ÄLDRE Västgötalagens »Landam.e;ri» 13 riftir, vilket ord förekommer i cod. runicus av Skånelagen (cod. AM. 28). —Ett stöd för denna uppfattning är, att de tre förutnämnda kopiorna från 1554 har resp. »rijfter» samt »rifftir och råmerki». Ovissheten om den rätta läsarten har delvis berott på, att ordet rift för övrigt varit okänt för forskningen. Det kvarlevde emellertid ännu på 1600talet. Vid Sunnerbo häradsting den 15 februari 1605^^ handlades en gränstvist mellan Fagerdals by i Hinderids socken i Sunnerbo härad och Embhults by i Knäreds socken i Halland, vilkens byboar »öffver thes rätte Riffter och gambla Råmercken i Fagerdale skogh sigh haffva indtrengt och indmeldat». Uttrycket är av den ålderdomliga, allittererande typen (jfr »rå och rör»); någon olikhet i betydelsen mellan rift och råmärke behöver därför icke förutsättas. Såväl Schlyter som I. Lindquist antager släktskap med ordet raft, ’stång’, d. v. s. den gamla betydelsen av rå. Ända sedan 1500-talet har gjorts försök att återfinna de sex gränsstenarna. Man har därvid i allmänhet utgått ifrån, att det skulle vara fråga om resta stenar av särskilt slag. De danska kommissarierna vid 1555 års gränssyn frågade synemännen från bygden om de kände till »nogen bessönderliighe stena»"*- som skulle vara satt som landamärke. Därtill svarades med uppräckta fingrar, att de icke kände till att »nogen sönderlige stena» någonstans satts somlandamärke. Som framgår av den ovan återgivna tolkningen av ordet rift finns ingen anledning antaga, att med detta ord skulle avses några med ristningar försedda, resta stenar. J. Kalén har i fältet bedrivit årslånga forskningar för att återfinna gränsstenarna.^^ Med säkerhet har fyra stenar utmärkt gränsen mellan Västergötland och Halland. Gränsen sammanfaller i stort sett med den nuvarande. Säkrast synes vara identifieringen av den andra stenen som ett flyttblock invid Danabäcken och Danasjön, och av den fjärde som det mäktiga bronsåldersröset Vrangsrör intill ett nu försvunnet medeltida hemman Wraxnäs (Vrångsnäs) på gränsen mellan Breareds och Femsjö socknar. Den tredje, Kinna sten, som Kalén icke med säkerhet lyckats återfinna, betecknas av ristir: E. Sch'wartz—A. Noreen, Äldre Västgötalagen, s. 62. H. Vendell, Äldre Västgötalagen, s. 67. H. Pipping, Äldre Västgötalagens ordskatt, s. 38 o. 39. B. Sjöros, Äldre Västgötalagen, s. 110 f. A. Kock, Några svenska etymologier, i De svenska landsmålen, XV, 8, s. 19. E. Olson, De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan, s. 327. Renov. dombok, Göta hovrätts arkiv, Jönköping. Efter krigsdomaren N. Aschans excerpter ur Sunnerbo dombok, Kronobergs läns samlingar. DRA, Sverige A, avskrift av gränsbok. Jfr Hafström, a. a., s. 51. J. Kalén, Halländska gränsmärken, s. 83, 130, 157 och 172. —O. S. Rydberg, a. a., s. 46. —Hafström, a. a., s. 85 ff. och senast I. Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor, s. 80 och där anf. litt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=