Institutet för Rättshistorisk Forskning . Olin Foundation . Grundat av Gustav och Carin Olin Mark och rätt i Sameland
Serien III Rättshistoriska Skrifter Tionde Bandet , GC
Mark och rätt i Sameland Lennart Lundmark & Lars Rumar
Pablo Sandoval - - - -
Förord Skogsordningen 1683 och äganderätten till Lappmarken Kampen om hässjorna Formlös förvaltning och flyktiga rättigheter Samernas jakt- och fiskerätt i Jämtland och Lappmarken före 1928 Avradslanden, skattefjällen och avvittringen i Jämtlands län Renbetesfjällen och sedvanemarkerna vid sekelskiftet 1900
R till mark och vatten i renskötselområdet kan inte bedömas enligt de normer som gällde för den odlade bygden. I renskötselområdet utvecklades en rättslig praxis som var unik. Brist på lokala tjänstemän, stora avstånd och svårforcerad terrräng medförde att befolkningen i stor utsträckning fick förlita sig till sedvanan. De lagar och stadgor som fanns var ofta så allmänt formulerade att regionala och lokala myndigheter kunde agera efter eget skön. Allmänna kungörelser trycktes inte utan fanns länge endast i handskriven form. Det var uppläsningen av dem från predikstolarna som gav dem legitimitet på det lokala planet. Förvirringen om vad som gällde var ofta stor. Detta innebär att man inte kan dra några vidlyftiga generella slutsatser av enstaka formuleringar i lagar och förordningar. Det formella regelverket avspeglade sällan de förhållanden som rådde mellan myndigheter, samer och bofasta. Man kan inte heller utgå från att de kungörelser som avfattades för den odlade bygden också gällde för renskötselområdet. Ett talande exempel är års påbud om skogarna i riket. Det utgör i dag grunden för kronans anspråk på äganderätt till fjälltrakterna. Under - och-talet fanns ingen som ansåg att påbudet hade någon sådan innebörd. Dagens tolkning bygger på några löst
grundade påstående av två unga jurister i början av -talet. Ett exempel på lösliga rättsförhållanden är stadgorna om hur nybyggarnas höhässjor på slåttermyrarna skulle skyddas. Regelverket fastställdes, glömdes bort, återuppväcktes, feltolkades och ändrades i ett kaotiskt mönster som aldrig kunde överblickas av vare sig myndigheter, samer eller nybyggare. Som exempel på avvikelser från övriga riket kan nämnas att jordeböckerna för Lappmarken inte följde de allmänna föreskrifterna om hur jordeböcker skulle föras. Den rättsliga och administrativa hanteringen av samernas lappskatteland var högst godtycklig under -talet. De renskötande samernas jakt- och fiskerätt enligt års lag blev inte verklighet i Lappmarken förrän på -talet. Uppfattningarna om rätten till renbete i Jämtlands län varierade mellan olika myndigheter och ämbetsmän. Avvittringen under första hälften av -talet berövade samerna stora betesområden. Ännu i dag har de som fattar avgörande beslut i den frågan svårt att tillgodogöra sig kunskapen om de historiska sammanhangen. Exemplen visar att varje rättighetsfråga inom renskötselområdet måste bedömas efter sina egna historiska förutsättningar. Vi hoppas att den insikten lägger en bättre grund för bedömningen av hur samernas rättigheter skall utformas i framtiden. Lundmark tackar professor Bertil Bengtsson och f. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm för värdefulla synpunkter på hans manuskript. Han tackar också Göran Gustafssons stiftelse för natur och kultur i Lappland för resebidrag. Lars Rumar tackar Institutet för rättshistorisk forskning för resebidrag. Författarna har granskat varandras manuskript och utbytt synpunkter i ett fruktbart samarbete. Rindö och Stockholm i november
Svenska staten anser sig ha äganderätt till stora delar av Lappland på grund av ordalydelsen i års skogsordning.1 Men att enbart se till skogsordningens formuleringar är inte tillräckligt för att klargöra dess innebörd. Det är också nödvändigt att undersöka i vilket sammanhang den tillkom och hur den tillämpades. Dessutommåste man granska hur den tolkats. Särskilt angeläget är det att utröna när, och varför, just års skogsordning blev så framträdande i bedömningen av markrättigheterna i Lappmarken. Under -talet expanderade den svenska järnbruksnäringen. Men “det kan inte nog starkt betonas att problemet för den tidens lagstiftare och iakttagare inte var tillgången på järnmalm utan tillgången på skog”.2 Kronan var angelägen om att bruken försågs med skog för att fylla det stora behovet av träkol. Därför tilldelades de speciella rättighe- Skogsordningen och äganderätten till Lappmarken 1 Se till exempel SOU 2005:116, s. 83. “Staten härleder sin äganderätt till marken ovanför odlingsgränsen till 1683 års påbud”. 2 Heckscher 1936, s. 497. Järnbruken och skogen
ter, särskilt efter enväldets införande på -talet. Skattebönder ålades att sälja eller byta bort sina hemman om de var av betydelse för bergshanteringen. Kronan kunde också bryta ut skogsområden från byarnas allmänningar och ställa dem till brukens förfogande mot en så kallad rekognitionsavgift. Även i andra avseenden gynnades bruken av särskilda privilegier i förhållande till skattebönder och kronobönder.3 Bönderna försökte slå vakt om byarnas allmänningsskog. Tvister mellan kronan, adeln, häraden, socknar och byar kunde kompliceras av att allmänningarna inte var klart avgränsade. För att avgöra frågorna var det ibland nödvändigt att genomföra en avvittring, d v s en lantmäteriförrättning som avgjorde vilket område som tillhörde respektive part. Bergskollegium var kronans myndighet för bergsbruket. En av dess uppgifter var att se till att järnbruken hade tillräckliga skogsresurser för att producera träkol. Under senare delen av -talet hade man börjat anlägga järnbruk i södra Norrland. Kollegiet skrev i februari och oktober till guvernör Åke Ulfsparre i Gävle att det fanns intresse för att starta nya bruk i Medelpad och Hälsingland. För att området skulle bli “en god Bergslag” krävdes att bruken fick tillräckliga skogstillgångar. Därför borde guvernören avskilja skogsområden så att bönderna inte kunde “föröda och fördärva” skogen.4 Ulfsparre svarade under försommaren . Han var osäker på hur mycket av de oavvittrade norrländska skogarna som skulle räknas till by-, härads- eller kronoallmänning. Om detta ville han ha besked från Bergskollegium. Eftersom det inte hade genomförts någon avvittring var frågan omöjlig att besvara. För att fastslå gränser för byarnas allmänningsmark måste kronan besluta om en avvittring i området. 3 Kuylenstierna 1916, s. 51 ff; Heckscher 1936, s. 497 ff. 4 Bergskollegii registratur och protokoll under respektive datum, RA. Dokumenten är tryckta i Carlson 1915, s. 88 ff.
