TT
11 f -1 i hI > - / >. I. Johan Olofsson Stiernhöök Biografi och studier 1596-1996
i \
' I. •V. / , I • / {<< “A" >1 './• / v< » ' ^ i >4, t ’.?•:= .vV ■; \ /< ^ \ ' ' ^ h r /I v >/ ti ■ I '. '•, 'I I A>'' i I •/, i ' " I ■ i'l \h I / , .\ 4 \ ./ > •' \ :' t fi j h y ft ' ' > ’ . ' • V . \ ^ f \ y \ . A ■ f ■ I h J ! J “•f I 1 -V 'y I '',. I X V ^ f \ I I V ' I I I I t V.: I i J. . \ / \ V V, ;. * \ Mi f :\ ' 'I - J \ ■ /y . / \ •y / / I » * i I I m' I f I ✓ I A . K. I / I .T < I I > s / A i /' 1 '• 'I # • I / ^ I I' I t • y I \ 'y / / i I > f 1 t \ i . yt, :, r 'i ‘h ', ' V 'i /■• •1 . \ \ ■ \ • ^'z . V . ti ••/*• ' • / / V*' ' ^ / r I I . / \i ' / / f I \ I . f ', \ V / // (' I f ' '\ Vv' I I! I / V I ' / , ■■' JL- / , ' 'T, , / 1 ^ ^1, ' i.y .'■' > * I ■*' I I J I ft V'c h I I K > .1 ( ‘ i i : I A \ I t : I \ \ i \ y z/ \. A ^ \ . . ■‘ \ \ , I ^‘l 1 / r t ! s x.l y / \ I V,, , ( t ! I L » I " . / I : \ : I ^ / I \ \ \ ^ 11'(' '''] -':.':xt. '' “ '■ ' ^ ' /l’-. \I A I /';,, V ^ - 1 . >"C','w ' ' . «V:, 't i t\ ■ / \ \ \ < / r r f / t J ■ I // \ . I I f • \ 'C \t'^«z- \ r ^ ! \ I > I \ \ t < V \ I ; I 'IV I / 1 >'. ^ / .'IJ J \ / \ y , ✓ I t<f "■< \ I - ' U Ai\ ^ V i) \ V 1 I - 1/ ' ‘'a'i,' I i / I' M l } \ H * 'V' U 7 .;H I V 1 «i \ \' />,,, ; \ z- ^ . y I, / 11 I I z' I \ I J V \ I ^ * Jj i\ |Z . I 1' \ >\ 7 7V.‘ I I I / / . I I \ V' • \ \ ' \ ; I; I ' V 'v/ / y ' > )( \ \ /'/ 1 z (- V/ r 'A V. ' r i\ I > { I ‘ \ y ’ - J./ V ! / I \ / \ 7 t t ’ l\y i { ) I !/ 'I 1 t J - > Y I I ' '// N, r I i» i'' I .( • I ( ' V. 'I I f W' 7 \ I t i U I i i. I I /f !,/'/ . C; • ^ \ ’'4 -T, . A '> I . ■ ■I r \ \ \y / ' * tr / I , ( / i \ I / /. ' I « : / ^ >V " » \. 'A r / / * \ ' ' z \ I I I V , V V( -< I* « ^ '\ «' \ . \ .7,, I . y h A . k , ( \ - I M ' I.' /'thXl I :■.' \ \ . \ * • I ^ - - \ f r I / y I \ r I' i . '■I I :'/ y V I , V, . ; - . t r I 'i I ^ \ V z i ■-' / II,' ':.\"'z > I I |f S I / A * I / ;f \ 1 7 \ -■v ; y I It I f -S l'_ ! I n' / > I / • i/^i' v.Y, \ 'V ' V ' li ^ \ ' I fj I 4 \ I \ A N \ - r . . ' -/V I «. ' V *• 1 't V I /'» I z(' 'Z . ,' 'I I *' V ft MW } '/ M ' > ,' , /' '• n'z sr I I, V v"- iV VM V \ Y I'' ' \ 1 C 1 / ; V . / , I Xf I I t /' / / — \ \ ' ,1' . ^ r V* '■ ■■ 1- . f I ' '' ' ' > / • 7 ' V . ■ z\, o’, / • , Hi. - J \ '7 ' \/ \ y ' ^4 ' ' i<l >V J ' J /f ' iz. 'I 4 ' \ 11 \ /' I ■ lA - / r 1 ii :. i'^ 'V I / , y ' A >; V / I •V f \ I / A ,•'( J / ; V 7 I I i I I A' ' I 'V > A A; A J\ Z' N/l V ' ' \ I ' i I I I'y \ I IA \ \ ' '" y ■ > 4 ✓ / / V ' / f i ■' I t . 4a MO } , .1 i I t \ ii ■1 < ' ,t 1 I V y' i>' -.7 \ V , ' ' 'i \ * \’K 4\ 'M' -It • rr ' 7 / l '■ y ■\ A 1 J ' < I ('/ ''A\'i "w it. • '7k'' I N f y \'- 1)' I \ •/'- , a/ M ' I I I \ : V v /' / kY / I I I ,. 7 /. I. z' M. \ I I ' - \ ' '- X ^ >' y ■Ik -y' I > / 1 Zy. ' 7XI y-n / 7 ' '' ' . x‘ H f'i V \ I J ' v' y ' \ A-. V ^ \ J y ' n'S ^ i ✓. I V '•, / V' I, \ i f. \ i/Z' y' ' I \’'i 'A ' Z\ / I I I y / - k t '1 / 1 / 1 A/ / ) ' > 4 // /. • .1 / ’ .1 I 'J »Z '} v' ■ s. -V I z / Am I i. ' <V / * '■v-.' /.”z'i /( J .. , ' t' ' V 7 z I I I I / ) K \ ' , '1 \ I -.s' '/ t I f ,^jy':4>"' / '*' \ < ' N I / . 'i{ ft \ I \ ( V \ I -f « l » X \ / / T. I I V /x ✓ \ ' 'i4. *i V' ?' I \ \ Y I \( " z'; ; t I I I" \' ' I s I r I I ; Vf i I 7 y • I ; I i I' X I'x '\ \ I I / ■h t _1 \ \ 7 , S • ! |X V \ \ \ \ It^.J . '1 •iJrA SI I I I ; / ‘t -I viv'^ ^ 71 7 4 / M. # > \ ( I r* i i J yr x* 'of / I A ; ' 4 ' '■! t 'i. \ ' ^1^ M', 1: '-.M I ' I s \ 1 1 - \ I , / , V t i N ' . I ' iV A' ' V, I , .J- :r \ *» f \ -z 7 t V . / i { ' y. zZf/ ' ' i M \ ' / tt I I » / / t \ ' ' M I t ' \ I ''4 4' ' , \<A ,- 'Z I i I , ''- .7 J I I Ji- I t 7v' > 77 * ''s ,y, •I • ?' fI A ' r oy \i'> M' I / I I \ •k ^ \ >X .:, i'y /. 7'' '» . \ ' I / /. f. / ) \ \ ✓ k ' -'lY ''.y J / / Zj I V ■ 'I A 'v r , VV I.' l' 11 ^ I \ z 1 \ i ■ I J > I«// X V , ' \ I ■ X . . I I / Iz' y " J \ vS,,U A - / '■A.\ N . J • \ ■ If ' t y-/,, z ^zx. f, X , V t Ml ^^ v;\y -r!' j*\ J 'n I I il I i . I I Y 7 j » Ilk \ . i I,. 7 .vx Y, -. 'M-' z/ >x'' ., ' Yf s ly It I Z V / - 'I t ' » t I « / \i' ,1 \ \ s •' k- •. N* 1 1 11'- I \ - \ V Ms' 4 ^ \ .\ 4 A \ \ I \ \ I 't / ' I ■ \ / 'r\ ; ' ' 'I ! I‘ . 7 I \ ^ ■ / ^ < I Z I r 'r ■' K t ‘ If If < \ I \ »- V.,i u /I'l y < i''' \ I i r ' ^ ‘'-s 7m '\ \ \ 4 M /vl ' ' T' I •_ I I >> X 7 'x I iz ' t •tf , I : ./m' *> f 7 ’ -M V >^ xJ. ; ' xV /• I I x' z V A ( / \ / ^ s •f • ■ T- '■ : i I X ■ w \ > XI '/I ’’"'zA x. ! \ X / - I S / •/ ' ' \ z X A i’ /' ( ' k I \ / tM My ■ Ms '!«. V \ ' '> N I z^ sV I x>' VMl, ''.'M\m\ ' ' / t-t- I » I - / x ( I . . I I X,l ' to \' I '' I z'V y« Vz- Z X 1' \l I i' vV' \ t \ •-I •' t . zV'A I A I z 7 / X xx' X >, ; 'I Zs I '7 A \ I s< vy 'Y-'. 4-’'. A \ I ■' •NX ' Vi '/1- ' t \ \ ; I II t '/ * \ Xy ;' M / ^ • / I iz ; I s , • i 7 / I :. r s'\- ■• -z \ ' / I X \ ■*, I ♦ I t A / 1 > I > z 1 I J\ »■> vV M yz- i'; '' Z ■ \ Vx" ^ y' ' ^ \ N y I I ■I . y. y' I iM. / I / A 7 ■ z' 1'] ‘-yA'tf / AS ',^V I A .' \ I ' 1 I I I \ \ .'V f M /,'y _. . . ■ . 'I /■ i ,7vrx' '.1:1' ' / / / I sf v r- v y ,:'. '(Y- < z I I I II ' ' / V . /' • N z'' y \ , A I f 4 I s\ V \ J A I I AI \ - f -A , , . I f. ' I V \ I — ' X ' ’•/ y . I Y Oi N I ^ / I f I • it ^ A ti //, A. i » M' I 1 .• •/
SKRll THR UTGU NA A\' INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
SKRli ri-R UTG1\NA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK Ee:>RSRNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH GARIN OLIN SHRIEN II • • RATTSHISTORISKA STUDIER TJUGONDE BANDET ni:ri:mus & santhrus i-orlagab, stocri rh.m I DISTRIUL TION
