i SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT RIRLIOTEK TJUGOSJUNDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN / • • RATTSHISTORISKT BIRLIOTEK TJUGOSJUNDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
VIENNETIONDEN 1 NORGE AV CARL AXEL EKROM A.-n N'OHDISKA HOKHANDELN. STOCKHOLM l niSTHlBUTION
ISBN 91-8')190-07-l LIND 197(i CAUL BLOMS BOKTKYCKEIU A.-B.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förkorlningar Kap. I. Inledning Kap. II. Ledungsinanfalel Kap. Ill. Taxeringen till Viennelionde . . 1. Myntkursen 2. .lordviirderingen d. Jordalalet Nidaros stift Bergens stift Stavangers stift Oslo stift llaniars stift Sammanfattning Kaj). IV. Skattledung Borgartingslag Gulatingslag och Frostatingslag Eitlsivalingslag Sammanfattning Kap. V. Hiiradet , Kap. VI. Sammanfattning I’^xkurs. Peterspenningupphörden Noter Kap. I Kap. Il Kap. 111 Kap. IV Kap. V Kap. VI Exkiirs 1 6 IS 18 21 27 27 28 31 33 47 50 55 55 63 67 70 73 104 121 127 127 128 128 131 135 137 138 Bilagor 1. Anticpius taxus mark kaup: Oslo stift utom Bohushin 2. D;o Bohushin Summary Litteratur 141 144 148 154
FÖRKORTNINGAR AC=Acta Canieralia Bfl =Borj'artingslagen DN=Diplomatarium Norvcgicum I)S=L)iploniatarium Siiecanum EJ=Biskop 0ysleins jordebok Etl =Eidsivatingslagen Ell =Frostalingslagen Gtl =Gulatingslagen KL=Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid Pgd=Prästgäld UL=Upplandslagen
1. INLEDNING l']xakta uppgifter om totalbeloppen av \"iennetionden — dvs. den skatt till påvestolen som enligt besint av konciliet i Vienne 1311 skulle utgöras av klerns i hela kristenheten under en 6-årsperiod 1864, då den norske historikern P. .1. Muuchs avskrifter av de påvliga kollektorernas råkenskaper i Vatikanarkivet utgavs under tileln »Pavelige nnntiers Hegnskaps-ogdagbiiger, forte under tiendeo[)kraevningen i Norden 1282—1334». Utgåvan innefattar hl.a. de redovisningar kollektorerna Johannes de Serone och Bernardns de Orfolis liimnat den påvliga kammaren angående sin upph(")rd av den norska och svenska ^Jennelionden åren 1327 och 1328. I dessa riikenskaper redovisas stiftsvis den i båda lånderna uppburna lionden för hela 6-årsperioden, först den norska och sedan den svenska. Beloppen för de 11 stiften inom de egentliga riksterritorierna, sådana dessa belopp anges i räkenskaperna för 6-årsperioden tillika med här framräknade delhelopp för etlvart av de sex åren, år följande:^ från Norge och Sverige har stått till förfogande sedan Rclopp för ett år: .Mark Totalbelopp för 6 år: .Vorr/c Oslo . . . . llamar . Nidaros . Beiften Stavanger •ä.OO-i 1/2 mark 1/2 öre 1.553 4.208 2.700 1.194 8.33 182/240 258 200/240 701 90/240 2 » » 4.50 249 14.957 1/2 mark 2 1/2 öre 2.492 232/240 Sncri(/c Ujipsala . Strängnäs Linköping Växjö . . . Skara ... \’ästerås . 3.832 mark 2 1.777 3.791 420 4.123 1.117 638 136/192 296 32/192 631 160/192 71 14/192 687 52/192 186 48/192 öre » 3 1/2 öre •» 5 » 4 15.067 mark 6 1/2 öre 2.511 58/192 1 Ekbom
2 1311 års konciliebesliil oni Meiineliondens iitgiirandekun^^jordes i bullor 1/12 1312 till de norska och svenska kyrkoprovinserna: enligt de påvliga dekreten sknlle den utgöra decimac omnium redditum et proueutuum eeelesiasticorum- dvs. en tionde av alla kyrkliga riinlor och inkomster. Huruvida föreskrifter om de påvliga skaltedekretens tillämpning i Sverige kommit att utfärdas är ej känt men att så skett torde emellertid kimna hållas för sannolikt. För bedömningen av den svenska ^’iennetionden fiireligger likväl ett relativt rikt källmaterial i listorna över den tionde, som för ett av de sex åren påfördes biskopsbord, kaniker, sockenpräster och klosterpräster i Uppsala och Strängnäs stift. (DS 1946, DS 1947, AF, 160, AC 161). För övriga svenska stift saknas de motsvarande detaljnppgifterna, beträffande dessa stå endast de ovan angivna, av kollektorerna redovisade kliimpsiimmorna för stiften till förfogande fiir en bedömning.^ I Xorge utfärdade ärkebiskop Eilifs och tre av hans suffraganer — biskoparna Helge i Oslo. Ingjald i Hamar och Andnn i Holar —i skrivelse 8/12 1313 vissa tilhimpningsföreskrifter för den påbjndna tiondens uttagande (DN 1. 139). 1 denna skrivelse omtalas inledningsvis den decime omnium ecciesiustieoriim redditum per Xidrosiensem proiiinciam, som pålagts av Clemens Y, varefter förhållningsorder ges för tiondens insamlande liksom beträffande beskattningsnormerna. Det fiireskrivs sålunda att varje biskop hade att fö)r sitt stift ntse två erfarna kollektorer för insamling av den tionde, sompåförts biskop, kaniker och övriga dondvapitelsämbeten. Aven för })rästerna vid sockenkyrkorna sknlle om så befunnes påkallat utses kollektorer, som hade att insamla tionden och fiira den till biskopssätet på eget ansvar och egen bekostnad. I varje stiftsstad skulle utses prokuratorer med uppgift att för biskopens och domkapitlets räkning mottaga den i stiftet insamlade tionden av kolleklorerna, under noggrann avräkning, och deponera den i tryggt förvar. Varje kollektor och prokurator hade alt upprätta skriftlig förteckning över all tionde han mottagit av envar, så att det skulle stå klart vem som erlagt vad och för vilken tid detta skett. Beträffande beskattningsnormerna heter det i skrivelsen att biskopar, klosterpräster, kaniker samt socken- och kapellpräster skulle utgöra tionde i reda penningar av alla sina kyrkliga in-