I den skiftande juridiska och politiska ordning som karakteriserade Sverige under -talet var det inte okomplicerat att ge legitimitet åt en ny lag eller stadga. En vanlig metod var att hänvisa till att saken hade avgjorts redan “i gamla tider”. På så sätt kunde furstarna ge sken av att de styrde i överensstämmelse med “gammal, god rätt”. “Såväl Karl IX som Karl XI stämmer in på denna beskrivning”, skriver Maria Ågren i en analys av -talets fastighetsrätt.5 Riksskattmästaren Sten Bielke agerade helt enligt detta mönster i skogsfrågan. När Ulfsparres skrivelse föredrogs i Bergskollegiet juli hänvisade Bielke till att Gustav Vasa skrivit ett brev där han fastställde vad som var kronans mark och vad som var böndernas.6 Sedan skrev kollegiet till Ulfsparre i Gävle och bad honom undersöka om någon tillägnat sig skogar i strid med Gustav Vasas brev.7 Kollegiet beslutade samtidigt att det skulle utfärda en förordning om avvittring. I förordningen “bör brukas samma ord som i kung Gustafs brev”.8 Två veckor senare frågade riksskattmästaren sekreteraren i kollegiet om han gjort något utkast till en förordning. Sekreteraren svarade att han inte kunnat finna något annat “fundament” än Gustav Vasas brev från. Riksskattmästaren förklarade då att det var tillräckligt.9 Sedan lade sekreteraren fram ett förslag till en förordning. Den utfärdades av Kungl. Maj:t december .10 Syftet med förordningen var att hindra bönder från att “föröda och fördärva” skogen. Närmare år tidigare hade Gustav Vasa haft en helt annan avsikt med sitt brev. Han ville befolka skogarna Vasa ger legitimitet 5 Ågren 1997, s. 267. 6 Bergskollegii prot. 4/7 1683. Tryckt i Carlson 1915, s. 89. 7 Bergskollegii registratur 13/7 1683, RA. Tryckt i Carlson 1915, s. 92. 8 Carlson 1915, s.18. 9 Bergskollegii prot. 26/7 1683. Tryckt i Carlson 1915, s. 90. 10 Tryckt i Schmedeman, del I (1706), s. 857 f. samt i Jordundersökningens betänkande I, 1913, s. 120 och Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1981:1, s. 50 f.
med fler nybyggare. Kungen riktade sig till “menige man uti Ångermanland och Medelpad”, samt senare till Hälsingland och Gästrikland.11 Han konstaterade först att det är stor brist på hemman som man kan bärga sig på i Norrland “och synnerligen där i Gästrikland”. Befolkningen ökar så att den jord som är uppodlad inte kan föda alla. De nödgas nu “att ligga och trängas den ena uppå den andre”, i somliga gårdar åtta eller tio starka drängar och kvinnfolk. I stället för att lösa ut sig ur hemgården klyver de hemmanen så att lotterna inte räcker till för att försörja dem. Enligt Gustav Vasa var en av orsakerna att bygdelagen ville lägga under sig fyra, fem mil och mer av skogen runt byn. Men till det hade de varken rätt eller skäl, därför “att sådana ägor som obyggda ligga, hör Gud, Oss, och Sveriges krona till, och ingen annan”. För att öka kronans skatt hade kungen och rikets råd beslutat att det skulle stå alla fritt “att uppsöka sig bekväma och lägliga bostäder in på skogarna och stora allmänningar där de kunna röja och bränna skogen ifrån sig”. Varken socknar, bygdelag, ensliga gårdar eller annan bygd skall kunna förbjuda någon att ta upp nybyggen i skogarna eller på ödemarkerna. Gustav Vasa rekommenderade till och med svedjande, något som bruksintressena och bergskollegium var bestämda motståndare till under -talet. Den förhärskande uppfattningen inom rättshistorisk forskning är att Gustav Vasas brev inte avsåg att göra områdena till kronans mark. Det syftade bara till ett slags “höghetsrätt” som gav kronan rätt att besätta “ödemarkerna” med nybyggare utan att byar och socknar kunde hävda att det skedde på deras allmänningsjord.12 11 Gustaf I:s registratur, Band 14, s. 40. 12 Se till exempel Kuylenstierna 1916, s. 26; Holmbäck 1922, s. 45, Almquist 1928a, s. 375; Högsta domstolen i NJA 1981:1, s. 190, samt grundläggande läroböcker i rättshistoria som Almquist 1964, s. 249; Hafström 1969, s. 181; Wärnstedt 1975, s. 13, 86.
