praktiken förvisade från sitt eget land. Om nybyggen låg på ett avstånd av mil från varandra – och det var långtifrån orimligt att tänka sig – fanns det inte längre något fritt utrymme kvar till lappen. “Man har då för några myrhötappar gjort hela landet onyttigt till det, som det egenteligen är ämnadt till af naturen”, skrev Laestadius. Han ansåg att kungörelsen var olaglig på flera sätt. Enligt lappmarksreglementet fick nybyggaren inte utsträcka sin jakt längre än till en halv mil, men nu var det en mil som gällde. Dessutom borde en lokal instans inte kunna ändra i en överordnad myndighets tidigare beslut. Landshövding Ekorn hade alltså, enligt Laestadius, gjort sig skyldig till lagöverträdelser, men ännu värre var det med häradshövding Ekman i Piteå. Han hade genom sin häradsrätt stadgat att nybyggare inom hans tingslag saklöst fick skjuta renar som påträffades vid deras höhässjor. Häradshövding Ekmans “decret, eller hvad man skall kalla en sådan product af en Härads-Rätts lagstiftning publicerades årligen i Piteå lands-kyrka, hvarom de vid saken intresserade Nybyggarena lära ha dragit försorg, under det Landshöfdinge-Embetets af Kammarkollegium stadfästade författning aldrig hördes af. Domaren i orten, som sannolikt icke kände annan författning än Ekmans trodde sig böra rätta sig efter den”. Frågan om hägnadsskyldigheten kom upp i /års riksdag. Den direkta anledningen var en motion av riksdagsmannen och kartografen Carl Magnus Robson, som ägnat malmutvinningen i Norrbotten stort intresse.53 Han uttryckte sin stora oro över samernas utsatta situation och den kraftiga minskning i deras antal som kyrkböckerna gav belägg för. Han fruktade att transporterna till och från de norrländska bruken och gruvorna i Luleå lappmark inte längre skulle kunna tryggas. Transporterna förutsatte enligt hans mening samer med renar och ackjor. Riksdagsdebatten / 53 Riksdagen 1828/1830. Robsons motion den 15 december, utskottsutlåtande nr. 81 och 135.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=