgjordes av sådana brott, för vilka böter utgingo till konungen. Dessa rättsregler har enligt kommentatorerna utan tvivel utformats under samverkan och genom överenskommelse mellan konungen och landskapets tingsmenighet. Tillkomsten av VgL:s Rättlösabalk skulle i så fall utgöra en motsvarighet till UL:s Konungabalk, där den kungliga edsöresrätten har förenats m.cd stadganden omkungaval och eriksgatan. Enligt Wennström^- — som senast yttrat sig i frågan — är den röda tråden genom alla Rättslösabalkens flockar, tanken, »att ingen äger rätt att handla självsvåldigt eller egenmäktigt, utan att allt måste i laga ordning handläggas av vederbörande myndigheter». Balken skulle stämpla någon som lagbrytare därför, »att han på egen hand och utan samverkan med tingsmenighet eller myndigheter söker skaffa sig rätt eller upprättelse för en mot honombegången orättvisa eller för ett intrång i hans rättigheter. Vad Rättlösabalken stipulerar straff för, är alltså icke ett brott, riktat mot en enskild, utan ett övergrepp mot eller åsidosättande av samhällets auktoritet.» — Rättlösabalken skulle alltså vara en föregångare till den senare lagstiftningens utsöknings- och exekutionsregler. Den ledande synpunkten för balkens flockar skulle vara »att inskärpa, dels att samhället fordrar iakttagande av lagliga former, dels huru den person lagligen skall förfara, som anser sig kränkt i sina rättigheter genom en mot honom begången orättvisa». Därvid kan han göra sig skyldig till laglöshet, till rastlösa i st. f. i en flock omtalat netm^li. Det av termen ratlösa; betecknade egenmäktiga förfarandet skulle karakteriseras därav, att den brottsliga åberopar sig på att äga bättre rätt än käranden. —Wennström går ända därhän, att han karakteriserar trolldom som egenmäktigt förfarande. Icke en enda flock i VgL:a under rubriken Rartlösabalken vore omotiverad: »I allt skall man följa och icke åsidosätta lagens föreskrifter för medborgarnas handlingar, vare sig det gäller val av konung, biskop och lagman, eller ansvar för träl, forperfa och leghofa.» Balken skulle kunna sägas vara en konkret förteckning på vilka friheter den enskilde icke äger rätt att taga sig inom samhället. Wennströmframhåller slutligen, att bötesbeloppet för ratlösa alltid utgör trenne sextonörtugar (3X16 örtugar=48 örtugar=16 öre=2 mark), motsvarande VgL II:s term »tre mark, heta tre och äro två». Inom den ovan återgivna svenska och finlandssvenska litteraturen har man alltså utgått ifrån att rat i rastlösa återgår på subst. ratter, med beLagspråk ocli lagtexter (1946), s. 289 ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=