Rolf Nygren 70 lärjungens, menar att Welt lyckades vidareutveckla den rättshistoriska mytologin så framgångsrikt att han överträffade Lundius. Det var inte Xamolxis, utan den kretensiske kungen Minos som var den förste lagstiftaren; Minos komav svenskans ’man’ eller ’minnur’; gen. ’mans’, ’minnurs’ och blev så småningom en kungatitel; Minos var enligt källorna en främling på Kreta och därför naturligtvis en svensk kung som tidigare regerat i Uppsala; Minos hade hjälp i lagstiftningsarbetet av sin bror Radamanthus, vars kärnsvenska namn (’Rademan’=rådman) senare blev en kunglig ämbetstitel. Av bara farten kom Welt in på enväldet och påstod att Sverige sedan äldsta tider varit ett arvrike. Inte överraskande avslutades dissertationen med en devot hyllning till Karl XI. Welt befann sig på det hela taget dock i gott sällskap, menar Björne. Georg Stiernhielm hade i en ett par år tidigare utkommen postum avhandling ventilerat tesen att Herodotos’ hyperboréer, »över-nordlingar», i själva verket varit svenskar.'^ En modern läsare förvånas naturligtvis över hur Lundius’ och Welts rättshistoriska mytbildning ens på 1600-talet kunde tas på allvar för att legitimera enväldet, inte minst omde svenska teoretikernas föreställningar jämförs med den internationella doktrin, som faktiskt lärdes ut vid de svenska juridiska lärostolarna. Under 1700-talet fanns storsvenskheten visserligen kvar men mötte nu ett helt annat motstånd än tidigare, inte minst därför att ansatserna inomhistoricskrivningen blev källkritiska. Den rena rudbeckianismen dog med stormaktsväldet, låt vara att några enstaka rubeckianer överlevde ända in på den gustavianska tiden. Xamolxis och Minos åkte ur litteraturen och ersattes av nya myter hämtade från den fornnordiska litteraturen, särskilt Snorres Edda. Det politiska perspektivet tonades ner högst väsentligt; historikern borde se sig somforskarenutan fädernesland, religion och stånd, hette det. Källorna underkastades för första gången källkritisk granskning, låt vara primitiv, trevande och med sunt bondförstånd över sig, men bondförståndet ledde i alla fall historikerna till säkrare resultat än vad Lundius presenterat. 1700-talets rättsvetenskapsmän tänkte gärna i historiska banor. Märkligt nog hyste den främste bland 1700-talets svenska rättsvetenskapsmän, David Nehrman, en viss böjelse för storsvenska tankegångar av 1600-talssnitt, men naturligtvis inte alls på samma djärvt konstruktiva sätt som uppsalaakademikerna. Folkvandringstidens germanska lagar ansåg Nehrman åtminstone delvis härstamma från svea- och götarätt. Han saknade skäl att av patriotiska behov gå alltför långt tillbaka i rättshistorien.Många systematiska arbeten från denna tid försågs med rättshistoriska inledningar, och dissertationer med rättshistoriska ämnen var inte ovanliga. Trots det tydliga rättshistoriska intresset kan endast några akademiska jurister under senare delen av 1700-talet betecknas som rättshistoriker av facket, t.ex. Rabenius och Calonius. De kunde dock inte mäta >5 Ibid. Björne, op. cit. s. 80, 362 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=