a komster och räntor efter värdet vid tiden fiir deras uppkomst. I fall där prelater eller andra präster, reguljära eller sekuliira, försålde sina inkomster för visst pris, skulle tionde härför utgöras efter detta pris i dess helhet. Vikarier för kaniker med tjänstgiiring vid domkyrkorna skulle ej erlägga tionde fiir vad de upphar av kanikerna utan dessa senare skulle själva utgöra tionde f()r inkomsterna av hela prehendet. ^'ikarie för sockenpräst, som ätnj()t fri kost hos prästen, skulle hetala tionde endast för vad han kunde tillgodogiira sig härutciver och detta skulle då avräknas från sockenprästens tionde. l']rsättning för jordfästningar och andra mer ohestämhara inkomster skulle decimeras enligt kvalificerad värdering och om kollektorn, ej ville åtnöja sig med denna kunde han hänvisa frågan till sin överordnade, vilkens mening skidle vara utslagsgivande. Tionde skulle vidare utgå av testamentariska förordnanden, som avsåg all slags hisegendom och beträffande vilka särskilda villkor ej stii)ulerats, liksomav avkastningen av all testamenterad fast egendom. Tionde skulle vidare utgöras av avkastningen av åkrar och ängar, som upptagits och odlades av såväl klosterpräster som sekulära ])räster, liksom av den landskyld, somenligt allmän och rättvis värdering horde utgå av sådan jord med det begränsade belopp, som syntes höra påfiiras därest detta ej skett tidigare. -— Slutligen framhölls i skrivelsen vikten av att tiden fiir tiondens erläggande i miijligaste mån begränsades så alt tionden kunde vara i sin helhet inbetald fiirt' oktober manad varje år. Skäl tala för att \Mennetiondelaxeringen av de svenska l)eneficierna avsetts skola ske efter i allt väsentligt samma riktlinjer som beskattningen av de norska. 1 varje fall har norskt och svenskt samråd i taxeringsfrågan ägt rum, del framgår av ett dokument från 1Ö19, som sammanfattar besluten vid ett nuile i Bohus mellan två svenska biskopar i Skara —samt ett antal norska prelater (DS 2204). k]nligl detta dokument beslöts vid mötet bl.a., att en fjärdedel av de kyrkliga heneficiernas inkomster skidle avräknas innan tionde logs av återstöden.'^ Några stiftslistor med detaljuppgifter omden tionde, som för ett år påförts de särskilda beneficierna inom ett stift —dvs. sådana förteckningar som föreligger för Uppsala och Strängnäs stift — Karl i Linkiiping och Bengt
4 har ej kommit att bevaras från den norska Viennetiondebeskattningen. De enda förekommande uppgifterna om differentierade taxeringsbelopp för norska beneficier är de som Viennetiondekollektorerna lämna i räkenskaperna över nj)pbörden inom Stavangers stift. Där utpekas sjn pastorat, som ej fullgjort sin betalningsskyldighet gentemot kollektorerna; beträffande dessa anges restantierna i belopp, avseende hela ö-årsperioden. Med ledning av dessa uppgifter kan årsbeloppet för vart och ett av de sju pastoraten framräknas.^ Viennetiondebeskatt ningen av Norge och dess problematik bar ännu icke undersökts av nor.sk historieforskning. Beträffande den svenska Viennetionden föreligger dels Y. Brilioths banbrytande arbete, som förutom Viennetionden tar upp till behandling hela raden av de mot Sverige riktade påvliga beskattningsåtgärderna under medeltiden.® ocli dels en egen undersökning, i vilken redovisas ett försök att med ledning av Viennetionden beräkna taxeringsunderlaget för det dåvarande riket i de äldsta kända svenska jordvärderingsenheterna, attungen och marklandet; det bar sålunda antagits att Viennetionden huvudsakligen vilat på en taxering av de kyrkliga beneficiernas tionde- och avradsintäkter och att denna taxering fiiljaktligen ytterst återspeglar en uppskattning av den åkerareal, som var uppodlad vid tiden fiir taxeringen." Undersökningen har lett till antagande att i Viennetiondesiffrorna kan skönjas en tidig taxering av den svenska åkerjorden efter utsädet till 76.800 attungar, motsvarande 9.600 plogland eller 96 bund.^ Attungen bar härvid definierats som en äga, som årligen besåddes med 12 spann korn till ett värde av en halv mark silver och gav 6-faldig skörd och ett utbyte av boskapsdriften i värde motsvarande halva skördevärdet.^ Den jordindelning, på vilken Viennetiondetaxeringen baserats, bar ansetts återgå till senare delen av vikingatiden och skäl bar befunnits tala för att den kan ba genomförts av Olof Eriksson i Skötkonung), ca 995—1022.^® Det bar vidare hållits för sannolikt att liknande jordtaxeringar vid ungefär samma tid pålagts den odlade jorden i Norge och Danmark, även här som underlag för en beskattning och för en fördelning av de bördor, som införandet av ledungsorganisationen i länderna pålade bönderna. Den föreliggande utredningen har till syfte att såvitt möjligt
5 uh()iia, oin den norska Viennelionden, analyserad enlist den inefod, soin i den ovannämnda undersökningen tillämpats beträllande dess svenska motsvarighet, eller någon annan liknande metod, kan ntgiira stikl t‘<")r antagandet att en sådan tidig taxering av åkerjorden genomhirts även i Norge och huru denna i så fall gestaltat sig. 1 undersökningen av den svenska \Mennetionden har framdragits åtskilliga förhållanden, som indicera att ett nära lalmässigt samhand existerat mellan ledungsmantal och jordalal i de delar av riket, där en ledung varit organiserad, dvs. huvudsakligen i Svealandskapen.Då ett dylikt samhand nuijligen kan antagas ha förelegat även i Norge, torde undersökningen av underlaget fcir den norska jordtaxeringen i första hand hiira inriktas på den norska ledungsorganisationen. För en analys av denna slår ett rikt kidlmalerial till fiirfogande.