Den skogsordning som utfärdades återges in extenso i Bilaga . Den har ingen särskild adressat, men den uppgavs vara föranledd av ett missbruk “där stora och vidlyftiga skogar finns, såsom i Värmland, Gästrikland, Dalarna, Norrland, Finland och flerstädes”. En sammanfattning av innehållet kan lämpligen delas in i sex avsnitt. (Se insprängd numrering i Bilaga .) Hänvisningen till Gustav Vasas brev är ett uttryck för den tidens försök att framställa nya förordningar som enbart en bekräftelse av “gammal god rätt”. Men referatet av Gustav Vasas brev är inte korrekt. Det påstås att Gustav Vasa skrivit att den skog som ligger “fjärran från ägoskillnaden och bygdelagen” hör Gud och Sveriges krona till. De citerade orden har tillfogats . Gustav Vasas formulering om att obyggda ägor “hör Gud, Oss och Sverigis Crone till” har ändrats till “hör Öfwerheten och Sveriges Crono till”. Stadga och avvittring . De bygdelag som har sina ägor i närheten av “store och Widlyftige Skogar” vill tillägna sig stora trakter av dem. 2. Därför utfärdade Gustav Vasa ett påbud där han förklarade att “sådana ägor, som “således obyggda ligger fjärran från ägoskillnaden och bygdelagen, höra överheten och Sveriges krona till, och ingen annan”. . Hans påbud hämmade missbruket för en tid, men nu hade det blivit vanligare igen. Bergsbruken lider brist på skog. För att de skall få tillräckligt har vi förnyat Gustav Vasas påbud. . Därför befaller vi kronans ämbetsmän i landsorten att de skall granska vars och ens rågång. Där det inte finns någon rågång skall byar och gårdar tilldelas så mycket skog att de blir skäligen fullsuttna. Resten skall de avvittra som den som “oss och ingen annan tillhörer”. De lokala ämbetsmännen skall också se till att byarnas allmänningar inte dras ut över sina rätta gränser. Alla “sådana skogar” som inte kan intygas tillhöra någon by, socken eller härad är “ofelbart vår och kronans rätta och enskilda egendom”. 5. Bergskollegium och ämbetsmän skall övervaka att skogarna inte fördärvas och att stadgan efterlevs.
För bergskollegium var det mest angeläget att avvittra skogar i Bergslagen, Värmland och södra Norrlands skogsbygder. Men även adelns intrång på byajord och gamla kronoparker drogs in i processen. Kommissioner tillsattes för att definiera vad som var kronans jord. De verkade i Skaraborgs, Älvsborgs, Upplands och Västmanlands län samt Hedvig Eleonoras livgeding i områden runt Mälaren.13 Där fick adeln avstå avsevärda jordområden till kronan. Dessa kommissioner arbetade fram till , sedan upphörde deras verksamhet. Avvittringar genomfördes också i södra Norrland, helt enligt skogsordningens syfte.14 I Hälsingland avvittrades en del socknar , ochdärför att Iggesunds bruk behövde skog. För brukens behov avvittrades flera socknar i Gästrikland -. I Jämtland avvittrades eventuellt den så kallade Ljusnedals allmänning i Tännäs socken mellan och .15 Sedan avbröts all avvittring i södra Norrland på grund av krigen. Efter enväldets fall genomfördes avvittring i Medelpad under åren-. Därefter avvittrades ingen mark med hänvisning till års skogsordning. Rikets ständer hade krävt en ny skogsordning redan vid års riksdag. Kungl. Maj:t uppdrog därför åt Kammarkollegium att upprätta förslag. De behandlades vid riksdagarna - och , men blev inte antagna.16 Under behandlingen av förslagen till ny skogsordning framhölls att den från inte var förenlig med det styrelseskick som införts efter enväldets fall. Även högt uppsatta myndighetspersoner uttryckte den åsikten. Konrad Ribbing, då landshövding i Närke och Värmland, skrev till Kungl. Maj:t att års förordning “med souveraini- 13 Almquist 1928b, s. 512 ff. 14 Almquist 1928a, s. 379 ff. 15 Frågan berördes i Skattefjällsmålet. HD förklarade där att källmaterialet är ofullständigt och att det är oklart vad som egentligen förekom beträffande allmänningen. NJA 1981:1, s. 200. 16 En koncis sammanfattning av ärendets gång finns i Bidrag till Sveriges Offentliga Statistik (BiSOS) Serie Q (Skogsstyrelsen), 1870, s. 8 ff.
tetens avskaffande, mistat all sin vigeur, jämte flera slika förordningar till men ochpraejudice för undersåtarnes wälfångne egendom”.17 Riksdagen kunde enas först vid års riksdag. Då beslutade den att anta en ny skogsordning, som ersatte den från. Även den nya skogsordningen utgick från brukens behov. Ingressen anger att: “Uppå Riksens ständers underdånige anhållan har Kungl. Maj:t de förre skogsförordningar låtit överse, och dem efter närvarande tid lämpat”.18 Den nya skogsordningen nämner bara “de stora skogar och ödemarker, vilka utom bygdelagen äro belägna, och Kungl. Maj:t och Kronan tillhöra, såsom uti Västernorrlanden, Dalarna och Värmland”.19 Domböcker från Lappmarken är bevarade från mitten av -talet. I dem nämns att enskilda samer disponerar så kallade lappskatteland. Under - och-talen ansåg både kronobetjäningen och häradsrätten i Lappmarken att samernas lappskatteland var skattejord. Från -talet till -talet gled kronans ämbetsmän successivt över till åsikten att lappskattelanden var kronojord, dock utan någon hänvisning till års skogsordning. Häradsrätten fortsatte däremot att betrakta lappskattelanden som skattejord. I den frågan rådde en konflikt mellan länsstyrelsen och häradsrätten under hela -talet.20 Ett exempel på den oklarhet som rådde kring lappskattelandens status är processen - kring nybygget på lappskattelandet Haukiniemi i Kuusamo socken i Finland. Den har behandlats utförligt av tidigare forskning.21 Haukiniemi blev det enda mål om lappskatteland som nådde överordnade myndigheter i huvudstaden. Haukiniemi-målet 17 Emfas i originalet. Ribbing hänvisar själv till denna formulering i ett senare brev till bergskolllegium, se Bergskollegii arkiv, Registratur 1739, fol. 1407-08, RA. 18 Förordning över skogarne […] 12 december 1734. Modée, Tom II (1746), s 115. Den i dag formellt korrekta formuleringen “denna förordning upphäver förordningen av” etc. användes inte vid den aktuella tiden. 19 A.a., s. 1123. 20 Lundmark 2006, kap. 4-8. 21 Holmbäck 1922, s. 48 f; Prawitz 1967, s. 16 ff; Korpijaakko-Labba 1994, s. 453 ff.
