RB 27

20 underlaget för Vienneliondebeskatlniiigen av tionden i Norge och Sverige så har denna varit av heskaffenhet att höra hiranleda en högre \’iennetiondetaxering av heneficierna i Sverige än av de norska iiinhetena, någon förklaring lill den höga norska taxeringenerhjnder den relativt obetydliga skillnaden i de båda kindernas tiondent lag i vart fall icke. Ej heller finns det någon rimlig anledning antaga att den del av norska kyrkans godsinnehav, som skidle hli föremål för A'iennetiondeheskaltiling — dvs. den del som disponerades av klerns —vid liden för taxeringen varit så myckel större än den svenska kyrkans —eller att den landskyld kyrkan i Norge knnde tillgodogöra sig varit så mycket högre än den motsvarande svenska avraden — alt differenser i angivna hänseenden skulle kunna utgöra en plansihel förklaring till det norska taxeringsntfallet. Av allt att dimia måste förklaringen sannolikt sökas på ett annat plan. nämligen i olika utgångspunkter i de båda länderna vid ntvärderingen i penningar av de tiondeförmåner, som skulle tagas till beskattning. Min ovannämnda undersökning av Viennetionden från Sverige utgår från antagandet att den skatt, som komatt påföras de svenska heneficierna, till sitt belopp motsvarat det decimerade värdet i silver av de jordbruksprodukter, som innefattades i de generella avkastningsnormerna, alltså utan uppräkning av värdet i förhållande till den deprecierade myntknrs, som gällde vid 1300-talets början, eller någon äldre sådan myntknrs.^ Det mynt, som kurserade i Sverige när tiondereformen efter 1100-talets mitt genomfördes där, var baserat på silvervärdet i den fullgoda myntning, som återupptagits under Knut Eriksson;® det är till denna silverkurs, som de generella avkastningsvärderingarna av jordbrukets produkter har kunnat anknytas. Och det är på denna silvervärdering som Viennetiondetaxeringen har antagits vila. I Norge var situationen vid tiden för tiondens införande under Sigurd Jorsalafar (1103—30)*’ en annan. Där hade Olav Kyrre (1067—93) eller möjligen någon av hans närmaste efterföljare reformerat Harald Hårdrådes myntväsen genom att övergå från att slå fullviktiga penningar av fint silver till att prägla penningar av halv vikt men av gott silver." Denna utmyntning baserades enligt H. Holst på myntkursen 1: 2 i förhållande till värdet i sil-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=