Johan Olofsson Stiernhöök Biografi och studier 1596-1996 LUND 1996
Redaktion: Kji 11 Ä Modhhr ISBN 91-85190-56-X ISSN 0534-2724 Trvck: Bloms i Lund Tmekeri AB, Lund 1996 Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren. Porträttet på skyddsomslaget och fjärde sidan: Johan Stiernhöök. Konstnären: Svensk målare från 160C-talets senare hälft. -Juridiska institutionen, Uppsala universitet.
Innehållsförteckning låiiXMd 1 Biograti 1970 Jl RK Wi RKMASi 1 R, joHan C')lofsson Dalkarls levnad. Målningar i Rättviks kommunhus 1996 G<,>R;\n Inch r, Johan Olofsson Stiernhöök 1837 I-RANS Mici lAi I h'RA\/.i N, Miimc af Hof-Rådet Johan Stiernhöök .... 1676 Cåi Aus Sw 1 Bii 1L'S, Utdrag ur likpredikan över Johan och Olof Stiernhöök 3 9 13 31 Studier GeIRAN Inch R, Sasom i en spegel: några ref lektioner krmg Johan Stiernhööks arbete Dc jure svcouuvi ct gothoruni vetusto {0)n svears oeh götars for)ia ratt) PiA Li ■|"i'o-VANAMe\ Johan Stiernhöök )unst? Rdi I Nv(;ri N, Gammal rått och n^' makt. Råttspolitiska perspektiv pa Johan Stiernhöök Ai\ar Nmsoin, »\’i\e ut \ivas>' Nagra otidsenliga reflektioner kring Stiernhöök Kjl i 1 Ä MeiDi 1 R, Uistoria, juridik och politik. En skiss till en vetenskapshisteirisk Stiernhiiok-biografi 45 europeisk eller en svensk en 57 65 87 97
Förord Den 27 februari 1996 haefe 400 år förflutit sedan Johan Olofsson Stiernhööks födelse. Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav oeh Carin Olin, arrangerade i anledning härav denna dag ett halvdagss\ mposiuni på Riddårhuset i Stoekholm. I detta band av Rättshistoriskii studier publieeras de föredrag, som hölls vid s^■mposlet. Johan Stiernhöök har fatt epitetet den svenska rättshistoriens fader, ffovrättsrådet Gustav Olin låt oekså följdriktigt den av Svenska Akademien år 1837 slagna medalien över Stiernhöök, graverad av C. M. Mellgren, pr\da titelsidan på institutets båda skriftserier Rättshistoriskt bibliotek oeh Rättsbist oviska studier. Stiernhööks anknx’tning till Institutet har oekså kommit till uttryek genom att detsamma sedan ca 30 år tillbaka har sina lokaler i Stiernhööks fastighet i Gamla stan i kvarteret Pvgmalion (adress Trådgårdstvårgrånd 4). På förmiddagen den 27 februari 1996 uppsatte styrelsen på husets gavel mot Träelgårdsgatan en minnestavla över Stiernhöök, utarbetad av styrelsens ordförande, f.d. hovrättsrådet Mauritz Båårnhielm. Symposiet till Stiernhööks åra var samtidigt st\’relsens avskedsgåva till Mauritz Båårnhielm, som den 30 juni 1996 lämnar ordförandeskapet i stiftelsen. Mauritz Båårnhielm valde själv tema oeh föredragshållare, dag oeh plats samt deltagare i svmposiet. Seminariet kom att belvsa Stiernhööks hv och gärning på ett sätt som i hög grad kännetecknar ordförandens högt bildade oeh Iwssnande åmbetsmannakaraktär samt dennes förhållningssätt till forskningen. Kulturhistoria oeh rättshistoria utgjorde \ även respektive varpen i den gobeläng av Stiernhöökbilder, som under eftermiddagen tog form. Denna svmposievolym till Stiernhööks minne innehåller därför två delar: Biografi oeh studier. Den första delen ger fvra helt olika bilder från skilda tider av Stiernhööks biografi — från utdrag ur Cålaus Swebihus’ likpredikan via Carl Michael Pranzéns minnesteckning oehJerk Werkmästers bildsvit över Stiernhööks hv i tingssalen i kommunhuset i Rättvik till Göran Ingers 1990-talsbiografi. Studierna innehåller de för symposiet färdigställda anförandena. Styrelsen framför sitt taek till Svenska Akademien som givit sitt tillstånd till att Pranzéns minne över Stiernhöök trveks i denna volvm.
St\ relsen vill bct\’ga Mauritz Bäärnhiclm sin tacksamhet genom att förära honom denna minnesskrift. Den blir därigenommte bara en jubileumsskrift till den svenska rättshistoriens ikon Johan Stiernhöök utan också - i varm tacksamhet - styrelsens J}om»2agc a Maurice, uotre doycu, coUcguc ct anii. Stockholmi augusti 1996. Stwchcn
Johan Olofsson Dalkarls levnad Målningar i Rättviks kommunhus av Jerk Werkmästcr I tingssalen i det törutx arande tingshuset i Rätt\ ik (i dag komniunhuset) finns me) tax lor av rättsvikskonstnärenJerk Werkmäster [ 1S96-1978] utförda 1970. 1 nio bildeollage skildras Johan Olofssons Dalkarls h\ från barndomsåren i Rättvik oeh till hans ]ordfästning i Storkx rkan i Stoekholm 1676. Erik (Jerk) Jonsson Werkmäster föddes i Rätt\ ik 1896. I fan fiek sin konstnärhga skolning i SttK'kholm vid Högre konstindustriella skolan 1916-1919 oeh vid Ronsthxigskolan 1919-1922. Efter fortsatta studier i Berlin oeh Miinehen fiek han 1923 uppdraget att svara för de dekoratixa arbetena för Göteborgsutställningen samma ar. W'erkmäster svarade därefter för ett stort antal utställningar oeh hans dekorativa stil anknöt till dalamåleriet, i vilket han inspirerats av »kurbitsmalarens krus, slingor oeh människouppfattning samtidigt som han givit motivet sin egen touche».' W^erkmäster har därutöver bland annat lett restaurenngsarbeten i kyrkorna i Rättxik, Mora, Bjursäs och fdosjö. Trätaket i Stiftsgårdens kapell i Rättvik (1956) är ett annat exempel pä hans omfattande och produktiva verksamhet som konstnär och dekoratör.- ' [.A.S.I'.], |An.] Werkmäster, 1 rik Jerk) Jonsson, i: S\ enskt konstnärslexikon, Inl \', M.ilmö 1V(,7, s. 6 01. - Snne Ci.irnio oeh Sid j.insson, Joli.in Stiernlidok. Den ,s\ ensk.t l,t'^t,trenhetens hider 1596-I67.S, lBroseh\ r|, Riituik 1994.