IL LEDUNGSMANTALET Huvudkällorna för bedömning av frågan, hnr den norska ledungen varit organiserad utgörs av de uppgifter, som lämnas i (itl ^ 315 och i konung Magnus Håkanssons (Lagabiiter) testamente 1/2 1277 iDX R', 3). I Gtl §315 anges för de norska lednngsdislrikten-fvlkena dels det antal skepp varje distrikt hade att uppställa och dels den skeppstyp, som i varje fall skidle ifrågakomma. De skeppstyper som omlalas i lagen är av tre slag, 20sessan, som roddt's med 40 åror, samt 25-sessan och 30-sessan om resp. 50 och 00 åror. Gtl § 315 fördelar lednngsbördorna på distrikten enligt IVdjande:' Antal rian angiven skeppslyi) ‘20-sessor ‘25-sessor .'tO-sessor Bnrgarlingslag Viken (irenland . . OO 1 (iiilatingslag .\g(ler (Egdalylkc) Rogaland Hordaland •''ogn Firiiafylke Sunninore U> ‘24 •24 10 ‘20 10 Frostatingslag Roinsdal . . , Xordinore Trondelag . Naindalen Hålogaland 10 ‘20 80 0 i;4‘2 i;5 1 102 110 1 1
7 'Fotalanlalet skepp skulle således enligt lagen utgin-a 310, varav närmare två tredjedelar utgjordes av 20-sessor medan återstoden representerade skeppstyper med sliirre antal åror. 1 Magnus Lagaböters testamente anges ledungsindelningen ej i antal skepp utan i antal skipreider, ledungsbördan specificeras sålunda: Antal ski|)reider Krostatingslaf' Halogaland Namdalon Trondelag Si)arl)yggjafylke Kynalylke \'ordoiafylke Skcynalylke St jordnialylke Slrindarfylke (laiddnlalylke Orkadalsfylke N'ordniore Roinsdal Gulatingslag Siinninore Firdafylke Sogn Hordaland Hogaland Agder Borgartingslag Frän Rygjarl)it till Borgesysla Frän Kanibo till Svinesnnd . . l'rän S\ inesiind till iilven . . . 13 t) 8 (5) 8 8 10 8 äO 10 105 8 10 15 10 3‘-> 3‘_> 15 120 10 10 48 10 270 'rcstamentet anger antalet skijireider för stnnlligji ledungsdistrikt lillikti med det belopp, beräkmit efter 3 mark [)r skipreida, som konungen tillerkiinde varje distrikt såsom ftvttighjälp, (id enienddm (inuoiuun uel vaccis in iisus jxiujwrum. dock att fiir Verdolafvlke i 3’rondehig intet skipreidettil anges uttm endast det till fylket utgående l)eloppet, 15 nunk. Med ledning av beloppets storlek stiller dock de norska förlatlare, som kommenterat tesitimeiilet, antalet skijireider i Verdolafylke till 5.’ Iniligt Gtl § 315 skulle således i den norska ledungen ställas 310 skepp medan enligt testamentet tiv 1277 tintalet skipreider kunde beräknas till 279.*'* Dessa till synes divergertmde uppgifter
8 ha föranlett E. Bull till antagande, att skillnaden mellan skeppstalet i Gtl § 815 och skipreidetalet i testamentei av 1277 ålerspeglar en motsvarande brist på överensstämmelse mellan skeppstal och skipreidetal redan under tidigt 1200-tal.^ Till stöd för ett dylikt antagande anför Bull nr Håkon Håkonssons saga nppgifterna om tvisten på riksmötet i Bergen 1228 mellan konung Håkon och Sknle jarl om rikets delning dem emellan.^ På miitet förelåg uppenbarligen principiell enighet om att Sknle jarl på sin lott skulle få den nordliga tredjedelen av landet medan konungen skulle disponera återstoden och tvisten 1228 gällde närmast, hur jarlens del skulle territoriellt avgränsas. Jarlen fiireslog att sydgränsen för hans del av riket skulle uppdragas så alt Firdafylke komalt innefattas i denna. Jarlens delningsförslag avvisades dock av konungen som alltför ofördelaktigt för honom själv och det framhölls från konungens sida alt om delning skedde enligt jarlens krav skulle på konungens del av riket endast falla 10 skipreider mer än halva skipreidetalet i hela riket. Tvisten shils med den kompromissen att Firdafylke tillerkändes konungen; gränsen mellan jarlens och konungens riksdelar kom således alt sammanfalla med Sunnmores sydgräns, som bildade gräns i siider även för Xidaros slift. Bull sätter nu i sin utredning först jarlens delningsförslag i relation till den ledungsorganisalion. som återspeglas i Cdl § 815, och får då med tillämpning av skeppstalen i denna följande siffror f(‘)r de bägge riksdelarna:** Konuiii’ens del .Jarlens del .\ntal skepp .\ntal skep]i \’iken Froslalingslag Gulalingslag Sunnniore . Firdafylke 1,T2 01 Gulatingslag Egdafylke Rogaland . 11 ordaland Sogn . ... , 10 10 20 21 24 108 10 141 Då dessa skeppstal ej ens tillnärmelsevis stämmer med de uppgifter konungen lämnade 1228. prövar Bull en delning efter uppgifterna om skipreidetidet i testamentet ;iv 1277:'
9 Antal skipreidcr Antal skiprcidcr Konungens tlel Jarlons del 105 48 Frostatingslag (iulalingslag Sunnniore . Firdafylke . Viken (lulatingslag Egdafylke Rogaland llordaland •Sogn 15 10 52 15 ;}2 150 10 145 Hull finner all resullatel av jarlens delningsförslag vid en lillläinpning av leslainenlels iippgifler slännner sä bra inan (iverhuvud laget kan vänia ined konungens uppgifler 1228.^ Överenssläininelsen är så påtaglig att man enligt Hull måste anta, alt 1277 års organisation av flollan i alll väsentligt måste ha varit genomförd redan 1223.‘'’ Det framgår härav, menar Hull, att den konstaterade divergensen mellan skeppstal oeh skipreidetal sannolikt IVirelegat redan under tidigt 1200-tal. Nedsiitlningen av antalet skipreider i Trondelag vill Hull tillskriva det fiirhållandet att ledungen där omkring år 1200 iivergått från krigs- till skattledung och att t ronderna i samhand därmed kunnat genomdriva en minskning av sin skattebörda från 80 skejip till 59 skipreider.’” häir fylkena i Gulal ingslag kan skillnaderna i skei)pstal oeh skipreidelal i vissa fall, såsom när det gäller Egdafylke, ha berott på en omreglering av hiirdorna vid (ivergång till en större fartygstyp f()r k'dungen, från 20- till 25-sessa. Enligt § 8 i Magnus Erlingssons redaktion av Gtl hade detta fylke att ställa 20 skepp i ledungen men enligt Gtl § 815 endast 16, samtliga 25-sessor. Om de 20 skei)}). som skulle uppställas enligt lagredaktionen av 1164, utgjorts av 20-sessor skulle de ha representerat (20X20) 400 halvrum eller samma antal rum som 16 25-sessor (16X25). Övergången från 20- till 25-sessor i Egdafylke skulle således icke ha inneburit någon egentlig utökning av fylkets ledungshörda, endast en omreglering av denna efter den större fartygstypen.” 4'ill belysning av totalantalet skepp i den norska ledungsfloltan anför Hidl härjiimte en notis som förekommer i tre handskrifter från 1800-talets senare hälft, enligt vilken Norge hc^rtsetl från Upplanden och Jämtland vid full ledung hade alt prestera 886 20-sessor, vart skepp med en skeppsbesättning av 100 man.’~ Enligt Hulls mening behöver intet tvivel råda om alt denna upp-
