Hatt och huva 75 och allt bohag, »det följer allt hemgiften åt; där är bonden gäst till gårds och ej husbonde» (GB 22). Detta lagställe kastar också ljus över den till synes dunkla frågan, varför någon giftorätt inte fanns i den forna rätten. Med husbondens odaljord — bolet — liksom med den av husfrun i boet som hemgift införda jorden, hörde oskiljaktigt samman det s. k. boet. »Bol och bo» var en enhet —i boet ingick främst bofeet (den stora boskapen: hovfä och hornfä) samt gårdsredskapen (på fornnorska biigogn). Vidare skiljer lagen uttryckligen mellan detta till jorden hörande bohag och lösörena. De sistnämnda måste ursprungligen ha haft en ringa såväl rättslig som ekonomisk betydelse. Men under 1200-talets senare hälft —måhända förmedlat genom stadsrätten — uppkommer i stället skillnaden mellan fast gods och lösören. Det var de senare som först inräknades i giftorätten —i vilken enligt de yngre landskapslagarna mannen hade dubbel del mot hustrun. Den yngre landskapsrättens nämnda regler om giftorätt upptogos i de två landslagarna med tillägg att köpejorden även inräknades. »Allt det som bonden och husfrun köpa samman, både i jord och lösören, medan de i hjonalag äro, därav have hustrun en treding och mannen två» säger Magnus Erikssons landslag (GB 19) från mitten av 1300-talet. Och den hundra år yngre Kristoffers landslag (GB 5: 1) framhåller: »I vår lag giftes ej bonde i sin hustrus odaljord eller hus eller odalvattenverk och ej hon i hans, utan i alla andra lösören.» Hustruns giftorätt kunde alltså nu omfatta både boskap och bohag samt köpejord men alltjämt icke mannens ärvda odaljord — och hans giftorätt var den dubbla mot hennes. Även vid arvsdelningen mellan syskon fick enligt båda landslagarna — liksom i yngre landskapsrätt —hatt dubbelt mot huva. ÄB 1 bestämmer förty: »Dör bonde eller hustru och leva barn efter, son och dotter, ärve son två lotter och dotter trediung.» Dubbel giftorättsandel för husbonde och dubbel arvslott för broder gällde dock endast enligt landsrätt men inte i stadsrätten. Redan i den för Stockholm gällande Bjärköarätten från senare hälften av 1200-talet återfinnes sålundahälftendelningen vid både giftorätt och bröstarv. 24kap. lyder: »Det är ock stadens rätt: Om en man gifter sig till en kvinnas egendom, gifter han sig till full hälft. Så gifter sig ock kvinna till en mans bo.» I det följande kapitlet säges: »Och dotter ärver lika mycket som son». Genomatt BjRmed säkerhet infördes i Lödöse samt i en sörmländsk och en östgötsk stad —sannolikt också i andra —spreds dessa regler om likadelning till rikets städer. Denna likadelningsprincips ursprung är sannolikt att söka inomhanseatisk stadsrätt.^ “ Jfr J. E. Almquist, Strödda bidrag till civilrättens historia (1953), s. 37. — Enligt Ä. Holmbäck däremot (Ätten och arvet enligt Sveriges mcdeltidslagar, 1919, s. 188 ff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=