iR 1596 DITN 27 FI'IIRIMRI I'ODDl-S JoilAN Ol.O»\SSON DALKARI. PÅ HÖK^ ».»BACKHN1 Rättviks socke/^ - , 5:|EÖRAl.nRAR! CAPELLANEM C* 01A1 PEI RI HEDEWORUf<SlS o. Ip^^ARGARETA HANSDOTTFR ri'd/iiA- , . twåto Y/'- Bl V '•'7 .'4 V- .5? L\ [<> % m % f ,isakJ '■/■/ *: .\\ n ...^4 ll j Hi '/ _r‘[i Johan lA’rde sig läsa och skriva av fahérn OCH VISADE jt^ALLTIERÅN SIN TIDE M GA BARNDONJ^^STOR \'ETG1RIGHI: I’ ^ OCH FLIT t ! ii ^20 A, m ii 'V m D '^1 AJ [■1' aEn hård och bister tid Ä ^^RÅDDEI LANDET, W rg^DET VAR KRIG ^IT^och ofred. ™wl605UTBRÖT PEST, NÖDEN VAR STOR... Ipä 'i': ! 1 li\ ft^i IJ: i u% ii \ T fl ii »j^Wetlwww ^RJO i PDoHAN FÄR som ELVAÅRING FORTSÄTTA INA I STUDIER l \ kVÄSTERÅS I I f.^ 'I/z Ii i? 'jPWTomfi/Ha.j ’SinCtttlwjfxam e.: (. iin V s,A, % E', H ■ tl lii 111 uiiiiiliium tlillll m T i/ \ II K*-'-**-** / Z4. I I I I I 1610 BLIR KAPELLANEN ULAI PETRI FORORDNAD ■’i TILL KyRKOMERDE I BRO SOCKEN OCH FAAMLJEN FÅR DET BÄTTRE STÄLLT... x-s 1. ...N\i:n 161d dör modern ^ OCH DA \\ EN I-ADERN DÖR 1616 MÅSn; Johan AVBRV1A S rv/niLRNA 1 XÄSI UR,‘\S OCH TJÄNA’],+ .'<11 r VPIT HÄLLE .SOM -1 l,\FORA\.ATOR I I ijT» M S3? . a mm i A''/,' \ m Bi •I I I i I IDIP f ÅxhiiaHiltliia.- 1. f-fC' V Sv É lil ■c 1'h I BilJipfil] : ^1* h ■; HANTJÄNSTGJORDE, TROTS ATT HANÄNNU EJ VAR STUDENT, SOM COLLEGA SCHOLAE l Arboga i T f 1\\5 / ;i|SA
*4RI6I9 lAv\a'ArJoha 4RHOC.AM iduhodAiiU Ufistiliemis \ KMOUASKA /lKA/)Kt|//:\ ...OCH KOAVA\r:R TILL V'PPSALA, D,\R HAN GHNOAV BISHOP [ il'n'n'lfll'llMui* ^ Johannes RvDBb'CKivs'MEDVLRKAN ear avöilighet ati i-ortsätta p'sx STVDIERNA OCH BLIR INSKRIVEN VID VNMVERSI1ETET. p\JOHANNES RUDBECHIUS HIÄLPER AVEN JOHAN TILL EN ' - \r- UTLANDSRESA 1620 EÖR ATT HAN SHALL EA EN GRUND- |"^UC VETENSKAPLIG BILDNING. JOHAN STUDERAR A\ED il? \ t H-RAMC.A^G VID DE RYKTlVyU UNIVERSITETEN I WITTENBERG 1 OCH ROSTOCK. ^ JENA, ,LEIPZIG, I.. 0 [1^ •;!! • SuJill lllllll lllllll (-.'V i'n '#1 m Evl'ilu \« C« 'll 1 fÄ3» 4aa/^ tJäIÄS* I l.S -r' )5 I upiNAi A A\ I.ÄC.GER Johan l;\rl)OA\SI'ROV OCH PÄR A\AG1STF:RS \ari)k;het. l^ERKOAVWEN TILL SAERIGE I IV'NI 1624 E/iR Johan in'i ör Gvstai-IIAdole REDOGÖRA I ÖR SINrV SIVDIER, ()( H FOR LÄGET I VTLA.VDL r. ...,)OH.\N BLIRAVI-N A\EDHJÄLPARE AI AXEL OXENSTIERNA N'lD UTGIVWNDEI I I RVC KAV SHRl n- fl*! \ÄXI INGEN A\nL'jÄ> LAN SVERIGE 0( H POLEN’ väé ( 9i Wvi IIU KORT DÄREFTER UTNÄAVNES HAN TILL LECTOR POLITICES ET JURIS VID DET NVUPPSATTA GYMNASIET I VÄSTERÄS... i-'. i-'i" V
' EAf fiVUTR1KESRES4/AR 4VBRVTER VTRKSAMHETEAI f I ÖR JOilAN RI..A. TII.I, HONUNGP.N, SONW IVt I.ÅG I J'<1 I I rVSKI.ANi) ^‘ii L! i m i ffi i« f , /I pmIrU EFTFR l ORT.SATTA S71/DIEK VID UNIVERSITETET 1 ROSTOCK /\A\.\V\R )OHA/N RESATILL ENGLAND.HANS FARTYG UPPBRINGAS AV SPANSKA PIRAIER OCH ALLA TILLFÄNGATAGES. Johan lyckas bli blfrI/Id. ocii roRTsÄniiR den avbrutna resan ULL i::\(.i-,\ND ö\i:r Holland.studerar \Tn UNn'ERSITETEN I CAMBRIDGE OCH // r:} I Kl' i 11 I 1 t • få* • aa 11II ■jlLili lä w. OXFORD TILL HÖSTEN ►- s •VAftiV n- m hv. j 1 p; 9 I y r-h ^4.'X « 1 tr v„ Tv * f t jiä» •r-TK' 'fbmihfoUwm Gustaf ii Adolf later ÅR I630|||ffl ,,ii kallaJohan till refe' ^ kpJ^ENDARIE I ÖR UTRIKES ÄRENDEN... ii k5.-i M r «J-] !<► ’} I 7 i\ mI \ s< .v) tw i\Ii b r^’ffEs jjp % s 2^ '.V m A If %% '.i'.' ra. ■ ^ m BH ...MEN JOHAN UNDÄN* BAD SIG UPPDRAGET. J1 Återkommen till HEA\LANDET ÅTERTA* GER JOHAN SITT LEK* TORAT VIDVÄSTER* ÅS GVMNASIUM. 1651 Han gifte sigåret DÄRPÅMEDKATARINA ÅPPELBOAA,ÄKTENSKA* PET BLEV LÅNGT OCH BARNRIKT, fM åI-, *5 ... \ ^ ^ L *■ • • i jrjw & n i P mi 5 f S f* B: O'.® 2) ga •: öl ' /Si bmå 1 * 1 \
m ’y4R1630 VT.NAA\A'L'RG\/STAF1I/\D0LF-,WEN ^KUN'GLIG BEFALLNIVGJohan til^assessor vid ho\'r;it ^ TEN 1 4b0. HAN A'R « tJlnCKSÅFR.ÅN iej40 0 H;(R4DSH0\^iNG FRAN 1646TILL Johan Oijof5So.n av DROTTNMNG KRISTINA . SIN DÖD VAR ,H>\N TILL DEN VIKTIGA HÄRADSHÖVDING I ÖRBYHUS. /ABEFATTNINGEN SOM JHENNES SEKRETERARE I fVSTlTIEA'RENDEN. iirn lll]lllllllllllliillililll|ll 4K I649j,tphö.)des Johan Olofsson Dalkarl I ADLIGT STÅND OCH ANTOG NAMNE 1 HÖÖK1666 ERHÖlJ. H,\N ril LLN HO\'RÅI). UNDER FLERA DF.CFWIER ARBETAR STIERNHÖÖK MED RÅTTEGAN(;SMALE/\S SAKKUNNIGA UTREDNING OCH ÅR DEN DRIVANDE KRAFTEN I KOyWAMSSIONER OCH LAGUTSKOTT. DET ÅR DESSA KOAVAMSSION ERS ARBETE, SOM UGGER TILL C.IA/ND FÖR SVERIGES RIKES LAG. BUXND ÖVRIGAARBETE.\ AV STIERNHÖÖK BÖR FRAyVMLÄLLAS FÖRSLAGTN TILL NV ÄRVDABALK OCH GIFTERSVÄLSBALK SAAAT 1668 identifieria'gi:n ax^ dala-lagen. W ERINRAN OAA BARNDOMSHEMAXET; HÖKBACKEN I RÄTTVIK.