10 gift, som fixerar skeppsbesättningen fcir hela flottan till 33.600 man, för sin tid är helt korrekt. Från berättelsen om Sigurd Jorsalafars Smålandsledung 1123 eller 1124 anhir Bull vidare uppgiften, att när konungen bjöd ut allmänning från hela landet den samlade flottslyrkan hade uppgått till 300 (360) skepp, en uppgift som Bull finner väl stämma med de enligt hans uppfattning bortemot 100 år yngre uppgifterna om antalet skepp i Gtl § 315, dvs. 310.^^ Den relativt oklara bild av den norska ledungens organisation under olika tidsperioder, som möter i Bulls framställning, har senare på ett förtjänstfullt sätt lagts till rätta av J. Jcrstad, som framfiirt ett beaktansvärt uppslag till förklaring av den norska ledungsorganisationens utveckling från tiden före tillkomsten av Citl ^ 315 till 1277.^^ Jerstad anser att man i källornas uppgifter om ledungsorganisationen kan urskilja tre utvecklingsstadier: ett äldsta stadium, dä hela den norska ledungsflottan uteslutande utgjordes av 20-sessor, en senare period, representerad av Gtl §315, då fylkena i Gulatingslag hade att uppställa 25-sessor men ledungsdistriklen i Frostatingslag och ^hken 20-sessor. samt slutligen organisationen sådan den framträder i 1277 års testamente. då samtliga ledungsdistrikt utom möjligen de två nordligaste, Namdal och Hålogaland. uppstiilUle 25-sessor. Med utgångspunkt från Bulls antagande att utökningen av antalet skepp i Egdafylke från 16 till 20 i praktiken ej inneburit annat än en omreglering av ledungsbördan ulan att samtidigt någon (ikning av totalantalet halvrum eller hamlor skett rekonslruerar Jerstad det äldsta stadiet genom att omriikna de 116 25-sessor, som fylkena i Gulalingslag enligt § 315 hade alt prestera. till 20-sessor efter skeppens haniletal, dvs. 50 för 25-sessa och 40 för 20-sessa: Antal ‘25-sessor enligt § 3t5 Motsvarar antal 20-sessor Sunnmore Firdal ylke Sogn . . . . Il ordaland Kogaland Egdafylke 16X50= 800 20X50=1.000 16X50= 800 ‘24X50=1.‘200 ‘24X50=1.200 16X50= 800 ‘20X40= 800 ‘25X40=1.000 20X40= 800 ;10X 40=1.‘200 30X40=1.200 ‘20X40= 800 116X50=5.800 145X40=5.800
11 Med denna omräkning summerar Jersfad hela skeppslalet i den norska lediingslloltan under det äldsta stadiet, då endast 20-sessor ställdes av ledungsdistriktem enligt fiiljande: Antal ‘2()-sessor Frostatinf^sla},' enligt § 315 Gnlatingslag enligt omräkning . . . . ^’iken enligt § 315 132 145 60 337 Med sin omriikning av skeppslalet i (iiilatingslag erhåller Jerstad således hir hela landet skeppslalet 337, en siffra som enligt Jerslad sliimmer bra med uppgifterna i notiserna från senare hälften av 13()()-falel, enligt vilka Norges ledung utgjorts av 336 2()-sessor. Jerslad antar, alt de ifrågavarande notiserna från 1300falet hyggt på äldre källuppgifler, av vilka de utgjort avskrifter. Med hänsyn till heslämmelserna i fill § 3 om antalet skipreider i 1'igdafylke och anknytningen av dessa till Erling Magnussons lagredaktion antar Jerslad, att omläggningen av ledungen från 20till 2ä-sessor iiven i (ivriga fylken inom Gulatingslag kommit till stånd genom heslut, som fallals å riksmötet i Bergen 1164. 1 1'roslalingslag har omliiggningen genomfiirts ej lång lid därefter, i vart fall har Trondelag 1223 haft ungefär samma skipreideindelning som 1277. Sist har (ivergången till den sliirre fartygstypen sannolikt skett i Viken. Jerstads diskussionsinlägg är viisentligt f(ir insikten om det norska ledungsväsendets utveckling under 1100- och 1200-lalen. Del torde emellertid vara miijligt att komma ett steg längre än Jerslad gjort i sin analys, om man beaktar dels uppgiften i de antVirda notiserna från 1300-lalets senare hälft alt f(ir 20-sessan beräknades en besättning av 100 man, och dels uppgiften i landslagen Ill, 0 om riitl vistalaka i varje tolft, sammanställd med stadgandet i (itl § 301, att en 20-sessa ej skulle vara segelför om T) rumeller flera stod lomma och att det i sådant läge skulle åligga den som hade myndighet över minst en åtling alt skaffa folk till ä hamlor.*** Ihiligt landslagens vistataka-regel skulle bönderna utgöra 5 månadsmaler i snuir och mjiil såsom färdkost till varje hamla.
12 Det framhålls vidare i lagen, att rätt vistataka i varje tolft skulle fiir halv månad utgöra 6 månadsmater i smör och mjöl, dvs. för en hel månad 12 månadsmater för 12 män. Den sistnämnda regeln anger alltså såsom rätt vistataka en månadsmat per man inom tolften. Om samma regel appliceras på förhållandena i hamlan skulle 5 månadsmater där indicera att hamlan bestått av o män. Alt begreppet »hamla» på ett ledungsfarlyg var identiskt med »rum» framgår av Gtl § ÖOI och med »rum» avser lagen enligt en allmänt omfattad mening »halvrum».'" vSkeppsbesättningen i leduugsfartygets halvrum skidle således med den angivna tolkningen ha utgjorts av ä män samtidigt som det på fartyget existerat en indelningsenhet om 12 män. en tolft. Det är nu emellertid upi)eubart att det ovan angivna antalet män, 5. måste relatera till en tiotalsräkning medan tolften utgjort led i eu räkning efter tolvtal. Om man antar att ö-talet män hänför sig till uppgifterna att 2()-sessan haft en skeppsbesättning om 100 man samt att mantalet i tolften stått i viss relation till skeppsbesättningen på en 25-sessa, kan indelningen av besättningen på de båda skeppen rekonstrueras salunda: .\ntat roddare Mantal i förrummet Totalt mantal Hatvrum 5 1 4 1 2 8 2 10 3 V2 3 15 4 10 4 20 5 20 5 25 10 40 10 50 20-scssa 25-sessa 20 80 20 100 25 100 20 120 Som framgår av tabellen har den baserats på antagtuidet, att man vid övergång från 20- till 25-sessa utiikat antalet roddare från 80 till 100 men bibehållit antalet män i förrummet ofiirändrat, varigenom skeppsbesättningen i sin helhet kommit att svara mot 10 tolfter män. Frågan är nu om denna utökning av mantalet pr skejip —och fiiljaklligen även pr skipreida — kompenserats av en däremot svtirande minskning av antalet skepp, alltså om del vid omläggningen varit fråga enbart om en omreglering av den tidigare
13 fixerade inanlalsnormen eller oni nian syftat till en faktisk nt- (ikning av mantalet. Frågan kan besvaras genom en enkel överslagsberäkning, avseende hela lediingsfloltan: 330 20-sessor med en besättning av (330X100) 33.000 man har haft sin matematiska motsvarighet i 280 25-sessor med en besättning av (280X120) 33.000 man. Del kan således konstateras att en omreglering av den norska lediingsflottan från 330 20-sessor med en besättning av 100 mau till 25-sessor om 120 man utan att samtidigt en ökning av manskapsnltaget genomfiirdes matematiskt skulle resultera i en minskning av antalet skepp i lediingsflottan med 50, dvs. med 1/0, till 280. När Magnus Lagaböters testamente av 1277 visar en indelning av flottan i 270 skipreider utgör detta ett starkt stöd fiir antagande, att det är en dylik omreglering av flottenheterna som skett vid övergången från den mindre till den större fartygstypen. Då den bär supponerade omregleringen av lediingsflottan matematiskt baserats på en utökning av mantalet i varje skipreida från 100 till 120, kan vi med ledning av dessa talvärden kontrollera Jerstads omräkning av skeppstalet i Giilatingslag, som gjorts efter hamletal: .\ntal 25-sessor cnlif»! Gli § 315 Motsvarar antal 2()-sessor Mantal efter 120 sessa Mantal efter 100/sessa Egdidylke Rof^alancl Hordaland Sogn .... Eirdafylke Snnnmore 10 1.920 2.880 2.880 1.920 2.400 1.920 20 2.000 3.000 3.000 2.000 2.400 2.000 24 30 24 30 10 20 20 24 16 20 116 13.920 144 14.400 Av tabellen framgår att en omreglering med räkning efter mantalet ger ett mera nyanserat utslag än Jerstads räkning efter hamletal: för ett av fylkena, Firdafylke, blir antalet 20-sessor 24 i stället f()r 25 medan resultaten för fylkena i övrigt ej påverkas, dock att totalt sett lagförbundets mantal i ledungen genom omregleringen kunnat begränsas från 14.400 till 13.920, motsvarande besättningen på 4 skepp om 120 man.
