tillhörer”.9 Även den inflytelserika Direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverk underströk vid samma tid att jakt och fiske enligt plakaten och “endast tillhörer lappmännen”.10 En ny och betydligt mer detaljerad nybyggesförordning för Lappmarken utfärdades .11 Där fortsatte myndigheterna att visa sin avoga inställning till nybyggarnas jakt och fiske. Paragraf inleds med att “nybyggares vidlyftiga fikande och farande i skogarna efter vilt […] har hittills mycket hindrat Jordens och Landets uppodlande”. Lappallmogen skattar för sådant och “nogsamt medhinner, att fånga och skjuta allt det vilt, som under namn av dyrare skinnvaror kommer”. Nybyggare har “hädanefter sig ej vidare därmed att befatta än allenast inom en halv mil från deras hemvist”. Inte ens i förhållande till andra nybyggare fick nybyggaren “tillägna sig något enskilt ägande rättighet till något djur- och fågelfänge […] utan nyttja det gemensamt”. Men var och en som tog upp ett nybygge skulle “där fiskevatten finnas, äga frihet, att fiska till husbehov”(§ ). Förordningen innebar inte att samerna förlorade någon jakt- och fiskerätt, inte ens inom den halvmil som låg närmast nybygget. Tidigare hade nybyggare fått fiska enbart efter tillstånd av den som innehade lappskattelandet. Nu kunde nybyggaren få rätt att fiska till husbehov inom halvmilen med stöd av förordningen, men någon ensamrätt fick han inte. Allt skulle ske “utan intrång” i samens rätt.12 Fisket skulle enbart vara ett stöd till nybygget, särskilt under de år då själva anläggningsarbetet ägde rum. Men efterhand började odlingsintresset väga tyngre än jakt och fiske. Den ofta refererade striden om Lappträsket i Arvidsjaurs socken är ett illustrativt exempel.13 Vid sjön hade en skogssame sitt huvudviste. 9 Cit. Göthe 1929, s. 415. 10 Cit. Göthe 1929, s. 423. 11 Tryckt i Poignant 1872, s. 37 ff. 12 Dombok Lycksele 1750, 1751. Se även Göthe 1929, s. 404 f. 13 Den grundläggande framställningen är Bylund 1956, s. 231 ff. Ny nybyggesförordning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=