TROT5 IRÅKAD BLINDHET-HELT BLIND FRÄN ÄRIGSSfiM® STIERNHÖÖK SITT ARBETE, MEN SONEN OLOF FÅR REGERINGENS . , ^ IfPPDRAG ATT VARA SIN FADER BEHJÄLPLIG, BLA. N^D arbetet'DE JURE SVEQNUM ET GOTHORVM VETVSTO': i. HANS STORA HVWDVERK TRYCKT ÅR 1672. ^ K c JOHÄN OLOFSSON STIERNHOOK. AVUTD I STOCKHOLW DEN 25 Jl^Nl 4RH075 OCH BEGROVS. JÄMTE SO.VEN OLOF. i STORKYRKAS V.SDER STOR PRAKT. r- • Ar.y RnoiA^ Hoi.mkajsi.v i .. Foto: Sune Garmo, Rättvik.
Johan Olofsson Stiernhöök Av Göran Inger Johan Olofsson Stiernhöök föddes i Rättvik den 27 februari 1596.' Föräldrar var komministern där, senare kyrkoherden i Bro socken i Västmanland, Olaus Petri Hedemorensis och dennes hustru Margareta Hansdotter. Johan Stiernhööks farfar och farfarsfar syns ha varit bergsmän i Vikmanshyttan vid Ffedemora. Johan, som var äldst bland sju syskon, gick i skola i Västerås åren 1607-16. I och med faderns död sistnämnda år blev han på grund av ekonomiska svårigheter tvungen att avbryta sina studier i Västerås. De närmaste åren därefter tjänstgjorde han som informator hos kyrkoherden i Arboga, magister Petrus Drivius. Åren 1617-19 var han även kollega vid Arboga skola, en befattning sominnebar, att han skulle biträda rektor vid undervisningen och som gav rätt till sockengång. 1619 anhöll Stiernhöök hos domkapitlet i Västerås om ekonomiskt bidrag för utländska studier. Biskop Johannes Rudbeckius tyckte emellertid, att Stiernhöök lika gärna kunde studera i Uppsala, och så blev det. Med ekonomiskt understöd från domkapitlet i Västerås kunde han den 12 november 1619 skriva in sig somstudent vid Uppsala universitet. Omhans studier i Uppsala är intet med säkerhet känt. Året därefter, 1620, erhöll han understöd från domkapitlet i Västerås för utländska studier. Han for som så många andra studenter, som önskade lära känna världen utanför Sveriges gränser och fördjupa sina kunskaper, till Tyskland, där han besökte de protestantiska universiteten i Leipzig, Jena, Wittenberg och Rostock. Han fick för övrigt fri överresa till Tyskland med Axel Oxenstierna. Efter hemkomsten från Tyskland i juni månad 1624 blev han uppkallad till kungen, Gustav II Adolf, för att redogöraför de politiskaförhållandena i Tyskland och Danmark, vilket Stiernhöök lär ha gjort till kungens stora belåtenhet. I oktober månad samma år förordnades han av Västerås domkapitel till lektor politices et ethices vid Västerås’ nyinrättade gymnasium och utsågs kort därefter till domkapitlets procurator, d.v.s. dess juridiska ombud. 1625 blev han magister i Uppsala efter disputation pro gradu under professor Olavus Laurelius’ presidium. Avhandlingen, som bar titeln Delineatio summorum capiturn doctrinae politicae, thesibiis XL, handlade om statsmaktens olika former. För ' Denna levnadsteckning bvgger framför allt på Almquist, Johan Stiernhöök, vår förste rättshistoriker, Rättshistoriska studier, band 2, 1957, s. 162-214.
Göran Inger att fördjupa sina kunskaper i juridikfor Stiernhöök året därpå, denna gång med understöd av allmänna medel, ånyo utomlands. Stiernhöök besökte härvid först åter universitetet i Rostock, där han studerade juridik till och med våren 1627. Hans försök att därefter ta sig över till England med ett holländskt fartyg misslyckades. Stiernhöök och hans reskamrater blev tillfångatagna av fientliga spanska fregatter. Tack vare en hjälpsamlärd jesuit blev Stiernhöök dock frisläppt, fick pass till Frankrike och kunde fara vidare till universiteten i Leiden och Franeker. Från Holland lyckades han ta sig över till England, där han under två månader vistades vid universiteten i Cambridge och Oxford. Efter sin hemkomst 1628 återinträdde han i sin tjänst vid Västerås’ gymnasium. Att Stiernhöök var väl anskriven och uppskattad på högsta ort visade sig då han 1630 kallades till en referendarietjänst i kungens kansli. Stiernhöök avböjde emellertid den erbjudna tjänsten. Det har spekulerats en hel del omvarför Stiernhöök icke var villigatt anta den erbjudna tjänsten. Det har bl.a. antagits, att det berodde på att han trivdes så gott i Västerås och att han hoppades på att bli rektor vid stadens gymnasium. Ett annat skäl till att han av'stod från tjänsten i kungens kansli skulle ha kunnat vara, att biskopen Johannes Rudbeckius ville ha honomkvar som lärare vid gymnasiet.^ Hur som helst fick han icke vara kvar i Västerås utan befalldes av Kungl. Maj:t att tillträda ett assessorsämbete i Åbo hovrätt. Denna nya tjänst komformellt att vara i sjutton år. Man känner mycket litet till omStiernhööks verksamhet vid hovrätten i Abo bl.a. på grund av att hovrättens arkiv från denna tid är förstört. Däremot är det känt, att Stiernhöök vistades i Uppsala en månad 1636, varvid han bl.a. gjorde en avskrift av Ragvald Ingemundssons av Messenius 1614 tryckta latinska översättning av landslagen. ren 1636-40 tjänstgjorde Stiernhöök somunderlagman i Norrfinne lagsaga å riksrådet Johan Skyttes vägnar. Det sistnämnda året utnämndes han till professor i lagfarenhet vid Abo akademi, vilken tjänst han innehade tills han 1647 utnämndes till ordinarie revisionssekreterare. Redan 1644 hade han emellertid utnämnts till e.o. revisionssekreterare. Under sin professorstid tjänstgjorde han även somlagläsare på Åland 1641-46 och somhäradshövding i Svartlösa härad 1642-51. 1646 utnämndes han till häradshövding i Örbyhus län. Stiernhööks revisionssekreteraretjänst innebar att han skulle förbereda och föredra de justitiemål, somskulle avgöras av Kungl. Maj;t. Denna verksamhet ansågs så betydelsefull, att man 1663 inrättade ett revisionskansli, i vilket Stiernhöök ingick. Längre fram i tiden kom detta kansli att benämnas Nedre justitierevisionen. Stiernhöök åtnjöt stor auktoritet inomdet judiciella området och ansågs som en av landets mest framstående jurister. Detta medförde att han engagerades i den synnerligen intensiva lagstiftningsverksamhet som ägde rum i Sverige under mitten av 1600-talet. Han var verksami samtliga lagkommissioner under tiden 1642-69. Han adlades 1649 och erhöll 1666 titeln hovråd. Almquist, a. a., 172 f. 10 Å
