RS 10

Festskrift tillägnadGerhard Hafström 116 Äktenskapets ingående HL och HL ÄB 1: 1 Odaljords överlåtelse HL JB 4 Dråpsförlikning HL MB 16 Frieri Fästning Giptomaper Giptarmal Skilia firi gipt 4+4 fastar Vängåvor Avtal Fästning Forskiliamaper —mal Skilia fori fast 4+4 fastar Vängåvor ( =ättlevesgåvor) Umfjerd Avtal Faestning Forskiliamaper Trygdamal Skilia fori stet ok bööt 4+4 fastar Vängåvor ( =ätteböter) Brudfajrd (Brudlopp=Bröllop) Denna uppfattning har med all rätt underkänts av Karl Lehmann i hans kända avhandling »Die altschwedischen Festiger». Enligt honom hade fastarna ursprungligen icke något att göra med tinget och de uppgingo först mot slutet av medeltiden i tingsnämnden. Beträffande fastarnas ursprung har Lehmann®uttalat följande: »Gerade dem Bediirfnisse, das Rechtsgeschäft gegeniiber den Nachbarn festzustellen, diirfte die fsest entsprungen sein. Nur so viel lässt sich sagen, dass unter den fastar stets mindestens Einer aus dem Orte des Grundstiicks auftritt, dass die Mehrzahl der fastar der betreffenden sokn und fast Alle dem betreffenden Herad angehören. . . . Bei der Flinzuziehung von Nachbarn, wie von Verwandten lag das gleiche Princip zu Grunde, deren Zustimmung in möglichst prägnanter Form zur Erkenntnis zu bringen. Auf diesemPrincipe beruht unseres Erachtens die faest.» Varken von Amira eller Lehmann har emellertid uppmärksammat, att i en av svealagarna, nämligen den ålderdomliga Hälsingelagen,® MB 38, lämnas en vägledande uppgift beträffande fastarnas ursprung. Enligt denna flock skulle nämligen ättarboten vid dråp fördelas med hälften mindre för varje släktled. »Envar skall ock böta lika mycket somhan tager emot, ända till fjärde led» {höte ok hwar sum han takter till fiterpte manz). Sammanställes denna flock med den ovannämnda MB 16, enligt vilken ett dråp skulle förlikas med 8 fastar, framgår härav, att dessa fastar — 4 från dråparens släkt och 4 från den dräptes —skulle företräda de 4-f 4 släktled, vilka hade att utgöra resp. att emottaga ättarbot. Vid försäljningen av odaljord var fastarna ursprungligen lika många (HL JB 4), varav hälften från säljarens ätt och hälften från köparens. Slutligen skulle vid fästningen vid äktenskapets ingående likaledes närvara 8 fastar, varav 4 från mannens och 4 från kvinnans ätt (HL ÄB 1:1). ^ Abhandlungen zur germanischen, insbesondere nordischen Rechtsgeschichte, II, 1888, s. 172 f. Jfr förf.-s artikel Hälsingelagen, i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 1962.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=