133 träder i l’L:s stadf;anden, och kommer då till det resultatet, att den leduiif^sflotta, som på lagens tid uppställdes av folklanden, utgjorts av 114 40-roddare, var och en med en bemanning av 100 man och med ett totalt mantal i flottan av 11.400 man (s. 60). Denna ledungsorganisation har emellertid enligt flafström föregåtts av en äldre sådan, vars konstruktion även den kan utläsas av stadgandet i UL Kg 10: 1, att laga ledung skulle utgöra fyra skepp av varje hundare. Dessa fyra skepp ha utgjorts av 24-roddare (12-sessor), som med de fyra styrmiimien re])resenterat en skeppshiir av jämnt etthundra man (KL, Hundare, s. 76). Beträffande tidfästningen av denna äldre ledungsorganisation svävar Hafström i gradualavhandlingen icke på målet: en lämplig utgångspunkt för dateringen bildade den viistfrisiska ledungsorganisationen, som av danskarna införts i V'iist-Friesland i början av 800-talet. Då den danska ledungen sannolikt existerat på 700-talet och införts i Danmark från svearna, tala sannolika skäl för att dessa genomfört organisationen åtminstone på 600-talet, dvs. under titlig vendeltid, kanske under folkvandringstid (400—öOO-talen). .Såsom terminus a quo vill llafslröm tills vidare ange århundradena efter Kr. f. .Sammanfattningsvis framhåller llafström att på forskningens jiuvarande ståndpunkt kunde alltså den svenska ledungsorganisationen antagas ha tillkommit tidigast under senare delen av romersk järnålder (c:a Kr. f. ^— c:a år 400 e. Kr.) och senast under tidig vendeltid (600-talet) eller, med större saTuiolikhet, folkvandringstid (c:a 400—500 e. Kr.), (s. 127). I KL, Leidang, s. 481, uttalar sig llafström med större försiktighet hetriiffande tiden för den fornsvenska ledungsorganisationens uppkomst: det är ovisst, heter det där, om det funnits något samband mellan den av Tacitus i Germania skildrade flottorganisationen och den senare ledungen. Den som velat se detta uttalande som uttryck för en ökad insikt från llafströms sida om det orimliga i hans tidigare uttalade uppfattning angående den svenska ledungens uppkomst blir dock besviken. 1 sin egenskaj) av fakidtetsopjjonent på min avhandling undvek llafström visserligen nogsamt att ingå på denna fråga (liksom på de flesta övriga väsentliga frågor) men vid enskilda samtal i anslutning hiirtill förklarade sig llafström emfatiskt vidhålla sin i gradualavhandlingen deklarerade slåndpunkt. Bland nu verksamma forskare torde få dela Hafströms uppfattning att ledungen äldst ui)pkommit i .Svitjod under folkvandringstid eller än tidigare; i vart fall sitt ter källmaterialet i de skandinaviska länderna en obeveklig gräns för varje försök till rekonstruktion av den fornsvenska ledungsorganisationen vid omkring år 1000. Varje hypotes, som avser att leda denna tillbaka till tid före den angivna gränsen, måste betecknas som ren konjektur. Kn viktig roll f(ir llafströms ui)pfattning om den upi)ländska hundaresindelningen såsom grundval för den senare sockenindelningen har spelat hans teori, att den i l’L omtalade hundaresåttingen utgjort principiell norm för socknen i folklanden (Historiska studier, tillägnade Nils Ahnlund, s. 51ff). 1 gradualavhandlingen framhöll llafström som sin avsikt att i ett följande arbete om svearnas äldsta judiciella indelning göra en fullstiindig under-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=