Johan Olofsson Stiernhöök 1666 fick Stiernhöök i uppdrag av riksrådet att översätta de medeltida landsoch stadslagarna till bruklig svenska. Resultatet av detta översättningsarbete blev icke blott en översättning utan även ett förslag till ny lag beträffande ärvda- och giftermålsbalkarna. Arvdabalken syns Stiernhöök ha utarbetat åren 1666-68 och giftermålsbalken åren 1668-69. I tryck utkom de båda lagförslagen först 1933. 1668 fick Stiernhöök återigen ett författaruppdrag av regeringen. Denna gång önskade man att han skulle ge ut en svensk rättshistoria. Stiernhöök hade redan somprofessor i Abo börjat att nedteckna den svensk rättens utveckling och av allt att döma fortsatt med detta arbete under de följande åren, vilket fick till följd att han redan 1672 kunde lägga framett färdigt manuskript med titeln De jure sveonum et gothorum vetusto. Verket som är ett för sin tid imponerande rättshistoriskt arbete och som komatt bli Stiernhööks mest betydande verk gavs ut i tryck 1674. Icke minst på grund av De juresveonumet gothorum vetusto har Stiernhöök blivit kallad såväl »den svenska lagfarenhetens fader» som »vår förste rättshistoriker».^ Under sitt arbete med ärvdabalken fann Stiernhöök en gammal handskrift, som han först antog vara den saknade Värmlandslagen men som han senare identifierade som den medeltida Dalalagen. Han hade också tänkt ge ut den i tryck och författade i den avsikten ett företal till densamma. Tyvärr hann emellertid Stiernhöök icke avsluta utgivningssarbetet före sin död. Det kan i detta sammanhang noteras, att en nutida medeltidsforskare genomsina forskningar kommit till det resultatet, att just denna av Stiernhöök funna s.k. Dalalagen syns vara den tidigare somförsvunnen ansedda Värmlandslagen. Under senare delen av 1650-talet drabbades Stiernhöök av en svår ögonsjukdomsomomkring 1660 ledde till att han blev helt blind. För att kunna fortsätta sitt arbete som revisionssekreterare, domare och lagstiftare samt med sin författarverksamhet var han tvungen att anlita sina söner Anders, Johan och Olof som assistenter. Den sistnämnde sonen kom för övrigt att kallas sin »blinde faders både öga och hand». Stiernhöök ingick 1631 äktenskap med Catharina Appelbom (1609-68), dotter till häradshövdingen Anders Haraldsson, adlad Appelbom, och dennes hustru Carin Andersdotter Hök af Partille. I sitt äktenskap med Catharina Appelbomfick Stiernhöök åtta barn, fyra söner och fyra döttrar. Stiernhöök avled i Stockholm den 25 juni 1675. 11 År 1651 utgavs en anonvm skrift med titeln »En Kort Tractat om Morgongåfvvor» vilken möjligen är författad av Stiernhöök. Se häromL. Björne, Patrioter och institutionalister. Den nordiska rättsvetenskapens historia. Del I. Tiden före år 1815, 1995, s. 40. ■* E. Sjöholm, Sveriges medeltidslagar. Europeisk rättstradition i politisk omvandling, 1988, s. 321 ff.
i •? ' • r : r • : \ •; * k > T *t •» r ■V ') ♦ :-:• •V l > *> ", I i ♦- « -i -.■■ ■V 1 r- r*.: A f » ; .1. r* I ♦ 4 rv t ; ;
Minne af Hof-Rådet Johan Stiernhöök Ur Svenska Akademiens Handlingarfrän 1796, Del 19, 1837 Av Frans Michael Franzén Af ett folks lagar lär man känna det icke mindre, om ej säkrare, än af dess [35] häfder”. Denna sanning, yttrad af den man, åt hvars minne Akademien i dag egnar en länge saknad gärd, behöfver ej annat bevis, än hans egen vidtberömda bok omSvears och Göters urgamla rätt'"''). Det är en trognare spegel af den tvågreniga folkstammens lynne och seder och hyfsning, än någon ur sagor och krönikor hämtad berättelse omdess bragder och oden. I den förtjenst att hafva fört Europas uppmärksamhet på andra lagar, än den Romerska, synes väl Stjernhöök vara förekommen af Herman Conring, som några år förut hade utgifvit sitt bekanta verk omden Germaniska Rättens ursprung. Men innan det utkom, hade den Svenske Lagforskaren redan i Akademiska föreläsningar utfört, hvad han sedan i sin bok gjorde allmänt kändt. I alla fall har han, enligt utländska, ej mindre än inhemska, kännares omdöme, ett afgjordt företräde, så väl genom en vidsträcktare uppfattning, som genomen klar [36] och skön framställning af sjelfva andan i den lagstiftning, han beskrifver. För öfrigt hade Hugo Grotius på visst sätt föregått dem begge genom sin inledning till Holländska Rätten. Dock när den sistnämde betraktas endast med hänseende till denna gren af sin mångfaldiga lärdom, så kan i detta samtidigt lysande triumvirat på den nyare laghistoriens fält Sverige tillegna sig äran af den främste ibland dem, utan att motsägas af det öfriga Europa. Men icke blott i de lärdas verld, 'utan ock i det borgerliga samhället, har Stjernhöök förtjenster, somgöra anspråk på efterverldens tacksamma minne. För att på honom, såsom embetsman, fästa äfven deras uppmärksamhet, för hvilka han förut vore alldeles okänd, torde ej mer behöfvas, än den anmärkningen: att nästan alla de embeten, vid hvilka han blef anstäld, voro nya och i honom funno den man de behöfde; och att de tillfälligaöfverläggningar och åtgärder, vid hvilka hans biträde särskilt anlitades och främst påräknades, angingo reformer; i en så hufvudsaklig del af samhällsinrättningen, somlagverket ■■■■) De jure Sveonumet Gothorumvetusto. Holmia; 1672, 4:o.
