Historia, juridik och politik sökte, liksom tidigare Kristina, att värva Conring till det svenska hovet, men denne föredrog det lugna akademiska livet framför det mer turbulenta hovlivet. Till bilden hör att Conring istället, sedan hans ekonomiska förhållanden försämrats, 1669 och några år framåt knöts till det danska hovet somstatsråd. Både Grotius’ och Conrings rättshistoriska arbeten var, liksom senare Samuel von Pufendorfs historiska panegyriker om svenska och brandenburgska monarkers historiska öden, exempel på en samtida politisk litteraturform. Det är mot denna politiska och historiserande bakgrund man borde profilera Stiernhööks rättshistoriska arbete. Stiernhöök var en del av denna europeiska kultursyn. Han orienterades i denna tidsanda under sina båda längre studieresor och påverkades av tidens politiskateorier. 1600-talets stora diskurs var inte, somofta framhålles i den almquistska forskningstraditionen en dikotomi mellan det utländska och det inhemska, det nationella. Den romerska rätten stod inte i motsättning till den inhemska i 1600-talets alltmer latiniserade professionella juristkultur. Motsättningen fanns istället mellan ius commune och iusproprium, mellan den romerska rätten och den nationella sedvanerätten. Enligt Stiernhööks rättskällelära var den romerska rätten en del av den inhemska rätten. Den romerska rätten var utfyllande i den mån den svenska rätten saknade regler eller reglerna blivit obsoleta. För den tyske juristen Johannes Loccenius [1598-1677] var den romerska rätten betydligt mer infiltrerad i det kejserliga rättsystemet än i det svenska, vilket Johan Stiernhöök beskrev. De båda representerade helt enkelt två varianter på en i allt väsentligt gemensam samtida rättskultur. Under 1600-talets senare hälft kom denna europeiska rättskultur alltmer att präglas av den antitribonianska rörelse somi nationalstaternas anda uttryckte skepsis mot den romerska rätten. Den kritiska syn på den götiska historieskrivning som Stiernhöök gav uttryck för visar att också han använde historieskrivningen somett politiskt argument. Kritiken mot Johannes Magnus fabulerande beskrivning av vår äldsta historia togs illa upp av tidens nationalistiska uppsaliensiska historiker. Både Olof Rudbecks Atlantica(1675) och juristprofessorn Carl Lundius’ arbete om lagstiftaren Xamolxis (1687) tillbakavisade i det karolinska enväldets Sverige med kraft Johan Stiernhööks angrepp på den nationella äran. Den här skisserade komparativa forskningsuppgiften att i biografiform placera Stiernhöök i gränssnittet mellan historia, juridik och politik är således ett bra exempel på den form av komparativ rättshistoria, som sedan mer än 30 år tillbaka bedrivs vid Max Planck Institutet för europeisk rättshistoria i Frankfurt.-- 101 Lars BjöRNK, Patrioter och institutionalister. Den nordiska rättsvetenskapens historia, Del 1, Tiden före 1815, Rättshistoriskt bibliotek Bd 52, Lund 1995, s. 39 ff med där angiven litteratur. Filippo Ranieri, Der europäische Jurist. Rechtshistorisches Forschungsthema und rechtspolitische Aufgabe. - Ius commune, Zeitschrift fur Europäische Rechtsgeschichte, Bd XVII, Frankfurt/M. 1990, s. 9 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=