R/ETLÖSA 109 behandlas för sig. 5 flocken-^ handlar om, huru man skulle ’söka’ för okvädinsord och styggelseord {Sva skal ukmepins orp sökia: og firn^er orp). I flocken uppräknas ett flertal olika fall, varvid ordväxlingen mellan parterna på ett dramatiskt sätt återgives i direkt anföring. Härefter omtalas rättegångsförfarandet och den typiska bötessatsen, 16 örtugar i varje lott, »de heta tre och äro två». —Enligt 6. flockem® skulle den som sakfälldes för handrån likaledes böta 3X16 örtugar. —Enligt 7. flocken-^ skulle den som nekade till en skuldfordran och tredskades att styrka sin talan ävenledes böta 16 örtugar tre gånger och gälda skulden. Här förelåg alltså en s.k. tredskodom. —Enligt 8. flocken slutligen skulle den som för en annan dräper häst eller nöt och döljer dräpt fä {vetir fear fölengh), återgälda kreaturets värde och därutöver böta 16 örtugar tre gånger.^® »Fädöljandet» betraktades som ett skamligt brott, och den som gjort sig skyldig därtill stämplades enligt östgötalagen (Byggningabalken 24: 6) med skymfordet fafylingerr^ Enär ordet ratlösa som nämnts förekommer i balkens överskrift och den därför typiska nyssnämnda bötessatsen återfinnes i alla de ifrågavarande flockarna, torde det vara berättigat att draga den slutsatsen, att enligt västgötalagarna rättlöshet även förelåg vid missfirmelse, handrån, tredska i skuldfordringsmål och »fädöljande». I åtminstone två av rättlösafallensäges uttryckligen, att den brottslige och hans gärning genom domen erhöll ett skymfligt vedernamn {fajylinger i ögl, resp. sörgata i VgL II). Som framgår av den följande jämförelsen med norsk rätt är detta även något för de norska rättlösafallen karakteristiskt. Sannolikt har saksökaren även på tinget uttalat namnet på samma sätt som han i mandråpmål skulle »nämna baneman» och sedan svärja: »Vare Gudarna mig och mina vittnen nådiga, så sant som du bar på honom udd och egg, och du är hans sanne baneman, och så gav jag dig namn på tinget.^® Vid fällande dom har sedan vedernamnet fastställts i själva domsformeln. Adjektivet rättlös är jämförelsevis rikligt belagt i 1500- och 1600-talstexter, och där alltid med en betydelse, som nära ansluter sig till de ovanstående beläggen av ordet i fornsvenskt lagspråk. Ordet användes sålunda beträffande den »somicke har rätt att kräva att genom rättegång få sig till25 Jfr VgL II RB fl. 6—9. 2® Jfr VgL II RB fl. 12: »det är tre marker i bot; de heta tre och äro två, sexton örtugar i varje lott». 2^ Jfr VgL II RB fl. 15: »tre marker; de heta tre och äro två». 2® Jfr VgL II RB 17: »tre marker: de heta tre och äro två». 2® Den följande flocken (9) handlar om skada på boskap. De återstående fyra flockarna slutligen handlar om lån (10), lån av träl och ansvar för brott begånget av förlupen träl (11), ansvar för lejt kreatur (12) och för anförtrott gods (13). 2® VgL I, Om mandråp, 1: 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=