14 Skeppslalet i Gulatingslag före omläggningen till 25-sessor kan således antagas ha utgjort 144 20-sessor, motsvarande en skeppsbesättning av 14.400 man. För fylkena i Frostatingslag och för Borgartingslag kan ledungsmantalet beräknas med ledning av skeppstalen i Gtl § 315; totalt erhålles vid en sammanställning de mantal för flottan som framgår nedan: Mantal etter 100/sessa Antal 20sessor Homsdal . . Nordmore Trnndelag . Naindal . . Ilålogaland 10 1.000 2.000 8.000 20 80 9 900 13 1.300 132 13.200 6.000 14.400 Borgartingslag (iidatingslag efter oinriikning till 20-sessor 60 144 336 33.600 Med ledning av talvärdena 100/120 för resp. 20/25-sessa har i tabellerna nedan sammanfattats ledungsmantalet i den norska flottan sådant detta framträder under de tre utvecklingsstadier, som kan urskiljas i materialet; 1 :a och 2:a stadierna 20-sessor 3:e stadiet 2ri-sessor Ski]>reider Mantal Skijireider Mantal Frostatiiujslag Hålogaland Xaindal . . . Trtindelag . Nordmore . Romsdal . .. 13 1.300 13 1.360 1.080 7.200 1.920 900 9 9 80 8.000 2.000 1.000 60 20 16 8 10 960 13.200 132 106 12.720 1 :a stadiet 20-sessor 2:a stadiet 25-sessor 3:e stadiet 25-sessor Skipreider Skipreider Skipreider Mantal Mantal Mantal Gulatingslag Snnnmore Firdafylke Sogn . .. . Hordaland Rogaland Egdafylke 20 2.000 2.400 2.000 3.000 3.000 2.000 16 1.920 2.400 1.920 2.880 2.880 1.920 16 1.920 1.800 1.920 3.840 3.840 1.800 15 24 20 16 20 16 30 32 24 30 24 32 20 16 15 144 14.400 116 13.920 126 15.120
15 l:a och 2:a stadierna ‘20-sessor 3;e stadiet ‘25-sessor Skipreider Skipreider Mantal Mantal lionjdrtincjslny Veslfold . . Hor^esysla Holuisliin . . 2.000 2.000 2.000 10 1.020 1.020 1.020 20 10 20 10 20 0.700 00 0.000 48 lui .summering' av talvärdena för de olikti .stadierna visar följande siffror: l;a stadiet 2;a stadiet 3:e stadiet Skipreider Skipreider Skipreider Mantal Mantal Mantal k'roslatiiif^slaf» Ciulalingslaf' . Horf'arliiif'slaf,' 132 13.200 144 14.400 00 0.000 132 13.200 110 13.920 00 0.000 106 12.720 ir).120 r).700 120 48 330 33.000 308 33.120 280 ;{3.000 Beträffande skipreide- och inantalssiffrorna föir andra stadiet, dvs. det som representeras av stadgandena i Gtl § 515. bör betiktas alt § föreskriver uppställande av två skepp, som ej redovisats i sammanställningen, nämligen dels en 30-sessa, som lagen pålägger llålogaland och dels ett skepp av icke närmare angiven typ, pålagt (Irenland. Om del sistnämnda skeppet utgjort en 5()-sessa och man ftir denna skeppslyp räknat ett manskapsunderlag av 240 män, erhålles även för detta andra stadium slutsiffran (35.120+480) 33.600 mantal. Av sammanställningen för tredje stadiet framgår, att Trondelag upptagits till 60 skipreider istället för det mindre sannolika antalet 50, som vanligen framräknas med ledning av testamentet 1277. Den möjligheten torde ej kunna uteslutas att Verdolafylke i själva verket haft en underindelning i sex skipreider men av någon anledning erhållit teslamentarisk fattighjälp endast för fem. Antalet 60 skipreider för Trondelag uppkommer också om man antar att det sextionde skeppet utgjorts av den skipreida, som bildats av Nidaros och vars existens bekräftas av ett flertal stadganden i Ftl VII, 11.^®
16 Den norska ledungsflottans utveckling under 1100- och 1200talen skulle med här gjorda antaganden kunna sammanfattas i följande talvärden: Mantal Antal skepp 1 :a stadiet 20-sessor 3:i()00 336 2:a stadiet 30-sessor 25-sessor 20-sessor 3:e stadiet 2.)-sessor 480 2 116 13.920 19.200 33.600 192 310 33.600 280 Med ledning av den matematiska omregleringsnormen fötr övergäng från 20- till 25-sessa —minskning av skeppstalet med 1 (i —kan vi nu överblicka hur utvecklingen från det äldsta stadiet till det yngsta gestaltat sig för de tre lagförbunden: ökning eller minskning Matematiskt skeppstal Minskning med 1,6 .-Vntal 25-sessor Antal 20-sessor 106 -4 Frostatingslag .... Gulatingslag Borgartingslag . . . . 132 22 110 126 -f6 2 120 144 24 48 50 60 10 280 336 56 280 0 Enligt den här verkställda utredningen skulle således det totala mantalet i den norska ledungsflottan icke ha påverkats av övergången från 20- till 25-sessor utan liksom före omläggningen ha uppgått till 33.600 man medan däremot skeppstalet —och därmed sannolikt även skipreidetalet — minskat från 336 till 280 fartyg. Det kan konstateras att omorganisationen av ledungsflottan inom den givna ramen genomförts med perfekt matematisk precision, som vittnar om att organisatörerna under 1100- och 1200-talen haft en klar överblick över det aktuella läget och de möjligheter till en förändring av detta som de tillgängliga manskapsresurserna erbjöd. Det torde kunna förutsättas, att omfördelningen av bördorna skett med de tre lagförbundens goda minne; att omläggningen visat sig ha hårdast drabbat fylkena i Gula-
17 liiiffslaj,' är vad som kunde förväntas med hänsyn till delta lagf()rl)inids centrala stiillning inom ledungen. Att ^Mken med sitt frän hiirjan sannolikt förhållandevis ringa bidrag till flottan vid omliiggningen skulle komma att få detta jdterligare nedsatt framsiar däremot som anmärkningsvärt. Om man nu med ledungsmantalets siffervärtlen iuf()r ögonen vill s(")ka hilda sig en uppfattning om del underlag i jord, som kan ha fiirelegal för mantalet, måste detta givetvis i fiirsta hand ske med ledning av del norska källmaterialets uppgifter om hur den medeltida jordvärderingen i Xorge kan antas ha gestaltat sig. Aven i detta avseende erbjuder sig för hediiuming ett relativt säkert underlag. '2 Ekbom
