Tiohäradslagen och Värendsrätten 167 Warns land kallat, skulle wthi konungh Håkan Ringx tidh skaffat sigh thet privilegium för en wtländsk häär, quinkönet i be:te härade nedhlade, hwilken lag och sedh dhe ännu i dagh alment hålla vthi Albo härat medh dhe fyra andre omliggiande häradhe, ther effter gifftermål skeer, arff skifftas och byrdh lösess, vthan någon genmäle, all er här quinna will i a åt ty lagh lijtai arff sombyrdh». De spärrade orden har särskilt tilldragit sig forskningens uppmärksamhet. De har tidigare felaktigt lästs aller hör^^ i stället för det riktiga aller här. Stället har sedermera översatts till fornsvenska, med allitteration och rytm, varefter den slutsatsen dragits, »att vi här har framför oss ett lagstadgande från fornsvensk tid», resp. »att denna lagbestämmelse ingått i den nu förlorade smålandslagen». Sedan texten här ovan riktigt återgivits, kan emellertid denna slutsats inte längre dragas. Den rätta läsningen bör i stället vara: »alla (envar) här, man som kvinna, vilja rätta sig efter denna lag (såväl) i fråga om arv sombördsrätt».^^ Den värendska lika arvs- och giftorätten har givetivs redan tidigt tilldragit sig forskningen synnerliga intresse. Den av den småländska folktraditionen omhuldade förklaringen till sedvanans uppkomst bestreds redan av Stiernhöök, som ansåg, att virdarna åstadkommit denna lag genom tyst överenskommelse.^^ Som jämförelse åberopar han de spanska goternas rättsordning med lika arvsrätt för son och dotter (jfr lex Wisigothorum, lib. IV, tit II). Denna förklaring fick ett gott stöd i en hypotes, som första gången uttalats av Peter WieselGREN,'*^ vilken populariserade Bländasägnen (se s. 284 f.). Det skulle vara till Värend, som de hos den sengrekiske historieskrivaren Prokopios (De bello gothica II: 15) omnämnda herulerna flyttat, när de efter striden med langobarderna omkring 500 e. Kr. seglat över »Oceanen» och bosatt sig på »ön Thule» vid sidan av gauternas folkrika stammar. Det låg då nära till hands, P. Fahlbeck,^^ Otto von Friesen^® och Nat. Beckman^^ att Eric Elgqvist, Ett bidrag till kännedom om Värends härads rätt och Bländasägnen, Hyltén-Cavallius-föreningens årsbok 1926, s. 186 ff. Rob. V. Wikman har i »Järul», En utlöpare av sydsvensk varulvstro (Acta Academica Aboensis Humaniora VII 1931) kommit till det resultatet att de folkliga föreställningar, som är förenade med järul, har sin utgångspunkt i varulvstron, att ordet järul (v) motsvarar reellt ursprungligen varulv, samt att järul sålunda ingenting har att göra med folknamnet (h) erul. J. SvENNUNG, Den värendska arvsrätten, i Nat. smolandica, XIX, 1956 s. 5 ff. ■•s De jure sveonum et gothorum vetusto (1672), s. 186: »existimaverim potius sibi tacita conventione hane legem constituisse.» Ny Smålandsbeskrifnlng, del I, (1844—45), s. 181. Den s. k. striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker. Historisk tidskrift, 1884, s. 123 not 1. ''® Herulerna bosättning i Skandinavien, i Studier tillegnade Esaias Tegnér den 13 jan. 1918, s. 484 ff. Två rättshistoriska småbidrag (i Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets Samhälles Handlingar, 4 följden, band 33, n:o 1, 1927), s. 35. man som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=