Festskrift tillägnad Gerhard Hafström 12 mellan dem och frankerna ovan Ejder år 811. De frankiska riksannalernas framställning av detta fredsslut återgår enligt L. Weibull på en notitia, vilken han sammanställer med Västgötalagens av honom likaledes som en notitia uppfattade gränsläggningsuppteckning.^® Vid de många fredssluten mellan ruserna och grekerna på 900-talet bekräftade de hedniska ruserna överenskommelserna »med dyr ed, svuren på våra vapen, i enlighet med vår tro och vår lag» (år 907 och 912),^® Vid ett tillfälle (år 945) avlades eden på en kulle, där en bild av guden Perun stod uppställd. Edsformuläret är även bevarat genomNestorskrönikan; den som bröt överenskommelsen skulle vara prisgiven åt döden för sina egna vapen: »Han skall icke bliva hjälpt av vare sig Gud eller Perun och han skall icke skyddas av sin sköld. Han skall nedgöras med sitt eget svärd, sina egna pilar eller något annat av sina vapen, och han skall vara träl i hela sitt liv i denna världen samt i den tillkommande.» Vapeneden kom alltså till en vidsträckt användning vid avslutandet av nordbornas rättshandlingar. Den användes av de jylländska bönderna vid avgörandet av rågångstvisterna mellan byarna liksom av varjagernas ättlingar vid de statsrättsliga överenskommelserna mellan det nordiska Ryssland och Grekland. I överensstämmelse med tidens rättsåskådning har det varit genomvapened, somden äldsta kända gränsläggningen mellan Sverige och Danmark fastställts. Beträffande gränsläggningen uppgiver gränsberättelsen: »per sattu riftir (eller ristir) miellir Sverikis ok Danmark» samt »per tolf s^ettu s^ex sten^e m^ellir rikitjenuie». Därefter följer uppräkningen av de sex stenarnas platser. I litteraturen ha olika uppfattningar uttalats om den rätta läsarten är riftir eller ristir.^® Senast har I. Lindquist framhållit, att den rätta läsarten är Fredsfördragen mellan frankerna och danerna 811 och 813, s. 142 ff. Nestorskrönikan, översättning från fornryskan av A. Norrback (1919), s. 21, 22 och 31 ff. —Jfr St. Rozniecky, Perun und Thor (Archiv fiir Slavische Philologie, Band 23, 1901), s. 490 ff. Edsformuläret påminner om det som synes ha använts vid den s. k. iordeden vid gränstvister, varvid den svärjande lade torv från det omtvistade området på hjässan: »Må jag dö och må jorden begrava mina ben, om jag svär falskt.» På grund av denna överensstämmelse bör nog vapeneden och dess spridningsområde även beaktas vid förklaringen av såväl jordeden som den fornskandinaviska seden Ganga undir jorSarmen, vilket icke skett i Y. H. Toivonens intressanta uppsats med detta namn i senaste häftet av Folk-Liv (1940). —Jag hoppas i annat sammanhang kunna uppvisa sambandet mellan vapeneden, det fornnordiska vapentaget, skötningen samt skafthållningen och stångfällningen vid fastighetsköpet. riftir: Schlyter, S. G. L., Ordboken, s. 511. I. Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor, s. 89 f. Jfr I. Otman, Äldre Västgötalagen, s. 99. Se ock N. ÖDEEN, Studier i Smålands bebyggelsehistoria (1927), s. 198 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=