IIL TAXERINGEN TILL VIENNETIONDE 1. Myntkursen. En omständighet av väsentlig betydelse för analysen av den norska ^’iennetionden är frågan om det relativt sett höga utfallet av taxeringen. Såsom framgår ovan påfördes Norge för ett år en Viennetionde av 2.493 mark medan det motsvarande beloppet för Sveriges del utgjorde 2.511 mark. Den Viennetionde som kom att avkrävas de fem norska stiften var således i del närmaste identisk med den som de sex svenska stiften hade att komma ut med. Denna beloppsmässiga överensstämmelse i taxeringen av de båda rikena framstår som anmärkningsvärd om man lieaktar att \’ienuetionden till sin helt övervägande del vilat på en taxeringen av den tionde, som biskopar och sockenpriister kunde tillgodogöra sig samt i någon mån på avkastningen av de gods, som var anslagna på lön åt kyrkliga befattningshavare. Den norska och svenska Viennetiondetaxeringens siffror torde därför mer eller inindrc! direkt återsi)egla avkastningen av den jord, som var uppodlad vid tiden för beskattningen, och därmed i sista hand iiven omfattningen av ländernas åkerarealer. Under förutsättning att vid ^öennetiondens fastställande väsentligen likartade laxeringsnormer tillämpats i Sverige och Norge, skulle de överensstämmande totalvärdena för taxeringen av de båda länderna indicera, alt Norge och Sverige varit i lika mån uppodlade vid tiden för taxeringen eller att i vart fall den odlade jorden i de båda länderna vid någon tidigare genomförd jordtaxering åsatts ungefär samma jordvärden, vilka sedan kommit att ligga till grund för Viennetiondebeskat t ningen. Att Norge och Sverige vid 1300-talets början skulle ha haft ungefär identiska i bruk varande åkerarealer är dock knappast ett realistiskt antagande, som låter sig förena med de båda ländernas geografiska förhållanden, allt talar för att uppodlingen
19 varvid alltså Iwrlses från Fin- inom del svenska rikslerriloriel inåsle ha varit sliirre. Jämför man odlinifslVirhåtlandena med Hohnslän motsvarar endast en knapp tredjedel av den som representeras av det dåvarande svenska riket, dvs. med arealerna i Skåne, Blekinge. Halland och Bohuslän oräknade. Att relationen mellan ländernas åkerarealer varit en annan vid tiden f()r Mennetiondetaxeringen är dock mer än sannolikt, frågan är endast vilken, hdt rimligt antagande torde emellertid vara att den norska uppodlingen fön hållit sig till den svenska som 1: 2. möjligen kan skillnaden i odlingsförhållandena ha varit något mindre n\en knappast större. Detta antagande leder (iver till frågan om det dä beträffande de tilliimpade taxeringsnormerna kan ha IVirelegat någon avgörande skillnad länderna emellan, som sknlle vara ägnad alt fiirklara den fiirhållandevis höga norska taxeringen. Här kommer i fiirsta hand principerna fiir tiondens bördelning mellan tiondetagarna i fråga. ^"id tiden för \äennetiondetaxeringen var sädeslionden i båda länderna delad j)å fyra andelshavare, i Norge ägde sockenpräst, biskoj), sockeidvvrka och socknens fattiga envar 1/4 av sädestionden ^ medan i Sverige fiirdelningen var den att sockenprästen ägde 3/9 och (ivriga andelshavare 2A).- Boskai)stionden tillkom i båda länderna s(3ckenprästen ensam. Av lionden skulle i båda länderna Vienneliondebeskattas endast de andelar, som disponerades av klerns, dvs. i Norge birntom boskapstionden sockenprästernas och biskoparnas andelar i sädeslionden, tillhopa 2/4, samt i Sverige kvicktionden jämte präst- och biskopsandelarna i sädeslionden, 5/9. Ibirtill komatt i åtminstone ett av de svenska stiften, Uppsala, så gott som hela fattigdelen av sädestiondens ställts till domkapitlets birfogande och anslagits på liin åt innehavare av domkapitelsäinhetena:'* även dessa hineförmåner ha biljaklligen \'iennetiondebeskattals i Sverige. 1 Norge disponerade biskopar och sockenpräster tillhopa hälften av sädestionden jämte boskapslionden och del är endast dessa tiondebirmåner som här taxerats; något arrangemang motsvarande det i det svenska ärkestiftet genombirda med fatligdelen av sädestionden indragen till domkapitlet, har icke existerat i något av de norska stiften. .\v det anf()rda framgår att om någon skillnad förefnnnils i land i vår tid visar det sig att den norska åkerarealen inräknat
20 underlaget för Vienneliondebeskatlniiigen av tionden i Norge och Sverige så har denna varit av heskaffenhet att höra hiranleda en högre \’iennetiondetaxering av heneficierna i Sverige än av de norska iiinhetena, någon förklaring lill den höga norska taxeringenerhjnder den relativt obetydliga skillnaden i de båda kindernas tiondent lag i vart fall icke. Ej heller finns det någon rimlig anledning antaga att den del av norska kyrkans godsinnehav, som skidle hli föremål för A'iennetiondeheskaltiling — dvs. den del som disponerades av klerns —vid liden för taxeringen varit så myckel större än den svenska kyrkans —eller att den landskyld kyrkan i Norge knnde tillgodogöra sig varit så mycket högre än den motsvarande svenska avraden — alt differenser i angivna hänseenden skulle kunna utgöra en plansihel förklaring till det norska taxeringsntfallet. Av allt att dimia måste förklaringen sannolikt sökas på ett annat plan. nämligen i olika utgångspunkter i de båda länderna vid ntvärderingen i penningar av de tiondeförmåner, som skulle tagas till beskattning. Min ovannämnda undersökning av Viennetionden från Sverige utgår från antagandet att den skatt, som komatt påföras de svenska heneficierna, till sitt belopp motsvarat det decimerade värdet i silver av de jordbruksprodukter, som innefattades i de generella avkastningsnormerna, alltså utan uppräkning av värdet i förhållande till den deprecierade myntknrs, som gällde vid 1300-talets början, eller någon äldre sådan myntknrs.^ Det mynt, som kurserade i Sverige när tiondereformen efter 1100-talets mitt genomfördes där, var baserat på silvervärdet i den fullgoda myntning, som återupptagits under Knut Eriksson;® det är till denna silverkurs, som de generella avkastningsvärderingarna av jordbrukets produkter har kunnat anknytas. Och det är på denna silvervärdering som Viennetiondetaxeringen har antagits vila. I Norge var situationen vid tiden för tiondens införande under Sigurd Jorsalafar (1103—30)*’ en annan. Där hade Olav Kyrre (1067—93) eller möjligen någon av hans närmaste efterföljare reformerat Harald Hårdrådes myntväsen genom att övergå från att slå fullviktiga penningar av fint silver till att prägla penningar av halv vikt men av gott silver." Denna utmyntning baserades enligt H. Holst på myntkursen 1: 2 i förhållande till värdet i sil-
