expanderade fjällsamerna. Det har i forskningen hävdats att deras flyttleder normalt följde vattendelaren ovanför de stora älvarna.16 De skulle då, som Lars Larsson säger, ha gått vid sidan av nybyggeskolonisationens huvudområden som låg längs älvarna. Det kan vara möjligt att det förhöll sig så i vissa delar av Norrland. Avgörande var naturligtvis framkomligheten och tillgången på renmossa, och den växlar från trakt till trakt och även från år till år beroende på mossans tillgänglighet. En stor kännare av samernas liv var Petrus Laestadius. Han betonade starkt vinterflyttningarnas bundenhet till vattendragen, däri inräknat myrar och sjöar. Detta ter sig rätt naturligt med tanke på hur svårgenomträngliga dåtidens orörda skogar oftast var. De ägnade sig säkert utmärkt som betesplatser, men inte för de mer eller mindre snabba förflyttningar som var typiska för fjällsamerna. Den första kartläggning värd namnet som gjorts av de fjällsamiska flyttvägarna visar att de praktiskt taget alltid följde vattendrag, gärna men inte alltid de stora älvarna. Kartorna härrör visserligen från början av-talet, men all sannolikhet talar för att de även speglar äldre förhållanden.17 De visar bl a att Stensele vid Volgsjöfors, där Lars Larsson bodde, låg intill Ångermanälvens övre del, där en av vilhelminasamernas huvudleder gick. Det var bäddat för konflikt. Fjällsamerna hade i allmänhet större hjordar än skogssamerna. De var ju specialiserade på renskötsel medan skogssamernas näring var mycket diversifierad. Fjällsamernas stora hjordar krävde goda beten och de måste ofta flytta långa sträckor för att finna dem. Samerna hade inga kartor att orientera sig efter och mängden hässjor i deras väg växte ständigt under -talets lopp. Förflyttningarna kunde vara mycket ansträngande. Därför var det svårare för fjällsamerna att klara av bevakningen på nätterna än 16 Bertil Marklund 1999, s. 39, Filip Hultblad 1968, s. 81. 17 Karta över de västerbottniska fjällapparnas flyttningsvägar. Kartbilaga II till utredningar angående lappförhållanden i Västerbotten av C. Österberg, H. Jonasson och E. Bergström, Renbetesdelegerades 1913 arkiv (YK 1766). Kartblad 14 (RA). Kartan tillgänglig i digital form på Länsstyrelsens i Norrbottens län hemsida/ organisation/naturresurs och rennäring/ rennäringsfrågor/ rennäringens historiska kartor.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=