Göran Inger 52 talar att bönderna under åtskilliga århundraden fritt fått överlämna jorden till sina arvingar, de har delat den, bortskänkt den, bytt och förpantat den utan någon gensaga från kronans sida. Denna uppfattning styrks även av både äldre och senare tillkomna lagar. Vidare talar hanteringen av allmänningarna för att bönderna betraktats somägare. Det är också somjordägare de kallas till riksdagarna. När Stiernhöök efter denna kraftfulla deklaration rörande böndernas verkliga äganderätt skall förklara med vad rätt kronan säljer och förlänar bort de ofrälses jord och dessutom suger in hemmanen, när innehavarna icke betalat skatt, blir hans resonemang litet konstlat. Stiernhöök gör gällande, att de ofrälses äganderätt icke upphävs genomkronans försäljning eller förläning. Försäljningen eller förläningen avser endast den skatt somåvilar den försålda eller förlänta jorden. Att skattejord indras till kronan och beslagtas, omskatten icke erlagts under tre år utgör inget hinder för äganderätten till den. Kronan har en tyst pant, tacita hypotheca, i själva den jord på vilken kronan har en fordran och därför kan panten beslagtas och skingras genomförsäljning. Det står dock den gamla ägaren och hans arvingar och anförvanter fritt att lösa jorden med den resterande skatten. Sammanfattningsvis kan man konstatera, att Stiernhööks framställning avspeglar såväl den vid den tiden moderna och av kronan och adeln starkt förfäktade dominium-Xixzn som den mera inhemska, »ofrälse» synen på äganderätten. I motsats till Loccenius var Stiernhöök liksom Rålamb beredd att försvara böndernas äganderätt. Däremot, somjag nämnde, var Stiernhöök en representant för sin tids idéer i fråga omden kungliga regalrätten. Ett uttryck för 1600-talets kungaideologi finner man hos Stiernhöök, när han i sitt arbete icke blott talar om, somjag nyss nämnde, kungens dominium supereminens, överhöghet, utan även när han deklarerar, att kungen icke är bunden av lagens former.^s Här är det fråga om kungadömet av Guds nåde. Stiernhööks uttalanden pekar i viss mån framåt mot förverkligandet av det karolinska enväldet. Det svenska rättsväsendet, framför allt domstolsväsendet och processrätten, genomgick stora förändringar under 1500- och 1600-talen. Även denna utveckling avspeglar sig i Stiernhööks arbete Om svears och götars forna rätt. Bl.a. uppehåller sig Stiernhöök länge vid den svenska bevisrättens utveckling från äldsta tid fram till hans egen tid. Han ansåg bevisrätten vara av högsta vikt. »Sanningen är nämligen domstolens själ; Veritas et rectumcustodient judicium tuum. Sanningen hör till saken, rätten till lagen; rätten bör man hava genom lagens bud, sanningen utifrån, och det är icke alltid lätt att finna sanningen av en sak eller ett faktum, där bekännelse eller vittnen saknas».2*^ Stiernhöök, a.a., s. 74 o. 286. Stiernhöök, a.a., s. 52.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=