männingarna samt för “de marker som vid avvittring öfverblifva i Rikets Norra Provinser” […] De “kunna utan inskränkning av Kronan disponeras”. För Lappmarkens del upprepades detta gång på gång av myndighetspersoner och tjänstemän ända ner till de enskilda lappmarksfogdarnas nivå. Efterhand fick det karaktären av en självklarhet som inte behövde motiveras närmare. Trots att lappbyarna inte försetts med någon kameral jordnatur i jordeboken skriver lappmarksfogden i södra distriktet sina underlag för landshövdingens femårsberättelser , , , och att lappskattelanden är “krono”. Dessutom finns i distriktet “kronoparker och allmänningar som tillhöra kronan, oavmätta av flera ende tunnlands rymd”.56 Detta understryks än kraftfullare i kronofogdens rapporter och. I den senare står: “Som alla skogar i lappmarksfögderiet äro hittills oavvittrade och odelade, så står desamma helt och hållet under Kronans omedelbara disposition”. De anges också under rubriken “Kongl. Maj:t och Kronan omedelbart tillhörande”.57 En ny avvittringsstadga för övre Norrlands kustland utfärdades och frågan om en avvittring i Lappmarken började allt oftare aktualiseras i debatten. Det tog ett halvt sekel innan man kom till beslut. Myndigheterna sköt alla avgöranden framför sig. Som orsak angavs vanligen brist på medel till lantmätare. När det gäller avgränsning av områden för samernas räkning måste man skilja på två typer av förslag. Den ena sprang fram ur oron för att samerna trängdes ut från sitt vinterbete, både inom de nedre delarna av Lappmarken och nedanför lappmarksgränsen. Den andra typen av förslag syftade till att hindra nybyggen att breda ut sig allt för långt upp mot fjällen, d v s till samernas sommar- samt vår- och höstbetesområden. Två slags betesmarker 56 Kronofogden. Lappmarksfögderiet. F IX a 1, HLA. 57 Kronofogden. Lappmarksfögderiet. F IX a:2, HLA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=