Till dessa vintervisten kom också uppbördsmännen när den svenska statsmakten började agera i Lappmarken vid mitten av -talet. Vid den tiden hade den svenska kronan inget intresse av att förändra samernas samhällsorganisation. Det var knappast heller möjligt. Fångtsamhällen och nomadiska kulturer är svåra att kontrollera, särskilt om de är spridda över stora och svårtillgängliga områden. Under senare delen av -talet var kronans skinnhandel med samerna mycket lönsam. Det gick inte att komma över skinnen genom förtryck. Därför var kronan varsam i behandlingen av samerna. Gång på gång uttryckte de makthavande sin oro för att samerna skulle fly så att fienderna Norge och Ryssland skulle få skörda vinsten av den så kallade lapphandeln. Denna hållning gentemot samerna bestod till slutet av -talet. Undantaget var ungefär år i början av -talet då Karl IX försökte driva igenom orimliga skattehöjningar samt åren- i Pite lappmark och perioden fråntill början av-talet i Lule lappmark i samband med kronans gruvdrift i fjällvärlden. Den svenska häradsrätten började verka i Lappmarken några decennier in på -talet. De första bevarade domböckerna är från mitten av seklet. Vid denna tid hade det svenska rättsväsendet anpassat sig till byorganisationer i hundratals år. I den odlade bygden fanns byar och byastämmor. Via nämndemännen hade böndernas lokala sedvanerätt ett betydande inflytande på rättskipningen. Detsamma gällde för Lappmarken. Liksom i den odlade bygden var det domstolens uppgift att finna en balans mellan ortens sedvanerätt och rikets lag. I Lappmarken besökte häradshövdingen respektive tingslag bara under några dagar varje år och hela nämnden bestod av samer. När det gällde de enskilda familjernas områden – som de svenska myndigheterna döpte till lappskatteland - hade varken yrkesdomaren eller fogdarna någon kännedom om de geografiska realiteterna och inte heller om de (ibland ganska komplicerade) släktförhållanden som Byarätt och häradsrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=