RSK 10

gistrerat vid tingen och betalat lappskatt för. De måste ha uppfattat dessa lappskatteland som sin egendom. Under -talet började staten emellertid att hävda att det rörde sig om ödemarker som den hade äganderätten till.12 Det medförde att det nu blev länsstyrelserna, inte som tidigare häradsrätterna, som kom att bestämma om dispositionsrätten över lappskattelanden. Till en början vårdade man sig om samerna och hindrade alltför besvärande intrång från nybyggares sida. Mot senare delen av -talet och början av -talet blev samerna emellertid alltmer rättslösa. Nybyggarna kunde t.o.m. lägga beslag på lapparnas vallar och visten. Dessa var nämligen ofta de bästa platserna att anlägga nybyggen på. Stora ytor låg öppna genom att skogen runtomkring använts av lapparna till ved och rengärden. Renarna hade betat, trampat och inte minst gödslat marken. Föga avseende fästes vid lapparnas protester.13 När kolonisationspolitiken påbörjades under -talet var tanken att jordbruk och renskötsel skulle kunna existera vid sidan av varandra, eftersom de inte utnyttjade samma resurser. Detta var dock en felkalkyl, i varje fall när nybyggena började bli många. Tvärtom utnyttjade båda parter i stor utsträckning samma resurser. I utpräglad grad gällde det jakt och fiske som var viktiga för bägge parter, inte minst för nybyggarna när deras nybyggen skulle etableras.14 Konkurrensen gällde emellertid även markutnyttjandet. Det lappländska ängsbruket var starkt knutet till myrar och stränder. Dessa platser var också skogsrenens mest eftertraktade sommarbetesplatser. Här uppstod naturligtvis lätt konflikter. På vintrarna var renmossan huvudföda, men även om den kunde konkurrens förekomma. I nödfall kunde den nämligen användas som nödfoder för kreatur. Efterhand som jordbruket expanderade i de södra lappmarkerna blev det omöjligt att behålla skogsrenskötseln i dess gamla form. I sin  12 Kaisa Korpijaako-Labba 1994, Lennart Lundmark 2006. 13 Åke Campbell 1982, s. 226ff., Christer Westerdahl 1986, s.102. 14 Oskar Petter Pettersson 1999.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=