Tiohäradslagen och Värendsrätten Tiohärads lagsaga omfattade som bekant de tre smålanden Värend om 5 härader, Finnveden om 3 och Njudung om2 härader. Två av de värendska häraderna, nämligen Norrvidinge och Uppvidinge, har sannolikt ursprungligen bestått av ett enda härad eller bygdelag, nämligen Vidinge. Detta innebär att Värend fordom hade varit fjärdingsdelat samt att envar av de fyra fjärdingarna senare kallats för härad, sålundaKonga, Allbo, Kinnevald och Vidinge. De har alla mötts vid Helgasjön, och intill skärningspunkten har legat den centrala kult- och tingsstaden, nämligen Växjö.” En sådan fjärdingsdelning av ett gammalt lagdöme var vanlig i Norden. Såsom exempel kan nämnas de norska lagdömena Gulatingslagen och Tröndelag i Frostatingslagen samt Jämtland. Vidare Västergötland samt de två uppländska folklanden Fjedrundaland och Attundaland. Till kärnlandet, det ursprungliga lagdömet Värend, har sammanslutit sig de två angränsande smålanden, allmänningsbygden Finnveden i väster och Njudung i norr, av vilka det förras tre tredingar och det senares två hälfter fått benämningen härad. Det är antagligt att denna lagsagobildning icke var färdig förrän någon gång under 1100-talet — möjligen har den något samband med tillkomsten av det endast Värend omfattande Växjöstiftet. Redan i legenden om den helige Sigfrid, författad i Växjö år 1206, omtalas Värends »gamla lagar» {leges antiquae) och gemensamma landsting {commune terrae placitum')? Av ett brev från konung Knut Eriksson, ställt till »Nicolao legifero et omnibus habitantibus Finnethiam, Werendhiam, Niwdhwngiam» (DS nr - Elias Wessén, Schweclische Ortsnamen und altnordische Mythologie, (Acta Philologica Scandinavica 1929), s. 97 —Enligt Jöran Sahlgren, Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning (Namn och Bygd 1935) s. 72 f., skulle Värend ursprungligen ha varit trcdingsindelat, vilket icke synes sannolikt.) Angående häradsindelningen, se numera Thorsten Andersson, Svenska häradsnamn, ak. avh. Uppsala 1965. ^ För det närmast följande, se Svenska landskapslagar, 5 serien, Smålandslagens kyrkobalk (1946), s. LXXVIII ff. Jfr. numera Lars-Olof Larsson, Det medeltida Värend (1964), s. 22 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=