Till tinget stämde några personer in en man som köpt nybygget. De hävdade att de som släktingar till den förre ägaren hade bördsrätt och därmed förköpsrätt. Bördsrätt gällde endast skattejord. Köparen och kronobefallningsmannen ansåg däremot att nybygget låg på kronojord, därför hade bördemännen ingen talan. Häradsrätten ställde sig på bördemännens sida och förklarade att endast de nybyggen som tagits upp på “allmänning, utmark och av lapparna obrukade orter” blev krono. Eftersom Haukiniemi låg på ett lappskatteland var det skatte och bördsrätten gällde. Köparen överklagade till lagmanstinget i Piteå.22 Dit sände häradshövdingen en skrivelse där han utvecklade sin ståndpunkt. Han skriver att lapparnas land till dags dato “gått i arv, i börd, i köp och skifte under inteckning, uppbud och fasta med flera sådana actus juris patronatus [äganderättsliga handlingar], in summa blivit ansedde som skatteägor”.23 Förhållandena i Kemi lappmark var inte typiska för Lappmarken. Samme häradshövding beskrev tillståndet i Kemi lappmark i sin inlaga till lagmansrätten. Där framgår att samerna i området hade byggt hus och bara flyttade till sina fiskevatten ibland. De levde i allt högre grad som nybyggare och flera av dem hade inga renar alls.24 Men denna skillnad gentemot Lappmarken i övrigt blev snart betydelselös. Hela frågan fick generell innebörd när lagmansrätten i Piteå fastslog att “lapplanden veterligst ännu icke genom någon kunglig förordning voro förklarade för krono”.25 Därmed kom det att handla om lappskatteland i allmänhet. I förhoppning om att problemet skulle klaras ut en gång för alla sände lagmansrätten ärendet till Svea Hovrätt, som ombads utverka nådig förklaring av Kungl. Maj:t. 22 Lagmanstinget (eller lagmansrätten) var vid denna tid en instans mellan häradsrätt och hovrätt. Efter 1614 behandlade det endast tvistemål som vädjats dit och vissa mindre brottmål. Det avskaffades 1849. 23 Tryckt i Fellman I 1910, s.177-180. Även i Samernas Vita Bok IV: 2, s. 341 ff. 24 Tryckt i Fellman I 1910, s. 177 ff. 25 Lagmansrättens domböcker 1793, RA. Utslaget tryckt i Prawitz 1967, s . 18 f.
Vid ärendets fortsatta behandling aktualiserades konflikten mellan rättsinstanserna och länsstyrelsen. Landshövdingeämbetet försökte påverka Kungl. Maj:t med en egen skrivelse.26 Där påpekas att nybyggen är krono och att landshövdingen alltid “förordnat om slika nybyggares som själva lapplandets upptagande” och dess bosättning. Varken den ene eller andre skulle då ha blivit “besvärade av uppbud eller fasta” utan fått sitt tillstånds- och frihetsbrev från landshövdingen. Detta är uppenbart osant. Domböckerna överflödar av belägg för att häradsrätten har beslutat om innehav av lappskatteland. Lagmanstingets skrivelse föredrogs i Svea Hovrätt, som hänvisade till några av Kungl. Maj:ts resolutioner på allmogens besvär.27 Där bifaller kronan böndernas krav på att hemman skall bestå som skatte trots att det inte finnas andra bevis än gamla jordeböcker. I resolutionerna står bland annat att de jordar som står införda som skatte i gamla jordeböcker skall “oryggeligen behållas” som skatte. Om det blir någon diskussion om vad som står i jordeböckerna skall “underrättelse därom sökas” hos kammarkollegium. Så gjorde också Svea hovrätt i en skrivelse. Kammarkollegium skickade frågan vidare till kammararkivet för att det skulle undersöka vad som stod i jordeböckerna. Nu uppenbarades en avgörande brist hos de så kallade jordeböcker som gällde för Lappmarken. Om de hade varit upprättade enligt gällande ordning hade problemet kunnat lösas.28 Den senaste förordningen om jordeböcker var då från . Där stadgas att de tre jordnaturerna skatte, krono eller frälse skall redovisas i tre särskilda kolumner i jordeboken. Men något sådant fanns inte inskrivet i jordeböckerna för Lappmarken. Kammararkivet tvingades konstatera: “För lappmarken finns Inget besked 26 Tryckt i Fellman I 1910, s. 181. 27 Ärendets gång redovisas utförligt i Prawitz 1967, s. 18 f. Hovrättens brev tryckt i a.a., bil. 6. Resolutionerna är utfärdade vid 1723, 1731 och 1739 års riksdagar. Se Årstrycket 1723 par. 77, 1731 par. 42 och 1739 par. 48. 28 Wirsell 1968, s. 85, s. 142 ff .
ej några jordeböcker, som lapplanden till deras skatte- eller kronotitel eller egenskap uppföra eller åtskilja.” Kammarkollegiet kunde alltså inte fatta något beslut. Det sände handlingarna tillbaka till Svea Hovrätt. Sedan hände inget mer på den fronten. Kort därefter fick kammarkollegiet skrivelsen från länsstyrelsen i Umeå, men kunde fortfarande inte fatta något beslut. Ärendet vandrade tydligen runt mellan en del tjänstemän under några år utan åtgärd. Enligt kammarkollegiets protokoll behandlades det ännu . Sedan dess är alla handlingar som sändes till Stockholm angående Haukiniemi-fallet försvunna. Flera forskare har letat efter dem i arkiven, men utan resultat. Eftersom kammarkollegiet inte hade någon möjlighet att avgöra frågan lades möjligen handlingarna undan och utplånades vid den brand som drabbade kollegiet . Nu hade frågan om lappskattelandens kamerala jordnatur behandlats av både Svea Hovrätt och kammarkollegium. Ingen av dessa centrala myndigheter kunde avgöra frågan. Av detta bör man kunna dra slutsatsen att ingen av skogsordningarna dittills hade fastställt lappskattelandens kamerala jordnatur. Någon avvittring hade inte heller genomförts i Lappmarken. Trots att Svea Hovrätt och kammarkollegium inte kunnat fatta något beslut om lappskattelandens jordnatur fortsatte landshövdingen i Västerbotten att hävda att de var kronojord. I sin riksdagsrelation tar han till tämligen starka ord mot häradsrätten. Han rapporterar där att han inskridit mot domhavandes “ofog” att behandla lapplanden som skattejord. Nu förväntar han sig att kammarkollegium skall gripa in och rätta till det den felaktiga domen om att Haukiniemi är skattejord.30 Det finns inga belägg för att kammarkollegium agerade i frågan. Därmed hade rikets centrala myndigheter i fastighetsrättsliga frågor behandlat lappskattelandens kamerala status under åren runt 29 Korpijaakko-Labba, 1994, s. 462. 30 Westin (red) 1974. Del III, s. 339.
