Frans Michael Franzén utgör. Det var således en ”rörelse framåt” i den rätta och goda meningen af detta nutidens ord, somhan under en ömsommonarkisk, ömsomaristokratisk [37] regering sökte befrämja. Omej alla de förbättringar, för hvilka hans lika upplysta, somverksamma nit bemödade sig, straxt nådde sitt mål; så var den framgång, han för demi en kommande tid beredde, destomer säker och varaktig. Den tiden ansågo de, som syftade och verkade framåt, dertill icke nödvändigt höra, att det gamla, hvarpå man stod, skulle förstöras, innan det nya var färdigt att sättas i stället; eller att sjelfva farkosten, som borde gå fram, skulle blottställas att förlisa genomhinder för dem, som sutto vid styret, ehuru man äfven då hörde demsomlydde och betalte. Derföre kunde han ock, under fem ombyten af de regerande, bibehålla samma förtroende af regeringen, samma aktning af allmänheten. Ännu såsom blind, ända till den högsta ålder, förblef han i Statens tjenst, somej kunde umbära hans insigter och erfarenhet. Under alla omskiften sig lik i oryggelig rättsinnighet och trohet emot Konung och Fädernesland, undvek han väl att med uddig sträfhet stöta någon ifrån sig, antingen han var hög eller låg; men aldrig böjde han sin öfvertygelse för annat än sanningen och rättvisan: aldrig tog han till lyckan och äran andra steg, än pligtens och förtjenstens. Icke sökande, utan sökt, beklädde han allt vigtigare och [38] mer omfattande embeten, utan att i samma mån personligen upphöjas. Sjelfva den värdighet, hvarmed han slutligen utmärktes, var ett erkännande, att hans befordran icke svarat emot hans förtjenster. Men såsom hans ärofulla namn kunnat umbära den främmande titel, hvarmed det i hans sena ålder pryddes; så behöfver hans minne ej annat lof, än det, somgör sig sjelft genomen blick på hans för det allmänna mångfaldigt nyttiga lefnad. Johan Olofsson, innan han erhöll det icke blott adliga, utan ock odödliga namnet Stjernhöök, hade sjelf tillegnat sig ett slags adelskap, i det han kallade sig Dalecarlus. Då han tog sitt tillnamn icke, somvanligt var, af den socken eller den by, utan af hela det landskap, der han var född; kan det icke hafva skett utan en viss stolthet öfver sin härkomst ibland det frimodiga och manhaftiga folk, sombistått Engelbrecht och Gustaf Wasa. Född i Rättvik den 27 Februari 1596 af Kapellanen derstädes Olaus Petri och dess Maka Margareta H.^nsdotter, uppväxte han icke blott i ett fattigt hus, utan i en dyr tid, då flera missväxtår efter hvarandra hemsökte i synnerhet hans fosterbygd. Med hungern förenade sig pesten, som år 1603 härjade i landet. Den största olyckan för honomvar dock den, att han med sex minder- [39] åriga syskon blef både fader- och moderlös, då han nyss hade beträdt den väg, som genomskolan leder till det lärda ståndet. Redan utmärkt för sin ovanliga fattningsgåfva och flit, stod han nu utan hopp att kunna fullföljaden. Han fann väl lyckligtvis en tillflykt undan den värnlösa nöden hos en faderligt huld slägting. Kyrkoherden Drivius i Arboga, hvars barn den fjortonårige gossen skulle undervdsa. Men för hans egen lärdomvar det en nedslående utsigt, att ifrån den 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=