ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^ERI» i romersk rätt förekommit två skilda urkundstyper, den enkla bevisurkunden (notitian) och den dispositiva urkunden (cartan). Båda dessa typer fortlevde inom de nybildade germanrikena. Ursprungligen hade emellertid en rättshandlings avslutande genom en urkund liksom användandet av en urkund såsom bevismedel varit främmande för germansk rätt. Denna kände endast en rättshandlings avslutande inför vittnen samt eds- och vittnesbevis. I de germanska delarna av frankerriket undanträngdes cartan alltmera av notitian. Denna saknade emellertid den romerska notitians beviskraft och avsåg endast att underlätta och förmedla ett vittnesbevis. »Dess rättsligt giltiga avfattning blev under dessa förhållanden mer och mer likgiltig; de övliga urkundsformerna, signa, datering och skrivareunderskrift bortföll ofta, och notitian övergick till en mer eller mindre formlös, merendels ytterligt enkel uppteckning. Då den endast skulle tjäna som stöd för minnet och för ett eventuellt framtida vittnesbevis omnämnde den ofta endast själva rättshandlingen och vittnena till densamma.» C. Weibull framhåller vidare, att uppteckningen till alla delar överensstämmer med notitian i den ur urkundssynpunkt bristfälliga form denna erhållit i Tyskland under 900- och 1000-talen. Därest uppteckningen endast varit en vanlig, i muntlig tradition bevarad berättelse om en gränsläggning, skulle den haft en helt annan form. Weibull kommer genom sin undersökning till följande resultat: »Gränsläggningsuppteckningen är sålunda utan allt tvivel att betrakta som en avskrift av en med den avhandlade händelsen samtida, urkundsartad uppteckning; dess äkthet säkerställes av den primitiva gränsläggning den omtalar. Till åldern är den den äldsta bevarade nordiska, sannolikt svenska uppteckning av rättslig natur.» Uppteckningen skulle därför ur historisk synpunkt höra hemma som äldsta urkund i en svensk urkundssamling. Den ursprungliga uppteckningen kunde dock icke helt ha haft den form, i vilken den numera föreligger. De båda tillnamnen eller öknamnen —Slemme och Tjugeskägg —kan nämligen icke ha stått i originaluppteckningen utan måste vara tillägg av en senare avskrivare, emedan de två konungarna bevisligen icke voro samtida. Curt Weibulls uppfattning har helt accepterats av Sture Bolin (1930), vilken i sitt arbete om Skånelands historia använder orden: »Den äldsta uppteckningen med rättsligt bindande kraft, som finnes från det nordiska odlingsområdet.»** —Däremot har en avvisande inställning intagits av Sal. Kraft (1934),^® som anser att gränsläggningsnotisen närmast torde vara att betrakta som ett uttryck för västgötska krav på 1200-talet. —En förmedlande uppfattning har uttalats av Nils Ahnlund (1927) och Sven Tunberg (1935).^^ Ahnlund talar om en svensk-västgötsk tradition om en ® Skånelands historia I, s. 135; II, s. 147. S. Kraft, Kring äldre svenska riksgränser, Rig 1934. N. Ahnlund, Nils Rabenius, s. 80. — S. Tunberg, Den äldsta gränsläggningen mellan Sverige och Danmark, Nordisk Tidskrift 1935, s. 263.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=