. Ingen av dem hade kunnat fatta något avgörande beslut. Ingen hänvisade till års skogsordning. Någon avvittringsstadga för Lappmarken utfärdades inte förrän. Vid den tidpunkten var frågan om lappskattelandens kamerala jordnatur formellt sett överspelad. Några decennier in på-talet hade kronan börjat skriva in i jordeböcker och skattelängder att lappskattelanden var kronojord. Ingen skogsordning, lag eller annan förordning åberopades i det sammanhanget, men efter några decennier hade det blivit en i vida kretsar etablerad sanning att lappskattelanden låg på kronans mark.31 Under hela -talet hade myndigheterna skjutit markfrågor i Lappmarken framför sig med hänvisning till den kommande avvittringen. Den krävde en skattläggning av nybyggena, som dittills bara hade varit provisoriskt skattlagda. Därför måste riksdagen behandla frågan. Förutom skattläggningen tog regeringens proposition till års riksdag främst upp två frågor: skogens framtida bestånd och samernas renbetesrätt. Propositionen inleddes med att samernas rättigheter betonades i en historisk återblick.32 Där betonades att kungliga förordningar redan på -talet hade fastslagit att samerna skulle få “bliva vid sina land och fiskevatten” och odlingen hade hänvisats till den jordmån “varav lapparna efter sin näringsart ingen nytta eller fördel sig kunde göra”. I stadgor från början av -talet om att nybyggare måste ha sitt hö i lador eller inhägna hässjorna förutsattes också att samerna hade rätt att begagna de marker som omgav nybyggena. Kronan ansåg sig inte ha oinskränkt äganderätt till Lappmarken. Samernas urgamla rätt fick inte kränkas, menade civilministern. I sin Avvittringen i Lappmarken 31 Denna fråga behandlas i uppsatsen “Formlös förvaltning och flyktiga rättigheter” i denna samling. 32 Riksdagen 1873. Proposition nr 4. (Se även Konseljakter, Civildepartementet. E1, vol. 1171, RA.) Den fortsatta behandlingen av ärendet i utskottsbetänkande saml. 7, nr 11, debatter i FK I, s. 59 ff, 432 ff; AK II, s. 216 ff, s. 245 ff. Riksdagens skrivelse nr 9.
föredragning underströk han också att staten inte kunde ge nybyggarna en större rätt till skogen än den själv hade. Kronan måste foga sig efter den rätt som av gammalt tillkom samerna. Under debatten i kamrarna betonade flera talare att kronan inte kunde skänka bort hela äganderätten till marken eftersom den inte själv hade den. En del av rätten låg hos samerna. En av dem som drog denna slutsats var juristen Rikard Carlén, som representerade Stockholm och satt i lagutskottet. Han inledde sitt anförande i andra kammaren med att det var “alldeles givet och lär inte av någon kunna dragas i tvivel att kronan för närvarande äger alla skogar i lappmarken”.33 Han motiverade inte närmare den uppfattningen, men han menade att kronans äganderätt var inskränkt. Den har inte fri förfoganderätt över Lappmarken. Kronan kunde inte ge bort mark till nybyggarna “annat än med villkor att få kontrollera, det gåvan så användes, att vi icke bryta vår förbindelse mot landets ursprungliga innevånare”. Liknande uppfattningar uttrycktes av andra talare.34 Att någon tidigare utfärdad skogsordning skulle vara tillämpbar på Lappmarken nämns aldrig i vare sig propositionen, utskottsbetänkande eller debatten i kamrarna. Kungl. Maj:t utfärdade sin stadga “om avvittring i Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker” .35 Den föreskrev att de nybyggen som fanns i lappmarken skulle avvittras, d v s definitivt utskiljas från kronans marker. De skulle också definitivt skattläggas och mantalssättas. De områden som blev över sedan de enskilda hemmanen tilldelats ett visst skogsanslag kallades för kronoöverloppsmarker som disponerades av kronan. Vissa av dem blev kronoparker som förvaltades av kronan, andra kunde säljas av. I Lappmarken avvittrades också marker till häradsallmänningar.36 Någon skogsordning nämndes inte i avvittringsstadgan eller i samband med förrättningarna. 33 Riksdagen 1873. AK II, s. 246 ff. 34 Riksdagen 1873. Prot. FK I, s. 433 (Häggström), s. 437 (von Sydow), s. 441 (Hasselrot); AK II, s. 254 (Larsson). 35 SFS 1873, nr 26. 36 Liljenäs 1977, s. 35 ff.
Kronan ansåg sig ha äganderätten till marken eftersom den börjat registrera den som kronojord tidigare under -talet. Gustaf Lindes “Systematisk framställning af svenska kameral-lagfarenheten” från var ett av de statliga myndigheternas grundläggande referensverk. Där berörs års skogsordning, men endast som en avvittringsstadga. Enligt den skulle “landshöfdingarne låta pröfva hvars och ens rågång eller der den felades tillägga hvar och en så stort utrymme och så mycken skog, som funnes skäligt och till fullsatt hemman nödigt samt den öfriga skogen derifrån skilja ochafvittra[kurs. i orig.] såsom den der Kongl. Maj:t och kronan och ingen annan tillhörde. [...] De kronansålunda tillkomna [kurs. L. L.] skogsmarker skulle ställas till bergskollegii disposition ...”37 Att det var först efter avvittring som marken blev kronans var den gängse tolkningen vid denna tid. Det bekräftas av den utförliga översikt över den svenska skogslagstiftningens historia, som Skogsstyrelsen lät göra . Där nämns års skogsordning bara i förbigående som en avvittringsstadga föranledd av brukens skogsbehov.38 Förhållandet mellan kronojord och privatägda marker diskuterades intensivt under decennierna runt sekelskiftet . Debatten utlöstes av de stora skogsbolagens markaffärer i Norrland. Allt fler vände sig emot att bolagen förvärvat skog av bönder och nybyggare i en utsträckning som gjorde att hemmanen inte kunde bära sig på grund av skogsbrist. Även nyodling i skogsbygderna förhindrades av bolagens stora markförvärv. För att bringa reda i frågan tillsattes den så kallade Norrlandskommittén som presenterade omfattande utredningar -. Där nämndes års skogsordning bara i förbigående i en reservation och då enbart som en avvittringsstadga.39 Skogsordningen återuppväcks 37 Linde 1862, s. 125 f. 38 BiSOS Q 1870, s. 8. 39 Norrlandskommittén, betänkanden 1-5, 1904-1905. I sin reservation uppger Carl Lindhagen helt kort att “avvittringsverket instiftades genom förordningen 1683”, Del 1, s. 357.