Frans Michael Franzén utgör. Det var således en ”rörelse framåt” i den rätta och goda meningen af detta nutidens ord, somhan under en ömsommonarkisk, ömsomaristokratisk [37] regering sökte befrämja. Omej alla de förbättringar, för hvilka hans lika upplysta, somverksamma nit bemödade sig, straxt nådde sitt mål; så var den framgång, han för demi en kommande tid beredde, destomer säker och varaktig. Den tiden ansågo de, som syftade och verkade framåt, dertill icke nödvändigt höra, att det gamla, hvarpå man stod, skulle förstöras, innan det nya var färdigt att sättas i stället; eller att sjelfva farkosten, som borde gå fram, skulle blottställas att förlisa genomhinder för dem, som sutto vid styret, ehuru man äfven då hörde demsomlydde och betalte. Derföre kunde han ock, under fem ombyten af de regerande, bibehålla samma förtroende af regeringen, samma aktning af allmänheten. Ännu såsom blind, ända till den högsta ålder, förblef han i Statens tjenst, somej kunde umbära hans insigter och erfarenhet. Under alla omskiften sig lik i oryggelig rättsinnighet och trohet emot Konung och Fädernesland, undvek han väl att med uddig sträfhet stöta någon ifrån sig, antingen han var hög eller låg; men aldrig böjde han sin öfvertygelse för annat än sanningen och rättvisan: aldrig tog han till lyckan och äran andra steg, än pligtens och förtjenstens. Icke sökande, utan sökt, beklädde han allt vigtigare och [38] mer omfattande embeten, utan att i samma mån personligen upphöjas. Sjelfva den värdighet, hvarmed han slutligen utmärktes, var ett erkännande, att hans befordran icke svarat emot hans förtjenster. Men såsom hans ärofulla namn kunnat umbära den främmande titel, hvarmed det i hans sena ålder pryddes; så behöfver hans minne ej annat lof, än det, somgör sig sjelft genomen blick på hans för det allmänna mångfaldigt nyttiga lefnad. Johan Olofsson, innan han erhöll det icke blott adliga, utan ock odödliga namnet Stjernhöök, hade sjelf tillegnat sig ett slags adelskap, i det han kallade sig Dalecarlus. Då han tog sitt tillnamn icke, somvanligt var, af den socken eller den by, utan af hela det landskap, der han var född; kan det icke hafva skett utan en viss stolthet öfver sin härkomst ibland det frimodiga och manhaftiga folk, sombistått Engelbrecht och Gustaf Wasa. Född i Rättvik den 27 Februari 1596 af Kapellanen derstädes Olaus Petri och dess Maka Margareta H.^nsdotter, uppväxte han icke blott i ett fattigt hus, utan i en dyr tid, då flera missväxtår efter hvarandra hemsökte i synnerhet hans fosterbygd. Med hungern förenade sig pesten, som år 1603 härjade i landet. Den största olyckan för honomvar dock den, att han med sex minder- [39] åriga syskon blef både fader- och moderlös, då han nyss hade beträdt den väg, som genomskolan leder till det lärda ståndet. Redan utmärkt för sin ovanliga fattningsgåfva och flit, stod han nu utan hopp att kunna fullföljaden. Han fann väl lyckligtvis en tillflykt undan den värnlösa nöden hos en faderligt huld slägting. Kyrkoherden Drivius i Arboga, hvars barn den fjortonårige gossen skulle undervdsa. Men för hans egen lärdomvar det en nedslående utsigt, att ifrån den 14
Minne af Hof-Rädet Johan Stiernhöök. högre skolan i Westerås nödgas gå till den lägre i Arboga. Dock vann han, genom det han för sig sjlef läste och eftertänkte, en sådan skicklighet, att han kunde förordnas ifrån lärjunge till lärare i samma skola, innan han ännu besökt Akademien. Det förhöll sig med honom, såsommed många, kanske de flesta, somi ringare och fattigare villkor födde, genomförtjenster omStaten eller Kyrkan eller Vettenskaperna uppstigit till lycka och heder. Sjelfva de hinder och svårigheter, som mött dem under deras lärotid, hafva bidragit till deras fullkomligare daning, så väl genom det inskränktare lefnadssätt, som genom det ifrigare bemödande, hvartill de af demvarit tvungne. Kropp och själ hafva derigenomöfvats och härdats till en lika uthållande, somkraftfull färdighet och arbetsvana. Ofta skickar ock Försynen så, att en medellös yngling af ädlare art finner ett [40] oväntadt understöd. Den i sina åtgärders framgång, så väl somi nit och kraft, ojemförlige Biskopen i Westerås, Johan Rudbeckius, har ibland sina många andra stora förtjenster den, att han bemärkt och uppdragit flere unga män, som dels på lärdomens väg, dels i Statens värf vunnit ryktbarhet och anseende icke blott hos sin samtid, utan hos efterverlden. Här må nämnas jemte Stjernhöök, blott Stjernhjelm, begge födde under ett lågt tak i Dalarnes aflägsna bygder och begge värdige det gemensamma, somlyser i deras namn och sköld. Den förre var ett af de första föremålen för den uppmärksamhet, hvarmed den vaksamme Ephorus vårdade sig omungdomen så väl somlärarne vid Stiftets läroverk. Samma år (1619), som han hade tillträdt sitt embete, hjelpte han den då redan 23-årige ynglingen till Upsala, för att taga det sällsamma steget ifrån Collega Scholx till Civis Academicus. Men att han då redan hade på egen hand lärt mera, än dertill behöfdes, kan man sluta deraf, att han ett halft år derefter ansågs mogen till en utrikes resa, hvartill Biskopen skaffade honomunderstöd af Stiftet. Vid samma tid skulle Axel Oxenstjerna begifva sig till Tyskland, för att afhämta Konung Gustaf Adolfs brud, Maria Eleonora af Brandenburg. [41] Genomförord af Rudbeckius, hvars dåvarande insteg hos Rikskansleren först i en sednare tid blef stördt af striden emellan Aristokratien och Hierarkien, fick Johannes Olai (såsom hans namn nu böjdes enligt den tidens sed hos dem, som, hörde till det lärda ståndet) den lyckan att åtfölja sviten af denna beskickning. Dock skildes han derifrån redan vid landstigningen i Liibeck, ej af dess lysande föremål förledd att i Berlin förspilla någon del af den tid, han skulle egna åt sin bildning vid de förnämsta af Tysklands protestantiska lärosäten. Emellertid hade Oxenstjernas skarpsynta blick då redan tyckt sig i denna skickliga yngling finna ett ämne icke blott till en utmärkt lärare, utan till en i statssaker användbar man. Förmodligen var det af en sådan anledning, som Konungen sjelf på honom fäste den uppmärksamhet, att, då han ifrån Tyskland var hemkommen, han lät kalla honomupp till sig, för att göra redo ”för hvad derute hördes och i synnerhet det Tyska och Danska väsendet angick”, hvilket 15
Frans Michael Franzén 16 [42] han ock, såsomdet i urkunden till denna berättelse'''") heter, till Konungens satisfaktion och goda underrättelse om ständligen och pertinent gjorde”. Antingen han af sig sjelf, eller efter en af Oxenstjerna under resan till Tyskland honomgifven vink, derom bemödat sig; så borde en sådan insigt i tidens politiska förhållanden hos en yngling, somhade rest blott för att i lärdomens saker beflita sig om vettenskaper, fästa på honom Gustaf Adolfs synnerliga uppmärksamhet: hvilket ock följden beviste, genom den afsigt med honom, som han synes hafva då redan fattat. Emellertid skulle han nu af den lärdom, han vid de utländska högskolorna inhämtat, aflägga ett prof vid den inhemska Akademien; hvarefter han erhöll lagerkransen och blef utnämd till en af de första Lektorerna vid det i Westerås nyligen inrättade Gymnasium. Men då han väl hade tillträdt sysslan, företog han sig en ny utrikes resa, hvars ändamål, så väl som medlen dertill, knappt kunde förklaras, om man ej finge anse sen såsom en följd af Konungens tillfredsställelse öfver det politiska förhör, han med honom anställt. Hos en nyss förordnad lärare vid ett nvss inrättadt läroverk, helst då han var en omsitt kall så nitfull och sorgfälllg man, somStjernhöÖK, kan det ej tänkas, att han skulle plötsligt lemna sin plats af den orsak, man uppgifvit, nemligen hans lust att [43] uågot vidare uti främmande land sig försökaSannolikt var han af Gustaf Adc'»lf, somdå redan hvälfde i sitt hufvud det stora företaget emot den Österrikiska makten, utsedd att inhämtadertill nödiga upplysningar angående Tyska rikets invecklade författning och statsrätt. Denna förmodan styrkes icke blott af den trägna möda, han i Rostock använde på de vettenskaper, som angå staters förhållande till hvarandra så väl somderas inre styrelse, utan ock af det besök, han gjorde vid Svenska arméen, med hvilken Gustaf Adolf då stod i Preussen. Säkert var det icke utan Konungens hemliga befallning, han der infann sig och hela sommaren (1627) följde hans härtåg. Sedan han, till Rostock återkommen, der öfver vintern fortsatt sina studier, begaf han sig till Göteborg och steg på ett Holländskt Holländskt fartyg, för att fara öfver till England. Kriget emellan Holland och Spanien fortfor ännu; och då fartyget redan hunnit nära den Engelska kusten, vardt det af fyra Spanska fregatter uppbragt. Lika med alla de öfriga ombord, blef han plundrad på allt [44] ■■■■) Personalier till den likpredikan, som vid Stjernhööks begrafning blef hållen af Pastor Primarius Olof Svebilius. ) Se de förut åberopade personalierna, der det ock säges: att ”honomtill det han af sitt Salario kunde hafva dertill bespart, någon hjelp af Stiftet och Consistoriumtillädes.” Omen sådan hjelp till den nya, af det anförda skälet oförklarliga resan blifvit verkligen beviljad; så torde det skett till följe af någon ifrån högre ort gifven anledning. I Consistorii handlingar är deromingen annan uppKsning funnen, än hvad protokollet af den 19 Aug. 1626 innehåller så lydande: ”Efter M. Jon.'\NNES Oi Ai vill nu förresa till Tyskland och hans åår är intet uthe för juul, blef dömdt, att han skall behålla af sitt underhåld en half part, men blifver han qvar till Michaelis skall han få -’A theraf; reliquumsuccessor.” Det sista ordet ger tillkänna, att han vid afresan skilts ifrån sysslan.
