Brevet avslutas med att länsstyrelsen hävdar uppfattningen att samekvinnornas klagan var för tidigt väckt eftersom avvittring ännu inte ägt rum. Även om det gäller förhållanden i norra Jämtland innehåller det principiella ställningstaganden som har bäring på hela länet. Särskilt kan framhållas följande: Som ovan påpekats var det endast “delägarna” i byarna, d.v.s. fastighetsägarna, som enligt avvittringsstadgan skulle vara involverade i avvittringen och det var endast de som hade möjlighet att överklaga resultaten till avvittringsrätten. Detta gällde även i Härjedalen enligt stadgan och det s.k. “Hedebrevet” . De protokoll som lika sätt som med de fleste hemman här i Länet, innan afvittringen verkställdes, att de icke egt eller ens ännu ega några bestämda gränsor. Landets upodling genom nybyggens anläggande har likwäl icke härigenom bordt uppehållas eller förhindras, hälst lappallmogen hvarken egt eller kan ega någon annan eller vidsträcktare rätt än den, att förses med nödigt utrymme till betesplatser för deras renhjordar. Denna rätt har vid beviljandet af nybyggesanläggningar aldrig blifvit förbisedd men wäl tvärtom sorgfälligt iaktttagen, fastän gränsorna emellan dessa nybyggen och lapparnes områden hittills icke hunnit att upgås eller fastställas. En sådan gränsreglering kommer likwäl nu, i följd af Eders Kongl. Majts Nådiga bref den april , att ofördröjeligen ske….” . Länsstyrelsens självklara ståndpunkt i samband med avvittringen var att renskötseln måste träda tillbaka för “den högre civilisationens”, d.v.s. jordbrukets, intressen. Man noterar också länsstyrelsens formulering att det är civilisationen som tränger sig in på samernas marker, inte tvärtom. . Vare sig skattefjällen eller hemmanen (däri säkert inräknat avradslanden) hade före avvittringen några tydliga gränser. . Det rörde sig om en sedvana. Många avvittrade marker hade av ålder besökts av samer, men denna vana hade avbrutits genom avvittringen. Man noterar i övrigt det nedsättande uttrycket “kringirrande” om en folkgrupp som bättre än någon annan förstod att ta sig fram och hitta i väglöst land. . Inget intresse visades för den inskränkning av lapparnas renbetestrakter som blivit följden av den avvittring till jordbruksmark som ägt rum före . Det var ju just dem lappkvinnornas klagomål gällde. Länsstyrelsen hänvisade bara till den avvittring som skulle komma. Kunde samerna hävda sin rätt?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=