Norrlandskommittén föreslog bland annat att bolag skulle förbjudas att förvärva skog och att det skulle införas ett förbud mot ägostyckning i Norrland. Efterhand började man diskutera om det skulle gälla även för Värmland. En utredning om ägoförhållandena där tillsattes . Den kom att kallas Jordundersökningen och avlämnade sin första volym.40 Liksom på en del andra håll hade bruken i Värmland tilldelats rekognitionsskogar under - och -talet.41 Sådana skogar disponerade de mot en viss avgift till kronan. Vissa av dessa skogar skatteköptes efterhand. Flera avvittringsstadgor hade utfärdats för Värmland, men av olika anledningar hade gamla rekognitionsskogar aldrig avvittrats. Enligt Jordundersökningen ägde kronan stora skogsområden som bruken hade börjat betrakta som sina. Flera av de skogsordningar som utfärdats under seklernas lopp drogs fram som stöd för den uppfattningen. Skogsordningen från nämns i sammanhanget men Jordundersökningen påstår inte att just den skulle ha gett kronan äganderätt till några oavvittrade skogsområden. Det enda som sägs är att den “anses ha givit det verkliga upphovet till avvittringarna eller skiljande av kronans mark från de enskildas”.42 Bruksägarna anlitade juristen Mauritz Carlson som publicerade en -sidig motskrift med utförliga referat av äldre skogsstadgor.43 Han gjorde den första granskningen av tillkomsten av års skogsordning och tryckte flera av de relevanta dokumenten. Carlsons slutsats var att kronan inte kunde bevisa någon regalrätt till de så kallade finnskogarna i Värmland. “Ej heller kan […] något stöd för kronans regalrätt hämtas […] av stadgandena i skogsordningarna, särskilt ej av de bestämmelser som meddelats i 1683 års skogsord- 40 Jordundersökningen, vol 1, 1913. 41 Se vidare Kuylenstierna 1916, s. 51 ff . 42 A.a., s. 25. 43 Carlson 1915.
ning.”44 Carlsons skrift väckte stor uppmärksamhet i kretsar som engagerade sig i fastighetsrättsliga frågor.45 Kammarkollegium ägnade en hel utredning åt att bemöta Carlson.46 Redan innan Carlson publicerat sin skrift hade Åbokommittén börjat arbeta. Den tillsattes för att granska brukarens besittningsrätt till hemman som skatteköpts av bruken. Utredningen anlitade den unge rättshistorikern Carl Kuylenstierna (f. ). Han hade aldrig tidigare publicerat något större arbete. Hans doktorsavhandling “Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman” lades fram vid Lunds universitet och infogades sedan i Åbokommitténs betänkande.47 Kuylenstierna ser brukens tillväxt i södra Norrland som den utlösande faktorn bakom års skogsordning. Han menar att äganderätten till “de nordsvenska allmänningarna” var “tvivelaktig” innan skogsstadgan utfärdades. Men “genom denna författning har kronan uttryckligen tillförsäkrat sig en privaträttslig äganderätt till de skogar, som ej kunde visas vara föremål för annans äganderätt”.48 Kuylenstierna diskuterar inte närmare de fastighetsrättliga förhållandena i allmänhet i början av -talet. Han bara deklarerar att kronans “privaträttsliga” äganderätt blivit fastställd genom att man bytt ut “Gud” mot “Öfverheten” i sitt referat av Gustav Vasas brev. Dessutom hänvisade han till den enskilda formuleringen att de skogar som inte kan bevisas tillhöra någon by, socken eller härad är “Wår och Cronones rätta och enskylte egendom”. Kuylenstierna ansåg sig också ha avgjort innebörden av skogsordningens oklara formuleringar om avvittringens betydelse. Han skri- Ytterligare utredningar 44 A.a., s. 69. 45 Förteckning… 1953, s. 29 betecknar den som ”livligt uppmärksammad”. 46 Den publicerades senare som SOU 1928: 28. 47 Ingår i Åbokommitténs betänkande 1, 1916. Finns även tryckt som separat volym. 48 Kuylenstierna 1916, s. 39.
ver om de genom förordningen “uttryckligen såsom krono förklarade skogarnas avvittring”.49 Enligt honom blev skogarna kronans i och med påbudet, oberoende om de hade avvittrats eller inte. Därmed hade en -årig rättshistoriker i sitt första större arbete växlat in tolkningen av års skogsordning på ett helt nytt spår. Före Kuylenstierna hade alla tolkat skogsordningen som enbart en avvittringsstadga som syftade till att reservera vissa skogsområden för brukens behov. Det hade aldrig föresvävat någon att några enstaka ord i den skulle ha gett kronan en “privaträttslig” äganderätt till enorma skogsområden. Kuylenstierna berör också Lappmarken, men i det sammanhanget nämner han inte års skogsordning. I Lappmarken stod inte bruksintresset i förgrunden.50 Där var kronans målsättning att uppmuntra nybyggesväsendet. Det var helt motsatt syftet med års skogsordning, som skulle reservera orörda skogar för brukens räkning. Även kronans eventuella äganderätt till vatten var aktuell i början av -talet. Åke Holmbäck (f. ) fick Jernkontorets uppdrag att utreda äganderätten till vatten, i synnerhet strömfall. Resultatet lades fram som en doktorsavhandling i rättshistoria .51 Holmbäck behandlade sedan häradsallmänningar i studier från och. Han ansågs därmed vara meriterad för att “under ledning av professor K. B. Wiklund” utreda lappskattelandens historia och fastighetsrättsliga ställning. Uppdraget gavs i ett kungligt brev juni , den färdiga utredningen är daterad maj . Själva arbetet pågick dock bara i sex månader.52 Utredningen omfattar sidor inklusive bilagor. K.B. Wiklund skrev själv åtta av sidorna och granskade utredningen innan den offent- Lappskattelanden utreds 49 A.a., s. 52. 50 Kuylenstierna 1916, s. 40. 51 Holmbäck 1914. 52 Utredningens arkiv, YK 140, RA.
