Dulgadråp och danaarv I sin banbrytande studie »Döma till konung»^ har Karl Olivecrona uppvisat, att dömandet till konung hör in i en urgammal hednisk rit. »Endast genomatt insättas såsom ett led i denna kan dömandet förstås. Men då blir dess innebörd klar. Dömandet utgör en form av verbal magi. Genom talandet i förbindelse med placerandet på stenen göres kungaämnet till konung. Därpå tilldömes han krona och ’kununx dömi’. I detta ligger, att han tilldelas en viss till konungavärdigheten hörande makt. Men han får icke denna makt till godtyckligt bruk. Genom den fortsatta formeln bestämmes vartill denna makt skall användas, och detta användningssätt befästes genomkonungens ed.» Upplandslagens konungabalks bestämmelser om huru konungen skulle tagas och dömas avslutas med den 3 flocken om konungakröningen, så lydande: Tha a han aff arkibiskupi ock lybiskupum til krunu wighices i upsal^e kirkiu. sip^en azr han skyldughaer kununger wtertje ok krunu bter^e pa aghar han upsala öpa ok dulghte drap ok dan^e arff. Då skall han av ärkebiskopen och lydbiskoparna vigas till kronan i Uppsala kyrka. Sedan har han full rätt att vara konung och bära kronan. Då har han rätt till Uppsala öd och till dulgadråp och danaarv. Flocken börjar visserligen med den unga konungakröningen, men de därefter följande bestämmelserna torde återgå till samma tid som balkens första flock, enligt vilken den nytagne konungen dömdes till krona och konungadöme. Beträffande Uppsala öd lämnar den isländske historieskrivaren Snorrc Sturlasson (1200-talets förra hälft) i sitt arbete Heimskringla följande upplysning: »Frö byggde i Uppsala ett stort tempel och grundade där sitt ^ Skrifter utg. av Juridiska fakulteten i Lund, I, 1942, s. 24 f, samt dens.. Das Werden eines Königs nach altschwedischem Recht (Lunds universitets Årsskrift NF avd. 1, Bd 44 Nr 1 1947), s. 22 f. Jfr min recension i SvJT 1943, s. 139.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=