“Slåtterkarlen uppsöker som en annan fångstman de naturliga fångstplatserna, strandängar, slåtterholmar, hömyrar och starrtjärnar och hävdar sedan denna sin slåtter med den förstkommandes eller hittarens rätt d.v.s enligt det rättsinstitut, som alltid varit utmärkande för samlarkulturen. Nybyggaren, som skulle syna ut åt sig ett nybygge, söker först och främst efter slåtterlägenheter”. I nybyggets inledningsskede betraktade man inte ängen som fast egendom, utan snarare som en fångstplats. I syneprotokollen räknade man inte areal utan antal hässjor eller skrindor som markerna kunde ge. Först efter flera års bearbetning i form av röjning, bevallning, övergödsling, hägnad, sådd m.m. kunde man vid skattläggningen ange storleken på arealen.6 När så skedde får man en klar bild av utmarkernas avgörande betydelse för nybyggarna. I Glommerträsks by i Arvidsjaurs socken i början av -talet utgjorde exempelvis åker och äng “hemma i byn” endast en dryg tiondedel av den samlade marken.7 Storleksordningen kunde väl variera något i olika delar av Norrlands inland men mönstret var överallt detsamma. Före industrialismens tid betraktades de norrländska skogarna som en nära nog fri tillgång som endast begränsades av konkurrensen från andra nybyggare och behovet av att reservera mark för kommande generationer. För att fördela markerna hölls syn av häradsrätten och denna syn skulle sedan godkännas av länsstyrelserna innan ett nybygge fick anläggas. Syneprotokollen, och senare avvittringsprotokollen med sina kartor, ger en bild av slåttermarkernas geografiska spridning. Ett nybygge hade i allmänhet tillgång till minst ett tiotal spridda utmarksslåtter. De låg inom en radie på en mil, inte sällan mera, runt nybygget. Efterhand som bebyggelsen under -talets lopp förtätades blev de områden som inte berördes av nybyggenas ängar slåttermarker allt mindre.9 6 Åke Campbell 1982, s. 173 ff. 7 Erik Bylund 1947, s. 22. 8 Jfr. bl.a. Lennart Stenman 1983, s. 22 ff. 9 Sten Rudberg 1957, s. 161 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=