ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS »LaNDAM^RI» 19 vilkens nuvarande namn Danmarks lilja uppkommit av »Danmark litla», låg i Danafjorden utanför Göta älvs mynning,'^^ Vid trekungamötet 1101, »viö landamorit i Elfinni», skulle enligt Snorre envar av de tre konungarna behålla det rike hans fader hade haft.'^^ När den sålunda fastställda riksgränsen utlöpte i Danafjorden,^^ bör Danaholmens delning samtidigt ha överenskomniits. Härav följer den viktiga slutsatsen, att gränsberättelsens trekungamöte är identiskt med kungamötet år 1101."^ Det återstår till sist att säga ännu några ord om hyllningsceremonin. Ahnlund har ifrågasatt,"^ om man kan skönja ett inflytande på skildringen härav från feodala sedvänjor i 11—1200-talets Europa. Det dunkla problemet omceremonielet har därmed kommit i ett nytt läge.’® Enligt Sachsensplegel, Lehenrecht Art. 66 § 5, hörde till en vasalls skyldigheter att hålla sin länsherres stigbygel, då denne steg till häst (officium strepae). I ConstitutumConstantlni § 16 finnes en visserligen senare tillfogad sats, enligt vilken Constantin har visat påven officiumstratoris, d. v. s. fört Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län III, s. 147 f. Den omtalas på 1600-taIet också under namnet Lilla Sverige, varigenom svenskarna velat framhålla, att den då tillhörde Sverige. Jfr Olof örnehufvuds sjökort 1667 (KB). En motsvarighet till detta namn är Litle Swethlutte» (nu Sverige) på en holme utanför Stockholm. Schreiner, a. a., s. 380 ff. —Jfr Rydberg i ST, I, s. 273 ff. Jfr Kalén, Bohuslänska gränsmärken, s. 56. Schreiner (a. a. 381), som enligt den allmänna uppfattningen förlagt Danaholmens delning till ett antaget dansksvenskt konungamöte något av åren efter 1050, säger: »Her blir det med klare ord uttalt av sveakongen og danekongen, at Gautelven var Norges grense. Ranrike var blitt uomtvistet norsk område.» Detta uttalande passar med hänsyn till den norske konungens närvaro ännu bättre in på år 1101. Tidigare har Strinnholm(Svenska folkets historia I, s. 487 och III, s. 41 ff.) identifierat »Danaholmsmötet» med mötet i Kungahälla 1101. Han räknade dock endast med ett möte och hans förklaring förutsatte därför, att båda kunganamnen i VgL I:s berättelse var felaktiga; jfr Rydbergs gensaga (a. a., s. 52). Denne ansåg ceremonielet »måhända föranledt af en speciel tilldragelse, tilläfventyrs under mötet vid Götaelf 1101». Beckman (Ur vår äldsta bok, s. 96) har även varit inne på rätt spår. »Troligen har detta stycke (om ceremonielet) kommit in från en annan berättelse, t. ex. om mötet i Kunghäll, där Inge d. ä. blev svärfader till norske konungen och i det hela kunde vara en vördad ålderspresident utan att ha politiskt övervälde.» Nordiska konungamöten, s. 12. Den följande framställningen bygger främst på två tyska undersökningar, nämligen Holtzmann, Der Kaiser als Marschall des Papstes. Eine Untersuchung zur Geschichte der Beziehungen zwischen Kaiser und Papst im Mittelalter (Schriften der Strassburger Wissenschaftlichen Gesellschaft in Heidelberg, N. F., 8. Heft, 1928) och E. Eichmann, Das Officium Stratoris et Strepa: (Historische Zeitschrift, Band 142, s. 16 ff., 1930). Jfr F. Keutgens korta inlägg i samma tidskrift, s. 546, vari en sammanställning göres med berättelsen i VgL 1. — Se ock H. Voltelinis anmälan i Zeitschrift der SavignyStiftung fiir Rechtsgeschichte, Band 50, s. 439 f. — Jag tackar professor Ahnlund för hänvisning till Holtzmanns undersökning. Nat.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=