21 v(.‘r: peimingcMis t'iu'iniii.skade silvervärde yl trade sig således ej i niyiilels silverhalt utan i den halverade vikten.^ llolst 1'rainhaller, all niir värderelationen mellan del knrserande myntet oeh hränl silver efter vikt var känd, exempelvis så alt det skulle råknas 00 penningar i)å <)ret i stället fih’ såsom vid räkning efter fullvärdiga mynt ;^0. blev det likgiltigt om man räknade eller viigde upp del hel()i)p, som skulle betalas. Det torde därf<)r kunna antagas, framhåller llolst. alt båda lillvägagångssällen fiu'ekom i praktiken. Myidkursen 1:2 har enligt llolst sannolikt upprållhållils liinge. kanske inemot 100 år.” Allt synes tala fiu* att d('l var på denna myniskala, som utvärderingen i ])enningar av de norska tiondeprodukterna fran Ixirjan kom att baseras, oeh skäl torde knappast kunna anbiras mot antagandet att det är myntkursen 1:2 som legat till grund f(>r Viennetiondetaxeringen i Norge. Om så varit fallet ha de medeltida norska måttenhetiaaia bir korn oeh snuir. såldet oeh 3-lispundslau})en. med \'ärden av 20 resj). 26 2 d penningar silver,’” vid invärderingen riiknats u|)p till did)hla värden i vägt eller riikuat mynt. Del är från dessa utgångspunkter som diskussionen av del norska jordalalel torde biira upptagas. 2. Jordnärdcriiu/en. ICnligt den ui)pfattning, som omfallas av min unders()kning av den svenska \’iennetionden, är det värderingen i penningar silver av utsiidet, som legat till grund bir en bestämning av jordvärderingen i Sverige: attungens utsäde om 12 spaiiii har haft ett medelvärde av eu halv mark silver medan för idsiidel på duhbelattungen marklandel. 24 spann, beriiknats dubbla värdet eller en mark silver.” Fråga är nn om en värdering av jorden efter utsiidet kan ha lilliimpals även i Norge. Att en jordviirdering efter utsiidet under tidig medeltid fiirekom i de nordliga oeh västliga delarna av Norge, dvs. inom Frostatingslag och (iulatingslag framgår klart av källmaterialet, sasom spannmålsmåll omtalas såldet i (dl och Ftl; den jord, som besåddes med ett såld säd. benämns i lagarna en såldsadd. Såldsådden underindelades i mficlesland eller ludclingsland. varav 6 räknades på en såldsådd.’- Det norska såldet var ett rymdmått om ca 100 liter och således ungefär dubbelt så stort som den svenska spannen om ca 50—60 liter; hiiremot svarar att såldels värde i pen-
22 ningar silver var dubbelt böi^re än del svenska spannvärdet, 2 norska örfiii^ar (20 penningar) mot 1 svensk öring (8 i)enningar) lör spannen. I dokument från 1300-talets början, avseende dessa delar av landet, omtalas toliKSdcldingen som en jordäga samt sex salidd sati såsom norm fcir en brnkningsenbet. Båda dessa ägotyper, 0-såldingen om 30 oeh 12-saldingen om 72 maelesland, framstå vid en jändiirelse med svenska fcirhållanden som intressanta, enär de baft utsäde till ett silverviirde. den fiirstnämnda brnkningsenhelen av (12X20) 240 ])ennlngar eller en mark. och den senare av en balv mark. dvs. de ntsiidesvärden. som antagits för de svenska jordviirderingsenheterna marklandet och attnngen.^^ 1 det medeltida nrknndsmalerialet från den sydiistra delen av Xorge. alltså från territorierna i Borgartingslag och kådsivatingstag. saknas belägg f(")r att det fcirekommit en viirdering av jorden etter utsädet med såldet som norm. Dokument från dessa delar av landet ge vid handen, att jordvärderingen här i stället skett efter den landskyld åvilade jorden, uttryckt i penningvärde: ägorna ha efter landskyidens storlek indelats i markebol. (iresbol. örlngbol och penningbol iiuhI markebolet nnilerindelat i 480 peimingbol.^’ Inom norsk historieforskning antages emellertid numera, att även landskyldsräkningen baserats ])å en nnderliggande värdering efter ntsiidet med såldet sasom norm. Sålunda menar Steinnes att öresbolet såsom jordiiga varit identiskt med en såldsådd.^*’ ^å^d beträffar utbytet av åkerbruket under medeltiden riikna norska forskare vanligen med tredje kornets skörd som ett genomsnittligt viirde medan boskapsdriften beräknas ba givit en medelavkastning i penningar, som i värde motsvarat hela skördevärdet. Dessa beräkningar ge ett sammantaget drifisviirde. som är nagot liigre än det. som ligger till grund IVir beräkningarna av den svenska Viennetionden och som baserats pa antagandet av en 0-faldig sk<")rd och ett utbyte av boskapsdriften. motsvarande halva skördevärdet. Av de ovannämnda norska brnkningsenbeterna framstår O-saldingen med ett utsäde värt 4 öre silver som en jordäga att nära sammanhålla med den fornsvenska attimgen, det supponerade underlaget i jord för det svenska lednngsmantalet. Med biinsyn motsvarande den svenska avraden som
23 lill allungens och (i-såklingens överensshininiancle utsiulesvärden inaste —oni en el ler nlsädel avvägd laxering av den odlade jorden i Norge överhuvud exisleral pä ö-säldingen som principiell norm, vilkel i sin lur leder lill anlagandel all del kan vara denna äga som nlgjoii del principiella nnderlagel l'(")r del norska lednngsmanlalel. Ovan har anlagils all Norge hall ell sammanlagel lednngsmanlal i riollan av 33.000, vilkel med lilliimpning av den ovan angivna normen skulle indicera en jordlaxering lill samma anlal (>-säldingar. \äd en hediimning av jordKirhällandena i landel i dess helhel masle emellerlid heaklas. dels all i siliran liir lednngsmanlalel <")verhu\ud lagel ej ingär lerrilorierna i kädsivalingslag. dvs. rpi)landen. dels all manlalssiriran IVir Horgarlingslag, 5.700 ledungsmanlal, kna|)j)asl kan anlagas vara represenlaliv l'(■)r jordalaU“! i de lerrilorier, som ulgjordes av A’esHold, Vinguhnark och del nuvarande Bohuslän. Ihiderlagel i jord IT)!' lednngsmanlalel i della lagicirhund har av alll all diuua varit helydligl shirre än vad siliran liu' lednngsmanlalel gc‘r vid handen. Inom norsk hislorierorskning omfallas iiven allnuinl den upplallningen. all sjcikrigsU’dung(‘n inom Borgarlingslag varil en viisenlligl lindrigare hiirda r()r Ixinderna än den var inom (lulalingslag och Froslalingslag.'*^ Ihi viss uuijlighel all heriikna d(“l lolala jordalal varlill Norge kan ha varil upplaxeral erbjuder sig om man med de ovan framriiknade manlalssiffrorna fcir <")gonen älerviinder lill Ivislen i)ä riksnuilel i Ik'rgen 1223 nu'llan konung Hakon och Skule jarl angäcMuh» rikels dcäning.*'' Del framgär av konungens argumenialion all en räkning av Norge efler anlal ski[)reider framsläll som en f(")r honom hirdelaklig norm; jarlens krav pä all fa inräkna k'irdal'vlke i sin del av landel lillhakavisades av konungen med moliveringen all ell hifall lill kravel ej skulle ge konungen sliirre (ivervikl i skipreidelal än 10 skipreider uUiver halva lolalanlalel i rikel. Hur konungen räknal fram della skipreidelal är oklarl. Om man emellerlid ulgär frän liulls anlagande all pä konungens del skulle ulan inräknande av Firdafylke komma 143 skipreider, sa mäsle konungen vid sin beräkning ha ulgäll frän ell lolall skipreidelal i hela rikel av 260 (133-|-10=143) i slällel f()r de 280 som j)resumerats ovan. Skäl synes tala för all konungen vid sin beräkning uuijligen kan ha helt bortsett frän de 14 skipreider. antagandet bli att denna baserats
