rande innehavarens död, men när det gällde eventuell avvittring av områden för gemensamt vinterbete hade inställningen mjuknat. Troligen hade myndigheterna i Norrbotten påverkats av Robsons riksdagsmotion där han övertygande visat att samerna inte fick trängas ut från vinterbetena om transporterna från Gällivare-gruvan skulle kunna genomföras. Nu föreslog kommittén att den kommande avvittringens föremål skulle vara att urskilja och bestämma de delar av lappmarken där nybyggen inte fick anläggas och där samerna skulle äga oinskränkt rätt till renbete. Detta skulle ske genom ett slags skifte av marken mellan samernas renbetesmarker och de områden där nybyggen kunde anläggas. Detta togs också in i den avvittringsstadga för Luleå lappmark som utfärdades . Där anges (§) att avvittringslantmätaren skall “utreda hvilka delar av socknen må vara mest behövlige till bete åt renar och mindre förmånlige till nybyggesanläggningar” samt lämna ett förslag på vilka landsträckor som skulle “lemnas öppna till betesland åt renboskapen”. Dessutom skulle samerna få beta sina renar på odisponerade kronomarker.64 Detta handlade om vinterbete. Det genomfördes aldrig någon avvittring enligt års stadga för Luleå lappmark. Efter några preliminära undersökningar förklarade Kungl. Maj:t att det var nödvändigt att utarbeta en ny stadga.65 Därmed avslutades det skede i Lappmarkens historia där man diskuterat en avvittring av särskilda “vinterstamhåll” för samernas räkning. I jordfrågan inleddes -talet med en offensiv från de allt starkare bondeintressena. De ville fritt kunna köpa loss kronomark och lägga den till sina ägor. Under några decennier lyckades de driva igenom flera av sina krav. Skogen ansågs inte heller ha något större värde för kronan. Sedan följde perioden-, som brukar kallas den libe- Skogen får ett värde 64 SFS 1850, nr 81. 65 Almquist 1928, s. 480.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=