Minne af Hof-Rådet Johan Stiernhöök hvad han ägde och hållen i fångenskap. Derifrån befriade honom likväl hans lärdom. Den tillvann honom beskydd af en lärd Jesuit, som befann sig på det skepp, dit han blifvit förd. Sedan denne på Jesuiternes vanliga vis sökt locka honom att gå öfver till den Katolska kyrkan, men funnit allt sitt bemödande stranda emot den Svenska protestantens fasthet i sin trooch till dess försvar anförda bibliska och teologiska grunder; beviste han honom, af aktning för hans tänkesätt så väl sominsigter, den tjenst att utverkahans frigifningjemte ett pass till Frankrike. Landsatt i Diinkirchen, begaf han sig till Calais. Men då Englands fredsbrott med Frankrike genom det bistånd, somden Engelska flottan gaf Huguenotterna i Rochelle, hindrade hans öfverfart till Dover, seglade han till Holland, der han någon tid uppehöll sig vid Akademierna i Leyden och Franecker. Lyckligare än den förra gången, förde honomnu den Holländska [45] flaggan till England. Efter några veckors vistelse i London, besökte han universiteterna i Oxford och Cambridge. Möjligen var under det vettenskapliga ärendet fördoldt ett politiskt. Det kunde ej för Gustaf Adolf vara likgilltigt att veta, huruvida tillståndet i detta af religionsstridigheter skakade land tillät Carl. I att godtgöra sin faders försummelse, att genombistånd åt sin olyckliga svärson. Kurfursten Fredrik af Böhmen, försvara, jemte den protestantiska kyrkans frihet, äfven de Europeiska staternas jemvigt. Johannes Olai återvände genom Holland till Sverige samma år (1628). Då en annan emellertid erhållit den lektion, han i Westerås innehaftså blef han förordnad till Professor i statsvettenskapen och Svenska lagfarenheten vid samma läroverk. Detta skulle, enligt Rudbeckii omfattande plan, närma sig till likhet med ett universitet. Dock synes denna efter Stjernhöök ej tillsatta profession varit endast provisorisk för honom, till dess han finge sin rätta plats. Hvartill han egentligen var ämnad, syntes två år derefter, då han i det samma, somdet Tyska kriget skulle utbryta, blef förordnad till Referendarie för utrikes ärenderna i det Kongliga Kansliet. Men detta förtroende var icke enligt med [46] hans önskan. Troligen kände han sig icke fallen för hoflifvet, eller lifvet i fält, dit han enligt denna bestämmelse skulle följt Gustaf Adolf. Hvad han deraf lärt känna under sin vistelse vid armeen i Preussen, synes ej hafva gifvit honom tycke derför. GenomBiskop Rudbeckii förord blef han derifrån befriad. Den af honom försakade lyckans väg beträddes af Poeseos Professorn i Upsala, Anders Gylle, sedermera adlad under namn af Gyllenklouoch slutligen President i Pommerska regeringen och hofrätten. Skulle ock Johannes Olai kunnat förespegla sig en dylik upphöjelse, så är det dock af hans hofsamma tänkesätt och vettenskapliga håg sannolikt, att han hellre hade valt en profession i Upsala. Men Konungen utsåg för honomen annan plats, dit han, kort efter sin vägran af den förra, fick befallning att inställa sig, ”så kärt det honomvore att undvika Konglig Maj:ts onåd.” Af dessa ordalag uti det ifrån Elfsnabben, i det ögonblick, då Gustaf Adolf skulle stiga om bord, utfärdade '■■) Se föregående not. 17
Frans Michael Franzén Kongl. brefvet, är det tydligt, att han var högst missnöjd med denna oväntade vägran af en man, hvars diplomatiska tienst just vid det krig, som nu bragte honomi nya statsförhållanden, han längesedan påräknat och tvifvelsutan sjelf [47] beredt genommedel till hans sednare utrikes resa. Dock beviste Gustaf Adolf, i sjelfva sin bestraffning, det värde han satte på hans juridiskakunskaper, hvilka han tyckte kunna bättre användas vid den i Åbo icke längesedan inrättade Hofrätten, än vid Gymnasiumi Westerås. Förmodligen ansåg den utan sin begäran till Assessor förbytte Professorn detta förordnande till Finland för ej bättre, än en landsförvisning, helst i en tid, då pesten der hade utbrutit. Det var nu tredje gången han erfor fasan af denna förödande gäst. Minnet af dess förskräckliga besök i hans födelsebygd, då han var barn, förnyades vid hans hemkomst ifrån sin första resa (1623); då han nödgades återvända ifrån den då i Sverige å nyo härjande farsoten. Men nu skydde han ej faran, utan följde sin pligt, i det han skyndsamt begaf sig till Nystad, dit Hofrätten då var flyttad undan smittan i Åbo. Att teoretisk insigt icke alltid åtföljes af praktisk skicklighet, vittnar erfarenheten inomalla de ytken, för hvilka de tre högre Fakulteterna vid ett universitet äro inrättade. Men att den sednare, ju mera hon af den förraunderstödes, desto snarare och fullkomligareutvecklar sig, är en nödvändig följd af sammanhanget emellan en sann vettenskap och dess verkliga föremål. Om Johan Olofsson [48] Dalekarl, såsomhan nu, sedan han trädt ur läroståndet, kallade sig, skulle vid domarebordet saknat den vana, som i tingssalen och rådstugan förvärfvas; så blef denna brist dock snart ersatt genomden uppmärksamhet, hvarmed han i öfverrätten följde allt, som ifrån underrätterna ditkom. Utan tvifvel var det hans fräjd i Hofrätten, som bestämde Riksrådet Johan Skytte att åt honom förtro bestridandet af den norra lagsagan i Finland, hvilken han, efter dåvarande sed, med Riksrådsembetet förenade; omock den lärdom, genomhvilken Johannes Olai framför sina embetsbröder var utmärkt, skulle dertill medverkat hos en man, som, sjelf en af de lärdaste i riket, ifrån vettenskapernas fält hade stigit upp på höjden af sin lycka. Tio år hade han varit skild ifrån det lärda yrket, åtminstone ifrån dess offentliga utöfning, då Akademien i Åbo blef stiftad år 1640. Till lärostolen i lagfarenheten fans ingen, som med honom kunde jemföras; och han sjelf återgick gerna till det vettenskapliga lifvet. Dock behöll han, såsomProfessor vid Akademien, tillika sin stol i Hofrätten; men med Lagmanstingen kunde han ej vidare befatta sig. Med undantag af England, der The Common Lawalltid bibehållit en öfver- [49] vägande gilltighet, hade i alla de länder, dit den Romerska makten sträckt sig, dess lagverk utgjort det egentliga föremålet för de juridiska studierna. Till och med i Sverige och Danmark, ehuru af dess vapen aldrig kufvade, ansågs det hufvudsakliga af den lärda lagfarenheten bestå i kännedomen af den Romerska lagen. I Danmark gingo (år 1658) de studerande vid Köpenhamns universitet 18 till Tyskland
