stings hemställan”. Oredan blev fullständig. “Nämndemannen Per Königsson och andre, som d. sistl. Sept. bevistat Akten aflägsnade sig utan att å menighetens vägnar underskrifva Justeringen”. Motsättningarna mellan olika läger i socknen var uppenbarligen stora. Sådana kommer inte till synes på samma sätt i de andra sockensvaren. Sockenstämmorna intygade allmänt att renskador ofta förekom på förvintern, men framhöll att det var ogörligt att skydda alla hässjor med stängsel. Mest omedgörlig var man i Vilhelmina socken där sockenstämman uttalade att lapparna med uppsåt och av ovilja lämnade sina renar utan vård på nybyggarnas myrslåtter. De hade enligt sockenstämman inget intresse av att vårda sina renar. Hårdare tag mot lapparna var enda lösningen. Tongångarna från års brev känns igen. Länsstyrelsen i Norrbottens län hade med anledning av remissen låtit häradshövdingarna i länet hålla möten vid tingen i Jukkasjärvi, Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslag. Man hade vid dessa möten kommit fram till att problemet med skador på växande gröda huvudsakligen kunde hänföras till skogssamerna, som därför borde åläggas att bättre vårda och vakta sina renar under växtperioden. Däremot var det omöjligt att kräva samma noggranna tillsyn av fjällsamerna när de under den mörka hösttiden och vintern kom ner i skogslandet. Man påpekade också att tidpunkten för dessa nedflyttningar kunde växla från oktober till december beroende på årets väderlek. Det var därför inte möjligt att, som landstinget hävdat, lösa problemet genom att föreskriva att nedflyttningarna fick ske först sedan böndernas hö bärgats i lada. Detta skulle visserligen ha skett senast den 1 december, men att hindra renarna från vinterflyttningar ända till dess var en omöjlighet i stora delar av inre Norrland. Länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län fastslog, sedan remissomgången var klar, att års stadga om att renar ej var “hemdjur” gällde i de båda länen liksom också års förordning om hägnadsskyldigheten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=