Kjell ÅModéer 102 3 En annan hittills icke uppmärksammad dimension av Stiernhöök är den historiografiska ansatsen. Det är, som Rolf Nygren i sitt föredrag beskrivit, uppenbart att vår Stiernhöökbild i hög grad är präglad av den historiska skolan. Erik Gustaf Geijers [1783-1847] uttalande omStiernhöök som»fadren för den svenska lagfarenhetens studium» bidrog till en omvärdering av Stiernhöök.-3 Geijer såg i Stiernhöök en företrädare för en både kritisk och organisk rättssyn. En idealiserad, geijerinspirerad bild framträder också i Anders Fryxells [1795-1881] biografisk-historiska framställningar Berättelser ur svenska historien och i Biographiskt Lexicon.Claes Annerstedt [18391927] framhöll i sin universitetshistoria 1909 att Stiernhöök »visserligen med mästarehand lagt grundvalarne för den svenska rättshistorien» genom sitt arbete Dejure sveonum et gothorumvestusto, och »genom författarens oförvillade historiska blick och skarpsinniga uppfattning utstakade den väg på hvilken forskningen sedan fortgått». Samtidigt framhöll han att Loccenius’ författarskap intog »en värdig plats» i 1600-talets svenska rättsvetenskap. Loccenius och Stiernhöök stod länge somsymboler för motsättningen mellan den romerska, utländska rätten och den nationella. Eklektiskt framhöll K. G. Westman några år senare att Dejure sveonum et gothorumvestusto var »ett av de få exempel inomden västerländska rättshistoriska litteraturen, där en författare förmått höja sig över samtidens tillfälliga modesynpunkter och nått fram till den oförvanskade kontakt med källorna, somför eftervärlden ter sig som objektivitet». Westman framhöll, att De jure »visat sig äga en märkvärdig hållfasthet mot tidens åverkan, eljest ofta så menlig även för förtjänstfulla vetenskapliga arbeten». I rättskällornas historia sade han omStiernhööks huvudverk Dejure att det var ett »lysande arbete, sompå grund av sin goda vetenskapliga metod och kritiska skärpa kan betecknas som fullt jämförligt med vilket somhelst annat samtida juridiskt verk och visat sig äga en märkvärdig hållfasthet mot tidens åverkan, eljest ofta så menlig även för det vetenskapliga arbeten».^^ Almquists artiklar från 1930- och 40-talen är redan nämnda. De är både välskrivna och informativa, men samtidigt hade Almquist svårt att slita sig ur bilden av Stiernhöök som representant för en traditionell nationell rättssyn. Kanske såg Almquist inte skogen för bara träd. Mot Almquists mer balanserade formuleringar står de betydligt mer propagandistiska rättspolitiska formuleringar som Henrik Munktell [1903-1962] schablonmässigt lyfte frami »Det svenska rättsarvet» 1943: »Stiernhööks förErik Gustaf Geijer, Svenska folkets historia. Del 3, 1836, s. 471. Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män, Bd 16, Upsala 1849, s. 25-30. Claes Annerstedt, Uppsala universitets historia. Del 2:2, Uppsala 1909, s. 205 ff. K. G. Westman, De svenska rättskällornas historia, Uppsala 1941, s. 47.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=