Frans Michael Franzén 22 öfverläggningen deromvoro icke blott alla de andelige ledamöterna, med undantag af Biskopen i Strengnäs, utan ock två af de verldslige Freinshemius och Loccenius, för dess bibehållande. Vid en sednare sammankomst föreslog StjernhöÖK, att tvenne formulär skulle i handboken införas och kunna efter omständigheterna användas, af hvilka det ena innehölle, det andra uteslöte besvärjelseorden. Saken hemställdes till Collegii Director, såsom han kallades. Sällan närvarande vid öfverläggningarna, skulle han dock få del af dem. [57] OxENSTjERNA godkände icke Stjernhööks förslag. Han sjelf tog det tillbaka. Förmodligen besinnade han, att vid en så heligförrättningingenting borde vara obestämdt och godtyckligt. Men att han icke gjorde det för att rätta sig efter Rikskansleren, visar den slutliga omröstningen; hvarvid, ehuru denne hade yrkat dess bibehållande, StjernhöÖK för dess afskaffande förente sig med Björnklou. En mera betydande söndring uppstod af den vigtigare frågan, omFormula Concordi^E borde, i enlighet med Presterskapets vid 1647 års riksdag yttrade önskan, ibland Svenska Kyrkans symboliska böcker införas. Några ledamöter ville komma ifrån saken genom dess hänvisning till snart förestående riksdag. Andra åter ansågo Collegium ej kunna undandraga sig dess pröfning. Rikskansleren var af den sednare meningen. Då frågan till öfverläggning upptogs, yttrade sig StjernhöÖK, och med honomalla de verldslige ledamöterna ovillkorligt emot förslaget. Äfven de andelige instämde i hufvudsaken: nemligen att trosbekännelsen i den Svenska kyrkan, som var tillräckligt bestämd och befäst genom den vid Upsala Möte antagna Augsburgiska symbolen, ej skulle bindas af den genomtillfälliga omständigheter i Tyskland uppkomnaformeln. Dock ansågo någre, att den kunde och [58] borde vara ett rättesnöre för lärare i skolor och församlingen; och de hänsköto, under åberopande af hvad Presteståndet redan yttrat, sakens afgörande till ett kyrkomöte. Då Collegii betänkande blef Oxenstjerna meddeladt, betygade han deröfver sitt stora missnöje och anförde, ibland flera skäl, tvenne af särskilt vigt. Det ena var, att genomförkastandet af den symboliska bok, somde Lutherske trosförvandterne i Tyskland antagit. Svenska kyrkan blefve misstänkt, och såsom hans egna ord lyda: ”illa noterad.” Det andra skälet angick faran af ”Calvinisteriet, för hvilket genom detta afslag ett fundament skulle läggas;” ”ty”, sade Hans Exellens, ”Augustana Confessio blifver dragen af Adversariis, och för dess skull hafver man allt här tillhållit sig vid den limitation och quarstionis statum, somi libro concordi^e fattad är, hvilken om man nu bortlägger, får man visserligen framdeles se hvad enighet der blifver af.” Denna farhåga för den Calvinism, som redan i Erik XIV:s tid och sedan under Carl IX:s riksförestånderskap begynt oroa Presterskapet, saknade icke nya anledningar vid denna tidpunkt. Derföre blef ock den fria religionsöfning, somden i riket inkomne, omde Svenska bergverken så högt förtjente Ludvig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=