liggjordes som :. Holmbäcks uppgift var att undersöka rättsutvecklingen angående lappskattelanden med utgångspunkt i den samling avskrifter av häradsrättsdomar som ett antal excerpister samlat in för Wiklunds räkning i samband med hans utredningsuppdrag angående den svensk-norska renbetesfrågan.53 Denna samling avskrifter omfattar cirka sidor.54 Vilka principer man följt vid sammanställningen är okänt. Målen refereras in extenso från mitten av -talet och ungefär år framåt. Därefter blir referaten mer fragmentariska för att till slut krympa till små lappar med hänvisningar till mål där lappskatteland omnämns. Trots sina brister är denna avskriftssamling fortfarande en grundläggande källa för forskningen om lappskattelanden. Att granska och komplettera den genom att gå igenom alla domböcker på nytt skulle kräva stora resurser. Holmbäck kompletterade Wiklunds samling med litteraturstudier och egna forskningar vid landsarkiven. I den publicerade utredningen behandlar Holmbäck års skogsordning på en och en halv sida, varav ungefär en tredjedel är textreferat. Han inleder sin granskning med att konstatera att påbudet inte syftar på Lappmarken. Han skriver: “Det framgår av hela läggningen av års påbud om skogarna, att det ej har för ögonen annat än förhållandena i de trakter, i vilka bofasta bodde, blott mellan dessas ägor och kronans skulle rågångar uppgås…”.55 Några rader längre ner upprepas denna slutsats: “Å förhållandena i de trakter, där lapparna hade sina hemvister tager påbudet icke sikte…”56 Mitt i en mening inför sedan Holmbäck ett nytt element i resonemanget. Sedan han påpekat att påbudet inte “tager sikte” på de trakter “där lapparna hade sin hemvist” tillägger han “men enligt sin ordalydelse måste det gälla även i dessa”.57 Dessa tio ord bildar en 53 Se förordet till SOU 1922:10. 54 Riksarkivets avskriftssamling I, vol. 519-526, RA. 55 SOU 1922:10, s. 47. 56 Ibid. 57 Ibid.
slutsats som ingen tidigare hade dragit. Mot den bakgrunden kunde man förvänta sig att Holmbäck motiverade den utförligt. Men han skriver bara att “det är helt naturligt , att det [påbudet] även för dessa trakter måste få den största betydelse”. Holmbäck hänvisar till Kuylenstierna i en fotnot och ansluter sig till tolkningen att “de stora vidderna” blivit kronans genom utfärdandet av års skogsordning. Någon avvittring för att fastställa detta förhållande skulle inte vara nödvändig. “För Lappland måste den [skogsordningen] tydligen medföra, att varje möjlighet att åt lapparna söka hävda en äganderätt till lappskattelanden blev utesluten.” Sedan tillgriper Holmbäck en helt fri konstruktion för att förklara hur föreställningen om kronans äganderätt blev ett faktum i Lappmarken. Han skriver: “Långsamt men säkert tvingar denna uppfattning sig fram. Det går den vanliga vägen då det gäller kamerala teorier: från centrum ut till de förvaltande myndigheterna i bygderna, vilka hade att tillse kronans rätt, för att till slut även bemäktiga sig domstolarna.”58 Det finns inget stöd för dessa spekulationer. Tvärtom vet vi att varken Kammarkollegium, Kammararkivet eller Svea hovrätt kunde fastställa att lappskattelanden var krono omkring i samband med Haukiniemi-målet. De var de mest centrala myndigheterna för fastighetsrättsliga frågor. Före Kuylenstierna och Holmbäck hade ingen uppfattat års skogsordning som något annat än en stadga för att reservera skog för brukens behov genom avvittring. De två unga rättshistorikerna hade nu omtolkat den till en allmän deklaration om att kronan ägde all oavvittrad jord i riket, inklusive Lappmarken. Detta hade skett genom att Kuylenstierna hade utnyttjat en oklar formulering angående avvittring samt ett lösryckt citat om “Kronans enskylte egendom”. Holmbäck hade enbart hänvisat till att det var “naturligt” att dessa ägaranspråk även var giltiga för hela Lappmarken. För att förklara lappskattelandens starka ställning under -talet hade han tvingats 58 Ibid.
tillgripa det ogrundade påståendet att förordningens innebörd bara långsamt spritt sig från centrum till periferi. Kuylenstierna och Holmbäck lade fram sina argument utan närmare motiveringar och utan någon analys av underlaget. Trots det accepterades deras påståenden inte bara av statliga utredare och lagstiftare, de godtogs också utan prövning av den historiskt inriktade forskningen om lappskattelanden.59 Skogsordningen från aktualiserades i samband med att ett antal samebyar stämde staten. De hävdade bättre rätt än staten till vissa områden i norra Jämtland. Målet vandrade genom instanserna till då Högsta Domstolen (HD) ogillade samernas talan. Vad gällde års skogsordning anslöt sig samesidans expertvittne Gerhard Hafström, professor emiritus i rättshistoria, till den tolkning som gällt före Kuylenstierna och Holmbäck. Han deklarerade att “ års författning varken med hänsyn till anledningen till dess tillkomst, nämligen bergsbrukens stora skogsbehov, eller enligt sin ordalydelse är användbar såsom rättsgrund för att Lappland skulle ha blivit konungens och kronans land. års förordning och påbud är icke rättsgrunden för något Lapplands- eller fjällregal utan utgör grunden för avvittring för ett bestämt angivet ändamål, nämligen bergsbrukets behov av skog”.60 Även fastighetsjuristen Gunnar Prawitz hänvisade till den tolkning som gällde före Kuylenstierna och Holmbäck. Han påpekade att kronan aldrig åberopade års skogsordning i samband med Lappmarken under - och -talet. “Att detta påbud skulle ha gjort [lappskatte]landen till kronoegendom är uppenbarligen en efterhandskonstruktion”.61 59 Se t ex Göthe 1929, Hultblad 1968, Arell 1977. 60 Hafström i Samernas Vita Bok 2, s. 238 f. 61 Prawitz 1967, Lappskattelanden, s. 4, s 10, s. 31. Högsta domstolen tolkar