Minne af Hof-Radet Johan Stiernhöök till regeringen med en underdånig anhållan, att de måtte undervisas i den Danska rätten, men det blef dem afslaget. I Sverige deremot hade Gustaf Adolf ibland andra visa anordningar för den akademiska undervisningen påbudit, att den Svenska rätten skulle, jemte den Romerska, läras till jemförelse emellan dem båda. För detta ändamål begynte Stjernhöök, såsom han sjelf har förklarat'''), en granskning af det inhemska lagverket, hvarvid han afskilde det, som icke mer var gällande eller användbart. Detta fann han vara af större omfång, än han i början föreställt sig; och då han dertill samlade icke blott hvad de gamla landskapslagarne innehöllo, utan ock hvad af permbref, minnesmärken och sagubrott kunde inhämtas, så uppkom derigenom det förut nämda oskattbara verk, hvilket dock, genomhans flyttning ifrån Akademien, afbrutet, först efter några och 30 år fulländades och utgafs. Redan i det andra året af sin akademiska verksamhet blef han kallad till Stockholmför att deltaga i det så kallade ConsiliumAssessorum, hvars 19 ledamöter, tagne ur Hofrätterne och andra med lagskipningen sammanhängande verk, skulle öfverlägga omförbättringar i åtskilliga delar deraf. Så många hufvuden kunna dok icke samfällt verka något helt och hufvudsakligt. Derför valdes ett Utskott, som bestod af 5 ledamöter, ibland hvilka, utomJohan Olofson, Stjernhjelmoch den för sin lagkunskap äfven af efterverlden kände Assessorn i Svea Hofrätt, Berling, vore de mest utmärkte. Denförstnämde var likväl den egentliga författaren till det af detta Utskott under namn af Tingsmåla rätt utgifna förslaget till en ny rättegångsordning. Det nit och den drift, som han jemte sina insigter vid dessa tillfällen ådagalade, föranledde, att han ånyo måste försaka den lugna sysselsättningen med vettenskaplig forskning och undervisning. Riksdrotsen Per Brahe, somstod i spetsen för lagskipningen i riket, och under hvars ledning de till Konungens domhänskjutna målen skulle granskas och i Rådet föredragas, behöfde dervid en man af hans insigter och pålitlighet. Med all sin välvilja för Åbo Akademi, [51] hvars förste Kansler och snart sagdt stiftare han var, tvekade han ej att beröfva henne den utmärkte läraren, hvars plats han tyckte kunna uppfyllas af en annan redan då namnkunnig lärd, den sedermera under namn af Gyldenstolpe adlade Vexionius. Hvad förut flere Kanslisekreterare bestridt, skulle nu Johan Olofson, såsom den förste Revisionssekreteraren, handhafva och leda. På Riksdrotsens hemställan lät Drottning Christina till honomutfärda följande Kongliga bref a den 31 Maj 1647: ”Efter Johan Olofson, att förordna Eder till Sekreterare i Vårt land, att hafva alla Revisionssaker under Edra händer till extrahera, referera och göra godt besked före; hvarföre är härmed Vår nådiga vilja, det J så anställe Edra saker i Finland, att J här stadigt kunnen förblifva och förrätta samma Eder tjenst, näst Eder trohet och pligt med all tillbörlig flit och åhåga,” o.s.v. Sc företalet till hans bok. 19 [50] Vi finne nödigt och nyttigt. som
Frans Michael Franzén 20 Enligt ordalydelsen af detta bref, skulle det berott af honomsjelf att med den nya tjensten förena begge sina embeten i Åbo. Men då honom anslogs en lön af 900 daler silfvermynt och han derjemte åtnjöt inkomsten af Örbyhus domsaga, i stället för den, som han förut på Åland innehaft '' ), var han för rättsinnig för [52] att icke afsäga sig de Finska befattningarna, helst han kunde anse den i längden oumbärliga tjensten vid det Kongliga Kansliet för en ordentlig syssla. Det var nu fjerde gången, som han kallades att uppfylla en plats, som, nyss inrättad, fordrade en särskilt, af intet föredöme ledd, skicklighet. En följd af denna befordran var hans upphöjelse till adlig värdighet, hvarvåd han, af det vid hans födelsebygd belägna Hökberget, antog namnet Stjernhöök. Denförlust, somden efter Drottning Christinanämda, nu mera i Alexanders Universitet nästan försvunna Akademien vid detta tillfälle led af sin förste lärare i lagfarenheten, påminner omSveriges saknad af den siste i samma lärostol under Svensk regering. Stjernhöök och Calonius äro i mer än ett af- [53] seende jemförlige. Begge uppfyllde med lika grundliga somvidsträckta insigter alla fordringar af den Fakultet, somde ensamme utgjorde. Begge beviste vid de särskilta befattningar, till hvilka de ifrån sin lärostol blefvo kallade, att deras lärdom icke var en af dessa tvetydiga skatter, som, ehuru de högst värderas och gifva sin ägare anseendet af en rik man, dock ej kunna föryttras och användas. Begge bibehöllo under flera omskiften af statens stvrelse och tidens anda den aktning, som åtföljer fasthet och sjelfständighet i tänkesätt och grundsatser. Begges förråd af kunskaper och säkert ledande omdöme anlitades af regeringen ännu i deras högsta ålder. Begges namn går till efterverlden genomverk, till en del i samma ämne af lika grundlighet och skarpsinnighet i forskning, lika klarhet och behag i framställning. I det enskilta lifvet synes Stjernhöök varit mer lycklig att vinna menniskors hjertan; och såsom embetsman utomlärosalen hade han större och mångfaldigare förtjenster. Det nya åt honomanförtrodda embetet, hvartill hörde allt hvad i vår tid af [54] Justitie-revisionen omfattas och bestrides, synes ensamt hafva bort tillräckligt sysselsätta sin man, ehuru driftig och trägen och kraftfull han än var. Men Stjernhöök kunde icke umbäras, hvarhelst fråga var om någon i en framtid gällande förbättring af lagverket och hvad dermed stod i sammanhang. Ibland Förmodligen åtnjöt han endast inkomsten derat; ty såsom Lagmansräntorna voro förlänta åt Riksens Råd, så fingo ledamöter af Hofrätten Häradshöfdingeräntor sig till lön anslagna. För öfrigt var det antal af mål, som den tiden sysselsatte domstolarne, mycket mindre än det, somi våra dagar härrör af en större folkmängd och mångfalldigare ämnen för strid och rättegång. Men oaktadt Stjernhööks stora arbetsförmåga, är det icke troligt, att han, efter det han blifvit Professor, då han upphört att bestrida Lagsagan i Norra Finland, skulle befattat sig med Häradstingen på Aland. Icke heller kunde han såsomRevisionssekreterare förestå Örbyhus domsaga. Sin förträffliga afhandling. De Prisio in Patria ServorumJure, kallade C.^LONIUS sjelf för en axplockares (spicilegium) efter Stjernhöök; i hvars fotspår han visserligen har gått, men för att fullständigare utreda en särskilt del af dennes det hela af det gamla lagverket omfattande verk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=