Vive ut vivas ningar har givit oss möjlighet att sammanföra Stiernhööks författarskap med hans arbete i de tidiga lagkommissionerna. Från 1643 deltog Stiernhöök aktivt i denna verksamhet. Resultatet blev redan samma år bl.a. förslag avseende hor och mökränkning (jfr kap. 2) samt edsöresbrott (jfr kap. 3) och under följande år processen i missgärningsmål och högmål (jfr kap. 1 och 3). Under slutet av den tid, då drottning Kristina (1626-69) regerade (1644-54) skapade Stiernhöök underlaget för den s.k. straffordningen (1653), som gällde dels straffen för hor, lönskaläge mellan kusiner och stöld dels edgärdsmannaprocessen. Omedens syften och vådor och Stiernhööks inställning därtill, se undersökningen hos professorn i rättshistoria i Uppsala Göran Inger (f. 1917) i Rättshistoriskt bibliotek, L (1994), s. 50. En jämförelse i fråga omstraffet för vissa sedlighetsbrott mellan Stiernhööks egen reservation till kommissionsförslaget, straffordningen och hans egen skrift visar, att han å ena sidan icke uttrycker sin egen åsikt och å den andra heller icke då gällande rätts ståndpunkt utan den reglering, som han menar framgå av de äldre lagarna. Av intresse är också, att straffordningen upptar gatlopp somsubsidiärt straff, jfr omgatlopp NF med SUoch NE. Att anordnandet av gatlopp innebar en belastning för allmogen var allmänt omvittnat. Straffordningen har också sitt särskilda intresse, därigenomatt den kontrasignerats av Stiernhöök. Så är också fallet med en dessförinnan avgiven resolution. Bland de avJohan Schmedeman (1662-1713) år 1706 utgivnadokumenten är dessa de enda från tiden där kontrasignation över huvud angivits (på det förra har initialerna angivits varaJ.C.). Någon förklaring har jag icke funnit. Slutligen vet man, att Stiernhöök ungefär samtidigt varit sysselsatt med att revidera kyrkoordningen (jfr det avslutande kap. 1672, s. 383-433; 1981, s. 287-320). En närmare undersökning av förhållandet mellan kommissionernas förslag och texten i Stiernhööks skrift får emellertid anstå. 93 6. Minnet av ämbetsmannen och forskaren Minnet av hans gärning somlagstiftare förbleknade snabbt, sedan 1686 års lagkommission övertagit och från 1711 under kraftfull ledning av hovkanslern, senare riksrådet Gustaf Cronhielm (1664-1737) fullföljt arbetet på ett rikstäckande lagverk, 1734 års lag. Medan det ankompå Cronhielmatt 1731 överlämna förslaget till ständerna, blev det kammarrådet Jonas Wulfvenstierna (1681-1762) somförde kommissionens talan vid antagandet 1734. Cronhielms efterföljare som kanslipresident Arvid Horn (1664-1742) svarade för kanslikollegiets svulstiga företal (tillskrivet rikskanslirådet Gustaf Bonde, 16821764) och kanske även Fredrik Fs nyktra stadfästelse (1736), kontrasignerad av revisionssekreteraren, senare justitiekanslern Bernhard Cederholm(1678-1750). David Nehrman (1695-1769, som 1734 förvärvade adliga rättigheter men
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=