Kronan å sin sida hävdade äganderätt till marken med hänvisning till Holmbäck.62 HD:s avgörande innehåller flera hänvisningar till års skogsordning. Först konstateras att kronan i skogsordningen “framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägne ägarlösa skogsområden som var att anse som skogsmarker”. “Detta innebar en förklaring om äganderätt för kronan till viss mark”, men det är oklart hur långt denna förklaring kan anses ha sträckt sig. Författningen gällde inte de områden som fanns inom rågångar för skatteböndernas hemman och byar. Författningen kunde “givetvis” inte heller tillämpas på samma sätt på områden “som samer kunde inneha med rättigheter motsvarande skattemannarätt”.63 Något “kronans anspråk på fjällvidderna framträder inte” i skogsordningen.64 HD fastslår att frågan om äganderätten till skattefjällen i Jämtland inte kan anses ha blivit slutgiltigt löst genom utfärdandet av 1683 års påbud. “Avgörande för den fortsatta utvecklingen blev den tolkning som påbudet fick.” Men påbudet har i alla fall “gjort det svårare för samer att genom fortsatt bruk av mark förvärva skattemannarätt eller liknande i förhållande till kronan”.65 HD:s samlade bedömning blev att rättsläget redan före års renbeteslag framstår “som så entydigt att staten då måste ha ansetts vara ägare till skattefjällen [i Jämtland], ytterst på grund av års påbud”.66 Men HD konstaterade också att samer i Norr- och Västerbotten ofta behandlades som likställda med skattebönder.67 Eftersom skattefjällsmålet bara gällde Jämtland kunde inte HD ta någon hänsyn till detta. 62 NJA 1981:1, s. 174. 63 A.a., s. 199. 64 A.a., s. 200. 65 Ibid. 66 A.a., s. 201. 67 Det bör påpekas att skillnaderna mellan Lappland och Jämtland var betydande i vissa avseenden. I Jämtland fanns exempelvis inga lappbyar före 1886.
Några element i HD:s tolkning av års skogsordning bör framhävas: Detta bör innebära att HD avvisar Holmbäcks kategoriska påstående att varje möjlighet för samerna i Lappland att hävda en äganderätt till lappskattelanden “blev utesluten” genom års påbud.69 Forskningsläget förändrades i grunden när den finska rättshistorikern Kaisa Korpijaakko-Labba lade fram sin avhandling om samernas landrättigheter . Den översattes till svenska och gavs ut under titeln “Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland”. Korpijaakko-Labbas slutsats är att samerna innehade lappskattelanden i svenska och finska Lappland med skattemannarätt. Därför kan inte års skogsordning ha gällt dem.70 I likhet med Holmbäck anser Korpijaakko-Labba att års skogsordning gällde i Lappmarken. Hon hänvisar till att den lästes upp vid tinget i Enontekis och i Jukkasjärvi .71 Men även om skogsordningen gav kronan äganderätten till Lappmarken i stort gällde den inte för lappskattelanden, menar hon.72 De var enskild egendom och kunde inte omfattas av ett påbud om allmänningar. Vid tvister hade häradsrätten bekräftat enskilda samers ensamrätt till landen. I . Kronan gör inga anspråk på fjällvidderna i skogsordningen. . Kronan kunde inte hävda någon äganderätt till områden som samerna innehade “med rättigheter motsvarande skattemannarätt”. . Samer i Norr- och Västerbotten behandlades ofta som likställda med skattebönder. 68 I andra avseenden anslöt sig HD till den tidens dominerande uppfattning, nämligen att Holmbäcks slutsatser var “väl underbyggda och till stora delar godtagbara även i dag”. A. a., s. 229. 69 Detta visade Gunnar Prawitz redan på 1960-talet. Han kunde belägga fall där både bördsrättsoch skattevraksinstitutet samt laga fasta i vissa fall tillämpats på lappskatteland. (1967, Lappskattelanden, s. 4, 10.) Därmed skulle de ha betraktats som skattejord. Men Prawitz slutsatser fick inget större genomslag. 70 Korpijaakko-Labba 1994, s. 447. 71 Korpijaakko-Labba 1994, s. 447 f. 72 A.a., s. 324. Ny forskning
sådana sammanhang kunde man också beskriva gränser tämligen noggrant i omtvistade områden. Dessutom menar hon att det krävdes en avvittring för att fastslå kronans äganderätt. Men i allmänhet uppgavs inga bestämda gränser för lappskattelanden. Korpijaakko-Labba skriver: “Man finner inte något fall i tingshandlingarna där gränserna för ett enstaka skatteland skulle ha uppräknats och stadfästs i sin helhet”.73 Detta är korrekt för den period som hon behandlar, d v s fram till ungefär . I sin slutsummering skriver hon dock att lappskattelanden “har varit exakt avgränsade till varandra”.74 Detta generella påstående motsäger vad hon skrivit tidigare i avhandlingen. Högsta domstolens referent i skattefjällsmålet var Bertil Bengtsson. Han uppmärksammade Korpijaakko-Labbas avhandling innan den översatts till svenska och skrev en artikel om den.75 Han underströk att HD inte tagit ställning till skattelandens kamerala jordnatur norr om Jämtland och menade att problemet hamnat i ett helt nytt läge efter Korpijaakko-Labbas avhandling. Om samer – lappbyar eller individer – i Lappmarken hade skattemannarätt till sina land vid -talets slut kan års påbud inte ha varit tillämpligt på dem.76 Bengtsson återkom med ungefär samma argument i artiklar och.77 Här kan man tala om två linjer i synen på den eventuella betydelsen av års skogsordning för samernas markrättigheter i Lappmarken. Den ena, som här kan få representeras av Gerhard Hafström, hävdar att års skogsordning inte gällde för Lappmarken överhuvud taget. Den andra, som vi kan kalla Korpijaakko-Labbas, utgår ifrån att skogsordningen gällde för Lappmarken i allmänhet, men inte för de lappskatteland som samer innehade med skattemannarätt. 73 A.a., s. 324. 74 A.a, s. 465 f. 75 Bengtsson 1990. 76 Bengtsson 1990, s. 138. 77 Bengtsson 1994, 2000. Bengtssons artikel 2000 föranledde ett inlägg från Mauritz Bäärnhielm (2000).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=