ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» 15 I Södermannalagens additament om kungavalet inskärpes, att konungen skall vårda rikets landamären och värja dem med sin makt, ty eljest bleve ett konungadöme snart ett grevedöme eller mindre. Härefter följer den historiskanotisen: »Den konung, somutvidgar Sveriges landamären är bättre än Emund Slemme, som mycket minskade dem med sin dårskap, då han var konung.» Liknande uppgifter återfinnes i flera av de medeltida krönikorna och i Olaus Petri svenska historia. Denna traditionella uppfattning har sannolikt uppkommit på 1330-talet i samband med Magnus EriksSkåne och skulle därför icke kunna användas som bevis sons erovnng av för att gränsläggningen länt Sverige till förfång.^® Tunberg har i uppsatsen »Den äldsta riksgränsen mellan Sverige och Danmark»^® uttalat en avvikande mening, och anser det av flera skäl troligt, att genom den i Västgötalagen omnämnda gränsläggningen Blekinge införlivats med Danmark. Tunberg utgår härvid från den allmänna uppfattningen, att gränsläggningen skett på 1050-talet. På grund av att Sven Tjugeskägg och Emund den gamle (med vilken Emund Slemme identifieras) icke var samtida, brukar nämligen antagas, att med den danske konungen Sven rätteligen avses konung Emunds samtida Sven Estridsson, och att binamnet Tjugeskägg av misstag uppkommit i den muntliga eller skriftliga traditionen.^^ I. Lindquist har emellertid i stället identifierat gränsberättelsens konung Emund med en i den s. k. legendariska sagan om Olav den helige omnämnd Emund, som skulle innehaft en del av Sverige (Götaland) samtidigt som Olov Skötkonung innehaft en annan del.-'’^® Denne Emund skulle alltså ha varit samtida med Sven Tjugeskägg. Lindquist synes ha förbisett, att redan O. S. Rydberg gjort detta antagande, mot vars sannolikhet denne dock anförde flera invändningar. En datering av gränsläggningen —och ett avgörande av frågan om den haft något att göra med Blekinges avträdande till Danmark —kräver en förnyad omprövning av den svenska konungalängden under 1000-talet. Då utrymmet icke medgiver att närmare ingå på de mycket vanskliga frågor, som här möter, må i detta sammanhang endast tecknas den bakgrund till Västgötalagens första gränsläggning, som de nordiska konungamötena under 1000-talet utgör. Holmbäck—Wessén, Södermannalagen, s. 237 och 250. Nordisk tidskrift, 1935, s. 262. Mot Tunbergs förklaring har Ove Moberg riktat vissa invändningar i sin gradualavhandling Olov Haraldsson, Knut den store och Sverige (1941), s. 187. Moberg åberopar främst A. Stilles uttalande, att en dansk erövring med vapenmakt av Blekinge under 1000-talet varit utesluten på grund av Saxos och Adams av Bremen tystnad härom. En viss parallell skulle i så fall föreligga till uppgiften i det ovannämnda gränsdokumentet, där Västgötajarlen Karl Sunesson felaktigt kallas för Karl konung. A. a., s. 61 f. — Beträffande L. Weibulls ändrade uppfattning om dateringen, se Scandia, 1940, s. 144.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=