Lapparna anklagades för att medvetet släppa renarna lös på nybyggarnas höhässjor. Det som renarna inte åt upp trampade de ned i snö och avföring så att det blev oanvändbart som kreatursfoder. Det var, skrev författaren, omöjligt för nybyggaren att föra hem sitt hö innan renarna kom ned från fjällen. När snön kom före kylan dröjde det länge innan marken frös och myrar och vattendrag blev bärkraftiga nog att kunna bära häst och släde. I väntan på detta måste nybyggaren förvara höet i hässjor eller stackar på de mestadels vitt spridda ströängarna och slåttermyrarna. Om han ville försöka trampa upp vägar ut till slåttermarkerna måste han gå runt myrar och sjöar, inte över dem. Därigenom blev vägarna dubbelt så långa och dessutom fortfarande farliga. Hästen kunde trampa ner sig i den sanka marken och drunkna. Det enda djur som under sådana väderförhållanden kunde ta sig fram var renen. Därmed blir hässjorna prisgivna till renarna, om de inte noga vaktades av lapparna. Först långt fram på vintern då isarna bar kunde nybyggaren hämta hem sitt hö till gården. “Enligt hvad oss nu är berättat”, fortsätter brevskrivaren, hade en före detta “kommissarie” och kronolänsman vid namn J.E. Edin av Kammarkollgium lyckats utverka föreskrifter som innebar att hässjor skulle omges medalnar höga gärdesgårdar eller hägnader till skydd mot renarna. Hade bönderna inte uppfört sådana, fick de stå sitt kast och kunde inte begära ersättning av lapparna för den skada renarna gjort på hässjorna. Brevskrivaren framhåller att länsman Edin själv varit stor ägare av renar, som lapparna skulle ha begåvat honom med. Han var därför enligt brevskrivaren inte särskilt trovärdig och han hade fört både landshövding och Kammarkollegium bakom ljuset genom att förtiga viktiga lokala omständigheter. Det var visst inte, som Edin skulle ha sagt, omöjligt för lapparna att vakta och leda sina hjordar “alenast de intet bruka sin nu tilltagna ovana och ovilja, flytta til bergningsfält och Trackter, der nederläga sig och ligga lättjefulla, och släppa sina Renar”. Två eller tre personer med en renhund kunde lätt valla flera hundra renar, särskilt som “lappalmogen hvarken
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=