24 som enli^M Gtl § 315 var pålagda Hålogaland: ett dylikt antagande ger i varje 1'all ett adekvat underlag Gir konungens argumentation. Hnr Skule Jarl hävdat sina territoriella anspråk 1223 framgår däremot icke alls av det traderade materialet. Men vill man anta. att jarlen räknat icke efter lednngsmantal utan efter jordatal -— ett rimligt antagande med hänsyn till lednngsmantalets obefintliga eller svaga representation inom ludsivatingslag och Borgartingslag —kan man genom en enkel överslagsberäkning komma till en uppfattning om hur jarlen räknat. Om man utgår från att lednngsmantal och jordatal i Frostatingslag och Gnlatingslag varit identiska, erhålles för de territorier jarlen gjorde anspråk pa ett jordatal av 17.040 0-saldingar enligt följande: Mantal jniatatal l'ri).statini,'.slai.' Sunnninrc . .. lirdafylko . . r_>.720 l.tfJO •->.400 17.040 Om de territoriella krav jarlen framställde 1223 motsvarat en tredjedel av landets jordtdtil. kan dettii med ledning av de framställda kraven totalt beräknas till i3x17.040) 01.120 O-såldingiir. ^4d en avjämning ;iv jordattdet till 31.200 erhålles ett ttdvärde. som det i detta sammanhang finns anledning att framliäva: om 0-saldingen såsom jordäga betraktats som likvärdig med den svenskii attungen indicerar det framräknade talvärdet nämligen att Norge skulle ha jordtaxerats till 6.400 plogland, dvs. till 64 hund. Riktigheten av denna hypotes kan i viss mån prövas mot taxeringsbetopj)et Gir Mennetionden genom en annan lika enkel iiverslagsheräkning. Taxeringsbeloppet för Xidaros stift, alltså Gir Frostatingslag med Sunnmore, 701 mark, utgör 28.12 ”/o av hela taxeringsvärdet för den norska Viennetionden. 2.403 mark. Om 28.12 Vo av jordatalssiffran 51.200 någorlunda svarar mot det lednngsmantal, som ovan framräknats för Frostatingslag och Sunnmore, skulle detta visa, att visst underlag för hypotesen kunde föreligga. Det kan konstateras att följande talvärden uppkomma vid en dylik jäniGirelse:
25 Bcriiknal lodiinsfsmantal l-'rostalini^slag . . . Siinnmorc Nidaros stilt . . . . '>/() av äl.-iOO 12.720 1.920 14.040 14.097 Do nära (heren.s.sliiinmaiHlc talvärden, vari de.s.sa l)eräkningar rosnllera, j»()r del mer än sannolikt att lednngsmanlal och jordatal i Nidaros stilt kan ha riiknals som identiska värden, som i en eller annan 1‘orm lagts till grund vid taxeringen till ^hennelionde. Dessti konstateranden ger vid handen, att en viss möjlighet till heriikning av jordaltdet även i de (ivriga stiften erhjuder sig om stiftens proeenlnella tnidel i det totala Isixeringsvärdet f()r \’iennelionden lägges till grnnd vid beräkningen. Ihi dylik redovisas i saminanshi Ilningen nedan; Taxeringshelo])]): mark Procent sats Motsvarar jordatal j Motsvarar antal Inind .Stift I Xidaiats Hergen/St avanger Oslo '. . . 1 lamar 701 099 .s:u 259 28.1 14.087 14.000 17.102 :).02r) 14.400/8=18 14.400/8=18 17.200 8=21 1/2 .■).200/8= 0 1/2 28.0 OO.ä 10.4 2.490 100.0 01.200 .'>1.200/8=04 Ihiligt tabellens iilshig skulle således fylkena i l'rost:itingslag oeh i (Inlatingslag ha haft ett taxeringsiinderlag i Jord av omkring 18 blind medan jordatalet i Borgartingslag och kadsivatingslag svarat mot ca 28 hund. Kan ett verklighetsunderlag fCir dessa snp- ])onerade jordatalsvärden påvistis? Ovan har antagits att attnngen i Sverige som jordvärderingsnorm haft sin norska motsvarighet i den äga, som i doknmenten betecknas säsom ö-sålding, dvs. en hrnkningsenhel med ett utsäde av () sålder. I tgångspiinkterna fCir en beräkning av biskops- och liräsltionde stimt Viennelionde från en dylik äga blir, om man räknar efter (i-faldig skCird och ett utbyte av hoskaiisdriften motsvarande halva skiirdevärdet, de loljande:
26 Värde i penningar silver Anlal sålder 6 Itsäde Skörd Boskap Tionde: säd 2, 40 av 720 penningar . . . Tionde: boskap 1, U) av 360 penningar 120 36 720 360 36 36 72 Avriiknas enligt Bohusregeln 1/4 18 04 \’iennetionde I'piu'iikning kurs 1:2 5.4 10.8 Bortses från l)iskoi)slionden erhålles f(’)r sockenprästens tionde i säd och boskap en \äennetionde av 8 penningar pr 6-sålding. Med en strikt matematisk tillämpning av den ^’iennetionde, som skidle l)elöpa pä vart jordatat. borde taxeringen av biskops- ocb jtriisttionden 1’ran öl.LMK) ()-saldingar i Norge ba givit en total skatt till påvliga kammaren av 101.200X10.81 2.804 mark. Beloppet överensstämmer nära med den uttaxerade Viennetionden. sa nära att endast en relativt obetydlig marginal - omkring 7.0 '’/o av lolalbelopj)et kyrkliga godsintäklerna. Det torde därför miljligen kunna antagas att det pä 6-säldingen bebipande beloppet vid taxeringen avjämnats till 10 penningar, något som skidle ha föranlett ett något liigre totalbelopp fiir taxeringen av tionden eller 2.138 1'8 mark. Besterande del av taxeringsbeloppet. 860 mark. skidle da falla skidle återstå för att täcka taxeringen av de på taxerade räntor fran den del av det norska kyrkogodset, som stått till kleriis fiirfogande ocb som med de bär tilliimpade beräkningsnormerna skidle ba representerat en årsinkomst fiir klerns a\ (860-120X10) 2.400 mark silver. 2 Den bär frandörda hypotesen om en redan vid ingången av 1200-talet existerande taxering av den norska åkerjorden till 64 blind visar sig således relativt väl kinma bringas i överensstämmelse med beloppet av den Adennetionde, som päfiirdes Norge. Den fortsatta framstätlningen torde lämpligen böra inriktas på en undersökning av biir det med ledning av AMennetiondetaxeringen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=