heter och tillbaka igen. Sedan alla överklagningstider gått ut förklarade länsstyrelsen att avvittringen vunnit laga kraft och ägaren fick en karta och en beskrivning på sitt område.81 Vid avvittringen avsattes även sockenallmänningar. De områden som inte avvittrades som hemman, nybyggen eller sockenallmänning betecknades som kronoöverloppsmarker. De produktiva delarna av dem avsattes till kronoparker, som förvaltades av domänstyrelsen och var avsedda för aktivt skogsbruk. De områden som ansågs vara av mindre värde bestod som kronoöverloppsmarker under kronans omedelbara disposition om de inte såldes. Här cementerades den politik som hade inletts vid mitten av- talet, d v s att så mycket mark som möjligt skulle vara kronans men att samerna skulle ha renbetesrätten. På de marker som avvittrats till enskilda mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen fick samerna utnyttja renbetet endast under vintern enligt avvittringsstadgan. Men rättigheterna preciserades år senare, d v s i renbeteslagen, till att samerna fick utnyttja alla utmarker mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen till renbete under perioden oktober-april. Det gällde även de områden nedanför lappmarksgränsen som de använt som vinterbete “av gammal sedvana”. Decennierna kring sekelskiftet var en tid då jordeböckerna avvecklades och ersattes av jordregister (som upprättades av lantmäteristyrelsen) och intecknings- och lagfartsböcker som fördes i häradsrätterna. Även efter avvittringen stod varje lappby kvar som ett “lappskatteland” i jordeboken. Det betecknades som “krono”, “under enskild disposition” och ”jordlägenhet”. Att man börjat kalla lappbyarna för lappskatteland i jordeböckerna hade orsakat missförstånd även hos myndigheterna. Som ett exempel på förvirringen kan nämnas att Västerbottens länsstyrelse skrev till 81 Processen är utförligt beskriven i Stenman 1983, s. 75 ff. Lappbyar kvar “under enskild disposition”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=